January 29, 2015

Ubuntu.se

New To Linux? Don’t Use Ubuntu, You’ll Probably Like Linux Mint Better

Det här kommer säkert att vara den eviga frågan, liksom Adidas eller Nike, Gevalia eller Zoegas, Volvo eller SAAB, Grov eller General, Aftonbladet eller Expressen och så vidare.

Citat:>

Linux newbies have probably heard a lot about Ubuntu, but it isn’t the only Linux distribution. In fact, Ubuntu’s standard Unity desktop is still controversial among long-time Linux users today.

Many Linux users prefer a more traditional desktop interface, and Linux Mint offers that. As Ubuntu focuses more on Ubuntu

January 29, 2015 07:24

January 28, 2015

Ubuntu.se

Just Switch to Linux if You Want to Download Lots of Freeware

We’ve been banging on about the horrific and broken Windows software ecosystem for a long time now. Rather than installing applications from Download.com and every other freeware site, you should just switch to Linux if you want to download freeware safely.

Yes, we’ve tried to recommend some tips,

January 28, 2015 16:38

January 27, 2015

Ubuntu.se

Replace Windows 7 With Linux Mint Without Overwriting Other Partitions

Den här guiden fungerar lika bra med Ubuntu eller någon av Ubuntus varianter!

Citat:>

Windows 7 has come to the stage whereby the support it receives is minimal.

Windows 7 users therefore have a number of choices:

  • Stick with Windows 7
  • Upgrade to Windows 8.1
  • Buy

January 27, 2015 13:30

Copyriot

K167: Stagnerad produktivitet, stagnerad tillväxt och sambandet däremellan

Efter valet i Grekland är det lätt att få intrycket av en hårdnad konfrontation mellan den vänster- och högerborgerliga krishanteringen i Europa. Det må stämma på vissa (politiska) plan, men på andra plan fortsätter samsynen att vara bedövande, särskilt i Sverige.
Det mest talande i Dagens Industri står nog att finna på debattsidan, som i dag rymmer två artiklar, undertecknade av chefsekonomerna för LO respektive Svenskt Näringsliv. De ska föreställa motparter, men säger i stort sett samma sak:

Sverige har haft “sju förlorade år”. Stagnationen sedan 2007 är ett faktum. Under 2010 tycktes återhämtningen efter finanskrisen vara ett faktum, men den kom av sig. Faktum är att Sveriges BNP per capita var lägre år 2014 än den var år 2007. Denna stagnation står i kontrast mot hur BNP-tillväxten snittade på 3 % under perioden 1995–2007.

Såväl LO som Svenskt Näringsliv är överens om att det finns en strikt nationalekonomisk förklaring, alltså att Sveriges stagnerade BNP är en direkt följd av att någonting annat har stagnerat i Sverige. Det handlar om produktiviteten i Sverige, som uppges ha stått stilla sedan 2007. Ingen av dem nämner att trenden är internationell, än mindre att produktivitet kan mätas på olika sätt. Båda chefsekonomerna är överens om att ökad produktivitet skulle leda till ökad BNP.

Enligt den delade grundanalysen drivs BNP-tillväxten “i grunden av ökad produktivitet”, men kan också uppnås genom ett ökat antal arbetade timmar. Under de sju förlorade åren (2007–2014) ökade antalet arbetstimmar i Sverige i samma takt som under de tidigare tillväxtåren (1995–2007). Alltså måste förklaringen till att BNP-tillväxten stagnerat sökas i stagnerad produktivitet, menar de två chefsekonomerna.

Och visst går det att visa på en stagnerad produktivitetsökning i de officiella siffrorna. Under den tidigare perioden (1995–2007) ökade produktiviteten i Sverige med 2,4 % per år; sedan 2007 har den uppmätta förändringen varit i stort sett noll.
Men detta bevisar inte att produktivitet leder till tillväxt (oavsett hur man väljer att mäta dessa storheter). En sådan slutsats är bara möjlig inom ramarna för ett inskränkt nationalekonomiskt perspektiv, där varje nation är sin egen tillväxts smed. Ur världsmarknadens perspektiv är däremot produktivitet en fråga om konkurrens. En ökad produktivitet ger en förbättrad position i konkurrensen (mellan företag eller mellan stater).
Om vi ska följa Marx, är det frågan om en global konkurrens om andelar av den totala varuproduktionens mervärde. Precis som de två chefsekonomerna i Dagens Industri, menar även Marx att det rent logiskt finns två vägar att öka mervärdet. Han skiljer mellan absolut och relativt mervärde, där det absoluta mervärdet kan översättas till ett ökat antal arbetstimmar, medan det relativa mervärdet bygger på ökad produktivitet. Men för Marx är inte den relativa mervärdesproduktionen något som går att uppnå inom ett enskilt företag eller en enskild stat, utan bygger på ökad produktivitet i systemet som helhet. Därtill utgick han från en annan definition av produktivitet än vad nationalekonomerna tillämpar. (Utifrån den marxska definitionen går det knappast att påstå att produktiviteten i Sverige skulle stagnera.)

I sin ekonomikritik antydde Marx en rent logisk gräns för produktionen av relativt mervärde, en historisk kulmen där ökad produktivitet inte längre leder till ökad tillväxt i systemet som helhet, utan tvärtom börjar undergräva tillväxtens själva grund.
Detta utesluter inte att ekonomins enskilda aktörer – t.ex. ett företag eller en stat – kan vinna på att öka sin egen produktivitet. Därför finns vid varje given tidpunkt ett statistiskt samband mellan produktivitet och tillväxt. Men detta samband bevisar knappast ett evigt orsakssamband där produktivitet skapar tillväxt.

flattr this!

av rasmus den January 27, 2015 13:04

K166: Grekland efter valet

För en månad sedan bloggades här om Syriza, inför valet i Grekland som nu är avgjort. Då konstaterade jag: “Det verkar vara kört för en kommande regering ledd av Syriza. Ingen verkar tro på att de kommer att ha minsta chans att uppnå någon typ av vänsterlösning“. Min känsla var att en vänsterpopulistisk storseger i Grekland skulle bädda för en enorm vänsterbesvikelse i hela Europa senare under 2015. Att besvikelsen kommer är givet, frågan är mest hur den ska spelas ut.

Politikens samtida kris kan ta sig flera former. En av dessa möjliga former, i parlamentariska demokratier, är blockpolitikens kollaps. Här finns paralleller mellan Sverige och Grekland.
Blockpolitiken kollapsar inte genom att de existerande blocken upplöses eller flyter samman – hur mycket än Sveriges statsminister skulle önska detta – utan genom att de två block som är vana vid dominans förlorar väljarstöd till andra partier, så att inget av blocken kan nå majoritet.

Trots att det grekiska valsystemet ger en bonus åt det enskilt största partiet, fick vänsterpopulistiska Syriza (36,3 %) bara 149 av 300 mandat. Som stödparti valde de ett litet högerpopulistisk parti som kallar sig “Oberoende greker“. Ett parti som utmärker sig för rasism, homofobi, kulturkonservatism och konspirationsteorier om “chemtrails“.

De två regeringspartierna, ett vänsterpopulistiskt och ett högerpopulistiskt, har endast en sak gemensam: sitt motstånd mot den ekonomiska nedskärningspolitik som Grekland påtvingas av EU. Valet blev alltså i efterhand till en folkomröstning om den ekonomiska politiken. Alla andra frågor – exempelvis den brännande frågan om kyrkans förhållande till staten – verkar ha raderats från dagordningen, en vecka efter valet. Och om de skulle återkomma, kan det bara bli i formen av en akut regeringskris.

Någon med bättre koll får gärna svara på vad den komparativa statsvetenskapen har sagt om den rådande trenden bland Europas parlamentariska demokratier.

* * *

Bläddrar vidare i Dagens Industri och finner som väntat hårda ord mot grekerna och/eller Grekland. “Krisen är hemmagjord”, förklarar f.d. handelsministern Maria Borelius (M) i en krönika. Inte ett ord om hur Sydeuropas kreditbubbla var en del i ett europeiskt kretslopp av skulder, som under nollnolltalet var en förutsättning för att höja Tysklands position som exportör. Efter valet i Grekland verkar de högerborgerliga rösterna ha bestämt sig: det som händer i Grekland är inte ett uttryck för eurokrisen – det är en grekisk kris som riskerar att få konsekvenser för Europa.
“Dags att slänga ut Grekland”, ropar rubriken till Henrik Mitelmans analys i Dagens Industri:

saken är den att elva miljoner greker har lånat motsvarande 3527 miljarder kronor, medan Sverige som har tio miljoner invånare har lån på 1400 miljarder kronor.
Grekland har alltså slösat bort hisnande 2100 miljarder kronor mer. /…/ Och nu vill regeringen att vi i resten av europa ska säkerställa att grekerna fortsätter att leva över sina tillgångar. Måttet är rågat.

Staten Grekland har under årens lopp lånat en massa pengar. Om de inte kan betala räntorna, bevisar det att grekerna lever över sina tillgångar. Oavsett om de elva miljoner grekerna ens var födda när lånen togs, kommer de, liksom deras framtida barn, att förbli skyldiga till de lån som togs av staten i det förflutna. Sådan är logiken.

Och så länge den logiken ligger fast, kan Dagens Industri väljer spela ut Greklands statsskuld mot båtflyktingarna i Medelhavet.

flattr this!

av rasmus den January 27, 2015 12:14

K165: Dollarvinkeln, distansen och “kampen” på valutamarknaderna

Åkte på semester i en vecka, utan tillgång till internet, utan att ta del av nyheter på andra sätt. Mitt bruk av elektroniska kommunikationsmedel skalades ner till ett sporadiskt bruk av mobiltelefonen (sms) och bankomaten.

Eftersom semesterorten befann sig i eurozonen, delgav bankomaten trots allt en nyhetsmässig uppgift, nämligen växelkursen mellan euro och krona. För första gången någonsin tog jag ut euro som kostade mer än tio kronor. Så jävla dyrt!

Kommer hem, tvekar inför att kolla på nyhetsflödet, känner den där örnblicken som man får efter en veckas avhållsamhet och vill inte slösa bort den på att läsa om futtiga debatter. Kommer till ett kafé och hittar ett exemplar av Dagens industri. Perfekt! En tidning som bara blir bättre ju större distans man har till nyhetsflödet.

Det första jag läser är att euron just nådde sin lägsta nivå på elva år. Omedelbar kollision mellan min vardagliga erfarenhet och affärspressens logik. En dagstidning riktad till bredare massor hade utgått från kronan i sin berättelse. Men när Dagens industri säger att en valuta är hög eller låg, då syftar de på kursen mot dollarn. Att dollarn står i centrum är så självklart att det inte behöver förklaras. Att euron sjunkit mot dollarn blir i dess nyhetsflöde en berättelse om någon som händer med euron, inte en parallell historia om hur dollarkursen skjuter i höjden.

Inne i tidningen klargörs: euron har tappat 18 procent mot dollarn det senaste året, men kronan har tappat ännu mer, 30 procent. Alltså har euron blivit dyrare ur en svensk synvinkel, men billigare ur dollarvinkeln.

Effekterna för olika slags företag i Sverige diskuteras. Särskilt drabbas importörer. Clas Ohlsson “jobbar för att minska dollarexponeringen” när de importerar industriprodukter från Asien, men exakt vad detta innebär är oklart – inget tyder på att renminbin skulle ersätta dollarn som medium för dessa transaktioner.

Man brukar säga att exportföretag tjänar på en låg kronkurs. Men det är en förenkling. Renodlade exportföretag existerar knappast. Produkten som exporteras är i allmänhet sammansatt av produkter som dessförinnan har importerats. Som i fallet med robottillverkaren Aquajet som får in fler kronor för sin robotexport, men samtidigt tvingas betala mer för de importerade robotkomponenterna. Framför allt leder de snabbt skiftande valutakurserna till att de inte längre kan skriva långa avtal med sina leverantörer. Kortsiktigheten ökar.

Går vidare till Svenska dagbladet där valet i Grekland föranleder en analys i näringslivsbilagan, signerad Björn Lindahl, som inte tillför något i fråga om Grekland utöver ett försiktigt tassande mellan vänster- och högerborgerliga tolkningar av eurokrisen. Emellertid ryms där en kärnfull analys av valutamarknaderna, den temporalitet som de skapar:

det som sker i Grekland just nu är en del av en ständigt pågående kamp mellan centralbanker och regeringar i den ena ringhörnan och valutahandlarna i den andra.
Platsen för kampen ändrar sig; för några månader sedan var det Skottland och Katalonien, om några veckor flyttas intresset över mot nästa kamp, som kan bli folkomröstningen i Storbritannien om EU, eller någon annan storpolitisk händelse.
Det är kraftmätningar mellan politik och ekonomi där alternativen är så tydliga att det går att räkna på oddsen i förväg. Centralbankchefernas tal på fastlagda tidpunkter, folkomröstningar och val är det som koordinerar valutahandeln. Varje händelse kan sedan reflekteras på ett nästan oändligt sätt i förhållandet mellan de olika valutorna, obligationer och guldpriset.
Det valutahandlarna är på jakt efter är volatilitet, det vill säga att valutakurserna rör sig kraftigt mot varandra på grund av de politiska händelserna. Det är då pengar kan vinnas eller förloras. Men det måste också finnas en motpart som tror på ett motsatt utfall. Allra bäst för valutaspekulanterna är det när en centralbank låser sig till ett mål. Men de kan också få en rak höger om centralbanken plötsligt ändrar politik, som när den schweiziska centralbanken den 15 januari släppte låsningen till euron och schweizerfrancen rusade med 28 procent mot euron på en dag.
Valet i Grekland har bidragit till att pressa ned euron. Men det är från en redan låg nivå där den europeiska centralbankens, (ECB) ekonomiska stimulanspaket är den viktigaste faktorn.

“En kraftmätning mellan politik och ekonomi”, står som rubrik på näringslivsbilagan. En sant centerborgerlig” rubrik! Den låter de vänsterborgerligt sinnade sätta sina förhoppningar på att “politiken” ska vinna, samtidigt som högerborgarna kan satsa sina kort på “ekonomin”. Som beskrivning av eurokrisen är det banalt. Men den som faktiskt läser artikeln bör inse att det knapast är fråga om “kamp”. Ordet är bara en journalistisk metafor för att livliggöra de abstrakta fluktuationerna på världens finansmarknader. Precis som att en travjournalist kan tala om “kamp” i sin rapportering från ett lopp på Solvalla.
Banan är redan krattad, reglerna är givna, kapplöpningen är igång, oddsen förändras ständigt. För den som satsat pengar kan det upplevas som en kamp, men det krävs bara ett minimum av distans för att inse att det i bästa fall är fråga om ett nollsummespel kring slumpen. Vilket såklart inte utesluter att det är högst verkliga människoliv som står på spel. Men dessa människor är inga aktörer i kampen, alltså inte i det som affärsjournalisten kallar för “kamp”. Om de kämpar, kan det bara vara en kamp mot själva “kampen”.

flattr this!

av rasmus den January 27, 2015 11:09

January 25, 2015

Nicklas Lundblad

Frågor IV: Frågeforskningsgenomgång del I

Förändras ditt beteende när du besvarar några frågor i ett forskningsarbete? Förändrar vi oss själva när vi vet att vi har blivit föremål för forskningsfrågande? Det finns de som tror det, och det bredare fenomenet, att vi förändrar vad vi gör när vi observeras i forskningsprojekt, kallas ibland för Hawthorne-effekten[1]. Effekten fick sitt namn i samband med en studie över produktiviteten på just Hawthornefabriken i USA, där ett antal forskare genomförde produktivitetsstudier. Fabriksarbetarnas produktivitet ökade under studiens gång, men forskarna ställdes snabbt inför det besvärliga problemet att de inte visste om det var för att arbetarna visste att de observerades, eller om det var för att de åtgärder man studerade verkligen fungerade. Kan det vara så att bara det faktum att du studeras gör att du förändrar ditt beteende?

Åsikterna går isär. Hawthorne-effekten är kontroversiell, många menar att den är gravt feltolkad och flera tror att den inte existerar alls. Samtidigt är tanken att vi beter oss annorlunda om vi vet att det forskas på vad vi gör inte svår att förstå. Och om vi studerar vad som sker i forskningssituationen närmare så blir det intressant för forskningen om frågor. Är det så att de frågor som ställs i forskningssituationen faktiskt förändrar hur vi beter oss? 

Det antyder försiktigtvis forskarna Jim McCambridge och Kypros Kypri, som i artikeln[2] “Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials” studerat vad som händer med deltagarna i en studie om alkoholbruk. De studerade deltagare i korta forskningsinterventioner om alkoholanvändning och fann att “Answering questions on drinking in brief intervention trials appears to alter subsequent self-reported behaviour” och de konstaterar vidare att “These findings are relevant to evaluations of any interventions to alter behaviour which involve participant self-report.” 

Vad de menar sig ha funnit är alltså att bara det att vi med jämna mellanrum tillfrågas om ett beteende faktiskt förändrar just detta beteende. Inte särskilt uppseendeväckande, kanske ni tycker, men fundera över vilken intressant nyckel det ger till hur vi kan förändra oss själva. Om vi utsätter oss för frågor om vad vi gör med jämna mellan rum kan vi förändra vilka vi är. 

Vi ser det förstås på massor av olika områden. Den som vill minska i vikt vinner på att regelbundet besvara frågan om vad han väger, den som vill börja träna vinner på att då och då förhöras om hur det går med löpningen. 

Kanske behöver det inte ens vara människor som frågar oss – alltfler använder nu appar som dagligen ställer frågor om vikt, kost, motion och andra vanor som vi försöker skaffa oss — har du tränat i dag? Möjligheten att låta tekniken ställa frågor till oss skulle alltså kunna vara ett utmärkt sätt att hjälpa oss att förändra de vanor eller beteenden som vi inte är nöjda med. McCambridge och Kypri menar att med de nya möjligheter till tekniskt frågande som nu öppnas är det viktigare än någonsin att förstå hur frågor förändrar oss. Och det är lätt att se att de har rätt. Hela den subkultur som kallas “quantified life” och som sysslar med att mäta livet i alla dess dimensioner (vissa publicerar till och med årsrapporter [2] där de går igenom sitt liv som om vore det en företagsverksamhet), är en sorts satsning på att om vi frågor oss själva vilka vi är och vilka vi vill vara tillräckligt ofta så kan vi förverkliga våra drömmar. 

Tillbaka till forskningen. Jim McCambridge och Kypros Kyri studerade ett antal andra studier för att försöka få reda på om det kan vara så att frågandet i sig förändrar beteendet, och de tyckte sig hitta en liten, men viktig effekt. Samtidigt är de noga med att påpeka att detta är ett område där vi vet alldeles för litet – att det saknas forskning och att deras resultat är otillräckliga för att dra de bredare slutsatser som skulle göra det möjligt att mer konstruktivt bygga ut frågebatterier och frågande som en behandlingsform.

Om det nu är så att ett regelbundet frågande faktiskt kan hjälpa oss att bli de vi vill vara vore det både intressant och viktigt att se mer forskning här.

[1] Mer om Hawthorneeffekten här http://www.economist.com/node/12510632 och med referenser till Gillespie, G., “Manufacturing Knowledge, A History of the Hawthorne Experiments”, Cambridge University Press, 1991, Mayo, E., “The Human Problems of an Industrial Civilisation”, Macmillan, 1933; 2nd edn Harvard University, 1946, Mayo, E., “The Social Problems of an Industrial Civilisation”, Routledge and Kegan Paul, 1949; later edn with appendix, 1975, Roethlisberger, F.J. and Dickson, W.J., “Management and the Worker: An Account of a Research Program Conducted by the Western Electric Company, Hawthorne Works, Chicago”, Harvard University Press, 1939

[2] McCambridge j, Kypri K (2011) Can Simply Answering Research Questions Change Behaviour? Systematic Review and Meta Analyses of Brief Alcohol Intervention Trials. PLoS One 6(10): e23748. do:10.1371/journal.pone.0023748 

[3] Se feltron.com och http://bits.blogs.nytimes.com/2010/02/09/an-annual-report-on-one-mans-life/?_r=0

av nicklas den January 25, 2015 11:59

Ubuntu.se

Användare kritisk när BankID för Linux tas bort

P4 Kronoberg skriver och talar om BankID idag!

Citat:>
Den digitala tjänsten BankID som används för att utföra bankärenden på nätet försvinner till operativsystemet Linux, ett alternativ till Windows eller Mac OS som är gratis. Det här har fått användare att reagera.

– Det blir väldigt många som inte kommer att kunna använda sitt BankID, säger datoranvändaren Christian Franksson i Emmaboda.

– Jag använder Linux på båda mina datorer och det här innebär att jag måste köpa en kopia av Windows för att kunna använda BankID igen.

Det finns en rad

January 25, 2015 10:15

Smart things powered by snappy Ubuntu Core on ARM and x86

“Smart, connected things” are redefining our home, work and play, with brilliant innovation built on standard processors that have shrunk in power and price to the point where it makes sense to turn almost every “thing” into a smart thing. I’m inspired by the inventors and innovators who are creating incredible machines – from robots that might clean or move things around the house, to drones that follow us at play, to smarter homes which use energy more efficiently or more insightful security systems. Prooving the power of open source to unleash innovation, most of this stuff runs on Linux - but it’s a hugely fragmented and insecure kind of Linux. Every device has custom “firmware” that lumps together the OS and drivers and devices-specific software, and that firmware is almost

January 25, 2015 08:39

January 24, 2015

Ubuntu.se

Google just made it easier to run Linux on your Chromebook

Have you ever installed a full desktop Linux system on your Chromebook? It isn’t all the hard, but it is a bit more complex than it should be. New features in the latest version of Chrome OS will make dipping into an alternative operating system easier. For example, you’ll be able to easily boot a full Linux system from a USB drive and use it without any additional hassle!

To install or boot a custom Linux environment right now, you’ll need to enable developer mode, open the

January 24, 2015 12:58

January 23, 2015

Ubuntu.se

How to Install and Update Software on openSUSE Like a Pro

Om jag inte minns fel, så har vi en medlem som nyss har börjat med openSUSE...

Citat:>

There are so many reasons why you might be considering the migration to SUSE or openSUSE. For some, it’s the logical step to integrating Linux into a business environment (SUSE paid support is phenomenal and the openSUSE community is always at the ready to help). To others, it’s one of the most power-user friendly Linux distributions on the market.

Regardless of why you are considering a move to the SUSE ecosystem (be it through SUSE or openSUSE), it’s best you know the tools of the trade before you make the leap. Fortunately, as with the whole of the Linux

January 23, 2015 17:31

January 22, 2015

Ubuntu.se

Announcing the Scope Showdown winners

We're thrilled to announce the results of the Ubuntu Scope Showdown: a contest to develop a scope in 6 weeks and win exciting prizes. Fleshing out Ubuntu's innovative take at the content and services experience, participants had the opportunity to use the new development tools to create a complete scope from scratch and publish it to the store in just a few weeks.

Contest submissions were reviewed by an international panel of judges including Canonical employees and members of the wider Ubuntu community:

January 22, 2015 20:33

DFRI.se

Arbetsmöte om fundraising söndag 2015-01-25 klockan 12:00-16:00 i Stockholm

Påminnelse! Vi kommer vara i Brommaplan – maila dfri@dfri.se för adress. Ses klockan 12 i morgon =) DFRI skulle vilja utöka sina insatser för att skydda och förbättra våra digitala fri- och rättigheter. Vi har ett par projekt på gång … Continue reading

av Joel Purra den January 22, 2015 14:24

January 20, 2015

Ubuntu.se

Linux Mint 17.1 “Rebecca” Xfce released!

Linux Mint 17.1 Xfce släpptes för någon vecka sedan, jag har inte provat den men jag antar att det är en välpolerad och stabil utgåva. Alla Linux Mints 17.1-utgåvor baseras på Ubuntu 14.04 och de har därmed support med program- och säkerhetsuppdateringar till 2019.

Citat:>
The team is proud to announce the release of Linux Mint 17.1 “Rebecca” Xfce.

Linux Mint 17.1 is a long term support release which will be supported until 2019. It comes with updated software and brings refinements and many new features to make your desktop even more comfortable to use.


New features at a glance:

January 20, 2015 22:07

The current state of video editing for Linux

I often ask myself what the current state of video editing is for free and open source software (FOSS). Here are my thoughts.

I've spent many years in the visual effects (VFX) industry from the perspective of being either an artist, compositor, video editor, or systems engineer. (I've even got film creds on IMDB!) In the past, I had the pleasure of cutting on, training people on, setting up, and supporting Avid Media Composer, the cream of the crop of professional real-time video editing tools for film and TV alike—at least before things like Final Cut Pro and Adobe Premiere became useful enough to professionals.

In the VFX industry these three tools are used extensively among studios for cutting video

January 20, 2015 17:45

January 19, 2015

Creative Commons

Creative Commons 4.0 på svenska!

Vi inledde arbetet i fjol, och till min smala lycka har jag haft hjälp av en väldigt engagerad arbetsgrupp bestående av Catharina Ekdahl, en av Sveriges främsta jurister med inriktning mot upphovsrätt, Stefan Högberg, Regionbiblioteket i Göteborg, Lennart Guldbrandsson, författare, Sofie Jansson och mig själv.

I och med det här blogginlägget där du kan hitta den första svenska versionen av 4.0 licenserna och vi inleder starten av offentliggörandet. Men för att komma i mål behöver vi er hjälp att läsa, begrunda översättningen, se till att det inte smugit med några stavfel. Hjälp oss med att sprida och läsa, och använda.

Om du hittar fel – problem, vill komma med förslag på andra formuleringar så vänd dig till mig via mejl. Jag finns på kristina(snabel-a)creativecommons.se

Här är licenserna

CreativeCommons Erkännande 4.0 (pdf)
Creative Commons Erkännande Dela På Samma Villkor 4.0 (pdf)
Creative Commons Ekännande Inga Bearbetningar 4.0 (pdf)
Creative Commons Erkännande Icke Kommersiellt 4.0 (pdf)
Creative Commons Erkännande Icke Kommersiellt Dela På Samma Villkor 4.0 (pdf)
Creative Commons Erkännande Icke Kommersiellt Inga Bearbetningar 4.0 (pdf)

av Kristina Alexanderson den January 19, 2015 20:10

Ubuntu.se

Linux Mint 17.1 "Rebecca" KDE Review: The Best KDE spin I have used!

On 8th January 2015, Clement Lefebvre has announced the availability of an updated build of Linux Mint "KDE", a version based on Ubuntu's latest long-term support release: "The team is proud to announce the release of Linux Mint 17.1 'Rebecca' KDE. Linux Mint 17.1 is a long-term support release which will be supported until 2019. The previous version of Linux Mint used KDE 4.13. In this release, KDE is upgraded to version 4.14. Support was added in MDM and in the session for the KDE wallet to be fully integrated with Linux Mint. Although a Wallet Manager is present for configuration purpose, no interaction is needed for the KDE wallet to work. The wallet is created automatically with your first login, and it opens automatically in the background with every new session.

January 19, 2015 16:04

Copyriot

Andréexpeditionens slut som urscen för Peter Wessel Zapffes pessimism; Vitön och svartmetallen

Nyligen sträckläste jag Bea Uusmas mycket uppmärksammade bok Expeditionen (2013). Den handlar om Andées polarexpedition men nästan lika mycket om författarens jakt på sanningen om hur de mötte döden på Vitön, hösten 1897.

“Hon vänder på alla stenar. Följer alla trådar, hur långt de än kan föra henne.” Så konstateras det i en typisk recension. Och visst uppvisar Bea Uusma en fascinerande besatthet, heroiskt enkelspårig. Alltså följer hon inte alla trådar, utan bara dem som leder i riktning mot det som skedde 1897. Efter att ha plöjt igenom Expeditionen fascineras jag nästan mer av de stenar som lämnas ovända, de trådar som leder ut ur historien, in i 1900-talet.

På ett ställe i boken berättar Bea Uusma om hur hon går till sin lokala matbutik för att hämta ut ett postpaket, innehållande en skelettdel som hon vill skicka på DNA-analys. Benet antogs nämligen komma från en av polarexpeditionens medlemmar. Det hade stulits från Vitön år 1930, just efter att kvarlevorna återfunnits. Tjuven som anlänt på ishavsskutan Isbjørn presenteras av Bea Uusma med följande ord: “Peter Wessel Zapffe var fotograf”.

Fotograf? Jo, det var i denna roll som han fått åka med båten. Men strax efteråt skulle Peter Wessel Zapffe göra sig känd som filosof – och hans filosofi var sannerligen extrem i sin pessimistiska syn på mänskligheten som ett enda misstag. Hans idéer skulle indirekt influera den djupekologiska rörelsen, via sin vän Arne Næss. Samtidigt var det faktiskt Zapffe som först nämnde möjligheten att ingenjör Andrée tog sitt eget liv – en teori som Bea Uusma i Expeditionen och som ligger till grund för den suggestiva övergång i fiktionen som sker på några få sidor i boken.

Peter Wessel Zapffe var fotograf och en av de personer som var med när lägret på Vitön hittades. Han fann ett glasrör med morfin på lägerplatsen. Tog de livet av sig, genom en överdos? Redan på plats började Zapffe fundera, men det dröjde fem år innan han gick ut med sin teori. Han hade inte nämnt något tidigare eftersom expeditionsledaren sagt åt honom att inte smutsa ner Andrées rykte.

Underligt nog verkar ingen ha gjort kopplingen mellan Zapffes möte med Andréexpeditionen (1930) och den filosofi som han först lanserade i Den sidste messias (1933). Texten översattes nyligen till svenska i tidskriften Subaltern.
I formen av en myt framför Zapffe sin idé om att det mänskliga medvetandet utgör en grotesk återvändsgränd i naturens evolution, jämförbart med hornen på Megaloceros giganteus. Myten skildrar en stenåldersjägare som genomfår en existentiell kris som leder till hans död. Han möter döden ensam, sittande. Precis som ingenjör Andrée. Här tycks det finnas stenar att vända.

Jørgen Haave har skrivit en biografi över Peter Wessel Zapffe betitlad Naken under kosmos. Den bygger nästan helt på Zapffes egna dagböcker och nämner knappt besöket på Vitön, men ger onekligen viss bakgrund.
År 1929 fyllde Zapffe 30 år och flyttade från Tromsø till Oslo. Han ville bort både från tristessen som lokalbyråkrat och från sin hatade fader. Men i Oslo misstrivdes han enormt. Visserligen lärde han där känna den blott 17-årige Arne Næss. Men överlag kände sig Zapffe isolerad och osäker på sin livsbana, samtidigt som ljuden från storstadens grannlägenheter gav honom panik. Till råga på allt drabbades han av njursten och fick därför recept på morfin. Han såg till att lägga undan en tillräckligt stor morfindos för att det skulle räcka till ett självmord.

Allra helst ville han dö på en fjälltopp. Han ville låta sig torkas in av vind och sol, utan att bli hittad och begraven i vigd jord. Han kände vämjelse vid tanken på den feta, fruktbara jord som då skulle omsluta honom. /…/ Han hatade ju fruktbarheten. Han hatade det stora kretsloppet.

Sin egen panikångest tolkade Zapffe inte som en brist på livslust, utan som en klarsyn, sinnesutvidgning, “röntgenblick”. Han kan mycket riktigt ses som en föregångare till den kontroversiella teori som kallas “depressiv realism“. Den kosmiska paniken, menade Zapffe, överskrider alla medicinska sjukdomsbegrepp.

Hans förståelse av det tragiska utgick emellertid inte från erfarenheten av depression, utan från de biologiska teorier som förts fram av Jakob von Uexküll.

Vintern 1929–30 blev osedvanligt mild, vilket gav polarforskarna nya möjligheter att ta sig fram i Arktis. Enorma ismassor smälte och avslöjade utdöda samhällen och standade expeditioner. Den 6 augusti 1930 kom nyheten om att resterna av Andréexpeditionen återfunnits, 33 år efter dess försvinnande.
Stor uppståndelse i Tromsø. All världens journalister dök upp och kastade sig på första bästa båt. Peter Wessel Zapffe lät sig anlitas som fotograf och steg ombord på skeppet Isbjørn. Där togs följande bild (som finns på Grenna museum):

En månad efter att Andréexpeditionens kvarlevor upptäckts, anlände Isbjørn på Vitön. Mer is hade hunnit smälta, men liken fick hackas ut. Peter Wessel Zapffe fotograferade, men mest av allt fascinerades han av ett fynd som han gjorde nära Andrées skelett: ett avlångt medicinglas innehållande två tabletter med plats för trettio. Tabletterna var märkta “morphium”. Samma preparat som Zapffe själv samlat på sig i sin lägenhet i Oslo med avsikt på att eventuellt ta sitt eget liv.

Här finns alltså något av bakgrunden till den historia som Bea Uusma skildrar i Expeditionen. Scenen på Vitön framstår också som en möjlig nyckelscen i Zapffes utveckling till pessimistisk filosof, som för övrigt tycks ha fått honom att släppa självmordstankarna. I stället kom han, att förorda mänsklighetens frivilliga utdöende och valde sålunda att inte skaffa någon avkomma, helt i konsekvens med förståelsen av mänskligheten som ett biologiskt misstag. Den som dragit de allra mest långtgående konsekvenserna av Zapffes filosofi är troligen skräckförfattaren Thomas Ligotti i sin lika briljanta som obehagliga traktat The conspiracy against the human race

. Där ges Zapffe en plats i pessimismens kanon, jämsides med Schopenhauer, Cioran, Lovecraft och “vissa buddhistiska författare”. Ligottis analys av Zapffe återfinns även i hans bidrag till Collapse, vol. IV. Ligottis slutsats: “EVERYTHING IN EXISTENCE IS MALIGNANTLY USELESS”.

Visst finns det hos Zapffe ett gnostiskt drag, men det är inte riktigt frågan om den antikosmiska gnosticism som på sistone populariserats av Carl-Michael Edenborg i Alkemistens dotter. Det är inte kosmos som Zapffe och Ligotti avskyr. Det är bara mänskligheten.

När vi nu är inne på avsky, skräck och Norge så kommer vi inte undan svartmetallen. Hur svartmetallisk är inte Peter Wessel Zapffe? Ändå känner jag inte till något fall där han (eller Andréexpeditionen) dyker upp som uttalad referens i svartmetallsammanhangen. Förvånande? Nja, den norska scenen hade ju fullt upp med satanism och metafysik. På andra håll växte däremot fram en depressiv svartmetall som på många sätt ligger i linje med Zapffes extrema pessimism. Vissa av de amerikanska banden, som Wolves in the throne room, anknyter själva till djupekologin som alltså är indirekt influerad av Zapffe. Samtidigt går det inte att bortse från den avgrundsdjupa skillnaden mellan spinozisten Arne Naess (som ville se människan som likaberättigad med andra arter) och misantropen Peter Wessel Zapffe (som helt enkelt såg människan som ett misstag).

Peter Wessel Zapffe var djupt kritisk till den heroiska anda som låg bakom polarexpeditionerna. År 1933 skrev han i artikeln “Oplevelsetilbud og oplevelsebehov”, med anledning av planerna på en flygning över Sydpolen:

Med en 300 kilometers maskin skal om kort tid jordens siste geografiske gåte tilintetgjøres. For flyverne betyder de opdagerglede og berømmelse. For oss andre en gold viden om at polarlandet er ett eller to. For alle: En stor oplevelsereserve ødelagt med maskin.

flattr this!

av rasmus den January 19, 2015 08:30

January 18, 2015

Ubuntu.se

Why And How To Use The Free ClamAV Linux Antivirus Software Package

The most common problem that my friends face when using their Windows based computers involves malware, viruses and trojans.

I read a great article during the week which shows just how easy it is to install Malware on your computer and not from some shady website (the equivalent of a dark alley) but from a mainstream download site (the equivalent of a major high street store).

Linux is considered by many people to be more secure than Windows and it has led to some people declaring that it isn't possible to get viruses, trojans or malware within Linux.

I have never actually come across any nasties whilst running Linux but that isn't to say that it isn't possible and won't happen.

January 18, 2015 17:38

January 17, 2015

Copyriot

K164: “Krisen” är en överflödig rubrik

Tvivlar allt mer på krisbegreppet. Inte så att jag vill gallra ut det ur vokabulären. Nej, problemet ligger nog mest i hur det låter sig användas både i bestämd form (“krisen”) och i plural (“kriser”). Allra värst är nog talet om “kriserna”.

Vad är det vi vill begripa? Jag tror det handlade om förhållandet mellan det bestämda och det obestämda, det singulära och det plurala. Här finns en risk för grammatisk kortslutning, om vi envisas med att knyta upp varje tanke vid begreppet “kris”. En kortslutning som kan lamslå tankarnas rörlighet mellan kortare och längre tidsperspektiv, det konkreta och det abstrakta, det empiriska och det teoretiska, det lokala och det globala, det kristeoretiska och det meta-kristeoretiska.

Ordet “kris” kanske är bäst att undvika. Kris är ju sedan 2008 ett närmast innehållslöst begrepp. Vi har – för att använda ett annat modernt uttryck – integrerat begreppet, det vill säga att vi har tagit det till oss och tillgodogjort det.

(fritt efter Gottfried Benn)

Den här bloggserien har pågått osannolikt länge. Första inlägget postades den 24 oktober 2011 och knöt an till det då aktuella Occupy Wall Street. “Att begripa krisen” stod som rubrik under första halvåret, fram till del 18 som rotade frågan om krisen kontra kriserna. Sen förkortades rubriken till bara “Krisen”. Nu tror jag bestämt att det är dags att ta nästa steg och förkorta till bara K.

Bloggserien fortsätter, efter att ha fått ny fart i december 2014. Jag tänker att 200 inlägg är en rimlig målsättning. Parallellt med detta bloggande, återvänder jag till tidigare inlägg i serien och bearbetar till någonting som i slutändan kommer att bli… någonting. Alla kommentarer som postats till inläggen ger mig massor att tänka på långt efter att de skrevs.

Alltså hoppas jag på fortsatt respons på inlägg K165, K166, K167 … K200.

flattr this!

av rasmus den January 17, 2015 22:22

Krisen, del 163: Psykokrisen?

Kan vi tala om “psykokrisen”? Alltså den psykiska ohälsa som sägs öka från år till år – antingen i befolkningen i stort, eller i dess yngre hälft. Utan tvivel finns det motstridig statistik på området och vi kommer inte undan frågan om det är sjukdomen eller bara sjukdomsdiagnoserna som eskalerar. (Ett paradexempel på hur enda sättet att vederlägga en kristeori är med en annan kristeori.)

Här kan vi ta avstamp i i senaste regeringsförklaringen, som antyder fyra krisfenomen, varav ett är just psykokrisen:

Allt fler unga, särskilt kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsnedsättning, mår dåligt i dagens samhälle. Sjukvården behöver förstärkas så att det blir lättare att få hjälp med ätstörningar, ångest eller depressioner.

Statistiken över psykisk ohälsa verkar peka på en växande generationsklyfta: de yngre åldersgrupperna och framför allt yngre kvinnor mår allt sämre, men befolkningen i stort mår bättre. Samma sak med självmordstatistiken, som uppvisar en sjunkande trend sedan 1980 – utom bland ungdomar, där självmorden blir fler. (Självmord är dubbelt så vanligt bland män som bland kvinnor.)

Förskrivningen av antidepressiva läkemedel sägs ha fördubblats sedan år 2000. En snabb titt i läkemedelsstatistiken visar, om jag tolkat den rätt, att nästan var tionde person i åldern 20–60 år får antidepressiva läkemedel på recept. De senaste siffrorna är från 2013 och visar en kraftig ökning sedan de äldsta siffrorna jag hittar. Ökningen av lugnande preparat är mer måttlig. Men framför allt visar statistiken på en enorm könsskillnad. Antidepressiva läkemedel är nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.
Statistiken är även uppdelad per län, men jag vet inte om det finns några nämnvärda skillnader där. Brittiska siffror visar tydligen på ett klart samband mellan avindustrialisering och depression: allra mest antidepressiva läkemedel skrivs ut i vissa städer i norra England.

Vi behöver dock inte stirra oss blinda på statistiken. Det kan räcka att se på sin egna omgivning för att fundera i termer av en psykokris. Hur många kvinnor känner du i åldrarna 20–40 som inte har erfarenhet av depression, sökt hjälp för ångestsymptom eller äter psykofarmaka?

* * *

Från vänsterradikalt håll formuleras allt oftare tankar om att den psykiska ohälsan måste politiseras. “Vi är inte deprimerade, vi är i strejk“, hävdade Osynliga kommittén. “Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Sådana analyser balanserar stundtals på gränsen till att romantisera depressionen, men syftar alltså till att gå bortom den individuella diagnosen, till att finna ett sätt att formulera en gemensam längtan efter någonting annat än det som deprimerar.
Apokatastasis: någonting måste räddas, helas, återställas – inte genom att skilja det sjuka från det friska, utan genom att omvandla sjukdomen till en ny hälsa. I dessa termer spekulerade Osynliga kommittén.
En något mer traditionell vänsteranalys har förts fram av Mark Fisher, som i hög grad bygger på de depressiva spekulationer som förs fram av Franco ”Bifo” Berardi, vars idé om ”psykobomben” i sin tur utgår från tidsfilosofen Paul Virilio. Det speciella med Bifo är hans tendens att förstå psykokrisen som det centrala momentet i kapitalismens krisprocess. Men det stannar hela tiden på en mycket spekulativ nivå.
Mark Fisher är lite mer handfast och fick hyfsat genomslag med sin bok Capitalist Realism, där han resonerar kring hur mental ohälsa kan omvandlas “från medikaliserade tillstånd till verksamma antagonismer”. Hur detta ska gå förblir dock en öppen fråga.

Mitt intryck är att just den brittiska vänstermiljön är särskilt intresserad av psykokrisen. JD Taylor formulerar det kristeoretiska perspektivet i en artikel om “capitalism’s growing problem with anxiety“. Allting utgår från diskussionen om prekarisering, om hur kraven från det framväxande arbetslivet resulterar i att utmattning blir det nya normaltillståndet.

On the one hand, productivity, growth, entrepreneurialism and drive are ‘virtues’ both of the effective individual and the expanding economy. By contrast, depression, crisis, zero-hour insecurity and burnout are used to describe both ‘failing’ economies and individuals who must work harder to perform. Whilst failing states are humiliatingly ‘bailed out’, usually under punitive conditions, individuals experience similar ‘interventions’ by more successful peers (and celebrities) on reality TV formats to increase their productive value through getting a job, looking sexier, or something similar. In each case, some internal failure (bloated public sector, childhood setback) is considered the cause of the ‘problem’ and remedied through external improvement of the individual.
/…/
Our brains and backs are tense and tired, our minds shattered and nerves shot by increasing demands by managers to do the impossible: increase our productivity, when what is produced is less necessary and of worse quality than before. The demand everywhere is the same: do it more, do it quicker, do it better!

Stressen ökar inte bara i arbetslivet, utan genom upplösningen av tydliga gränser mellan arbetsliv och fritid. Ständig uppkoppling bidrar till att varje ö av fritid kan koloniseras och till att interaktionen mellan människor antar en “kroppslös” form, vilket kan få konsekvenser som vi ännu inte har insett vidden av. Samtidigt kräver allt fler arbeten i tjänstesektorn en kroppslig uppvisning av glädje och motivation. Individualiteten blir till en del av servicearbetarens uniform.

JD Taylor utgår från egna erfarenheter av depression:

unable to join the dots and connect a sense of personal alienation to material circumstances, I followed the common social direction and put the blame on my own individual defects. Not any more. I suspect my own case is not unique.

Senaste upplagan av psykiatrins diagnosbibel, DSM-5, rymmer en ny diagnos: generaliserat ångestsyndrom. Karakteristiskt för detta är att ångesten inte grundas i en rädsla för någonting särskilt. Den är inte knuten till en viss situation, utan är just generell. Till skillnad från rädslan som är knuten till nuet, orienterar sig ångesten mot en osäker framtid. Dess typiska symptom är ett obehag som lokaliseras till bröstkorgen.

These symptoms describe those of the precarious worker, exhausted, fed up, /…/ Depression and exhaustion are endemic and act as marks of an affective and immaterial economy where employment is now to be found in the services — retail, leisure, call-centres, cleaning, childcare, sex work — where an inflated mood, one indeed of motivation, is required, as the recent attention to ‘affect’ in critical theory is making clear. Individuality becomes another part of the service worker’s uniform.
/…/
So is ours an age of anxiety? Previous generations have also claimed this thorny crown, particularly those ravaged by social and economic inequalities like the 1930s. Yet it is in these last few years more than most that anxiety, precarity, crisis and burnout have become regular keywords, and where continuous productivity, connectivity and alertness are demanded at all hours. /…/
Rising anxiety disorders are connected to the growing pressure on workers to increase their productivity. It is encouraged by the growth of working from home, and smartphone technology, which irrevocably blur the work/life distinction.

JD Taylor beskriver alltså psykokrisen som en följd av det prekära (arbets)liv som gradvis förvandlas till norm under de senaste årtiondena. Det är en kristeori som tycks gå hand i hand med teorin om en kapitalism som egentligen har befunnit sig i kris sedan 1970-talet.

* * *

Som med alla kristeorier, går det att tänka sig längre eller kortare tidsfönster. I det förlängda perspektivet framstår psykisk ohälsa helt enkelt något som drabbar “den moderna människan”, en analys som lätt utmynnar i konservativa och/eller nyandliga lösningsidéer.

Ett förkortat tidsperspektiv innebär däremot att psykisk hälsa framstår som lika “normalt” som ekonomisk tillväxt. Genast inställer sig då frågan om en parallellitet mellan psykisk och ekonomisk depression. En talande titel som återfinns i en värmländsk krisantologi är “Samvarierar finanskris, psykisk ohälsa och självmord? En jämförelse mellan hög- och lågkonjunktur“. Ulla Rantakeisu och Marina Kalander Blomqvist försöker besvara frågan med statistik från landstinget i Värmland.

Psykiska besvär ökade mellan 2008 och 2010. Den ökade psykiska ohälsan från hög- till lågkonjunktur återfinns bland förvärvsarbetande, studerande och arbetslösa. /…/ Resultat från våren 2012, när den ekonomiska situationen såg ut att ha stabiliserats, visar att andelen besvär sjunkit till en nivå ganska nära nivån på de mätningar som gjordes före finanskrisen.

Intressant, men perspektivet är väldigt snävt. “Kris” definieras i positivistiska termer som en övergående lågkonjunktur, vilket innebär att begreppet relativiseras. Samtidigt behandlas statistiken över psykiatriska diagnoser som en given indikator på befolkningens psykiska hälsa. Med en sådan metod går det knappast att säga något om utvecklingar som skett över flera årtionden.

* * *

En tredje infallsvinkel hittade jag i Copyriots kommentarsarkiv. Sommaren 2013 postade signaturen Olof en egen kristeori där:

[
#comment-50721">
#comment-50721">
#comment-50721">Den farmakologiska kristeorin
] bygger på antagandet att människor med lätt psykisk ohälsa är viktiga för att hålla igång konsumtionen eftersom de är lite överaktiva i sina ekonomiska aktiviteter. När fler individer de senaste decenniet fått tillgång till moderna ångestdämpande mediciner så har de långsiktig ändrat sina konsumtionsmönster och karriärval på ett sätt som påverkar ekonomin i stort. Lite som när tidigt kristnade romare drog iväg och blev eremiter i öknen istället för att konkurrera om tjänster i förvaltningen. Diagnostiseringen och förskrivning av ångestdämpande medicin till unga har ju också ökat vilket i ännu högre bidrar till långsiktiga effekter.

Jag tror att tanken ligger någorlunda i linje med den ovan nämnda Franco “Bifo” Berardi, som också är inne på att kapitalismens tillväxt bara kan fortgå genom en biopolitisk modulation där befolkningen i någon mening hålls lagom deprimerad. Se också Daniels kommentar om vad som kan ske när läkemedelsindustrin satsar på “mycket dyra piller som är konstruerade just efter din kropp”. Vad innebär sådana preparat för det framtida konsumtions-, arbets- och klassamhället?

* * *

“Den viktigaste förklaringen till diagnosinflationen /…/ är att psykiatrin försöker vinna vetenskaplig legitimitet.” Så skriver Carl Cederström och Roland Paulsen i en artikel i Arena som blev lite omdebatterad. De följer delvis i spåren på södertörnsfilosofen Fredrik Svenæus som i boken Homo Patologicus i någon mening lutar åt en tragisk förklaring: “Människan har alltid varit en lidande varelse“. Problemet ligger alltså hos psykiatrin och läkemedelsindustrin som driver på “diagnosinflationen”, en förfalskad idé om psykisk hälsa och ohälsa, även om denna idé kanske i förlängingen bidrar till att den faktiska ohälsan ökar.

Kapitalismen gör oss sjuka, men kanske inte på det vis som SPK menade.

Medan läkemedelsföretagen fortsätter att ösa pengar över intresseorganisationer för att öka medvetandet om ouppmärksammade och ännu icke-existerande diagnoser, blir antalet ”sjuka” fler och fler, och marknaden för läkemedel större och större.

Så avslutar Carl Cederström och Roland Paulsen sin artikel. Genom att sätta sjukdomen inom citattecken tycks de gå in för att förneka tesen om en psykokris. Åtminstone på ett ytligt plan kommer de alltså till en slutsats som är rakt motsatt JD Taylors. Samtidigt finns en överlappande kritik av hur den psykiska ohälsan görs till ett individuellt problem.

Här återstår en härva av trådar att nysta i. Allt som är säkert är att ingen kommer undan kristeorin. Någonting har uppenbarligen blivit sjukare än det var förr: antingen människors psyken, förståelsen av psyket eller båda delar.

flattr this!

av rasmus den January 17, 2015 13:07

Ubuntu.se

Ubuntu Phone: The little phone that could

I predicted it would fail. Honestly, I didn't want it to -- I was fairly sure the Ubuntu Phone would be just the mobile interface we really needed, but it just seemed Canonical and the Ubuntu Phone were both on a collision course with vaporware-dom. However, like that little train in that adorable children's story, the Ubuntu Phone seemed to keep moving forward. In a few weeks, thanks to bq, the Ubuntu Phone will finally be given a chance on the marketplace... at least in Europe.

Some time in February, people will be able to get their hands on a Ubuntu Phone. Let that sink in for a bit. The thing that everyone (including myself) doubted Canonical

January 17, 2015 04:05

January 16, 2015

Copyriot

Tankar som spiller över från tidskriftsdebatten

Under den gångna dagen har jag åter debatterat i offentligheten. Det började med att Jasenko Selimović (FP) kastade ur sig en rätt snurrig harang om tidskriftsstödet, sen gavs jag tillfälle att svara, så jag skrev ett svar.
Vissa har undrat varför jag ödslar energi på av bemöta någon som mest verkar ute efter att söka konflikt och få uppmärksamhet. Frågan är rimlig, men om jag bemöter någon vill jag tänka att jag inte bara skriver ett bemötande. Att mitt deltagande i en debatt inte bara är ett debatterande. Att det uppstår någon form av överskott som inte fastnar i åsiktsformen, utan som går att smuggla ut ur debatten för att sedan använda i andra syften.

I det här fallet känner jag att det finns två saker i texten som inte riktigt blev sagda. Dessa återfinns i första respektive sista stycket.

Första stycket jämför presstödet med tidskriftsstödet. Skillnaden mellan en veckotidning och en tidskrift är tydlig så länge de utges på papper, men i digital form är det betydligt mer godtyckligt. Märkligt nog diskuteras aldrig gränsdragningen mellan de två stödformerna, trots att den leder till ganska märkliga resultat, som att Feministiskt perspektiv

ser sig nödgade att låsa in flertalet artiklar för att få ett tillräckligt antal betalande prenumeranter för att kunna erhålla presstöd.

Sista stycket är mitt försök att formulera en invändning mot Jasenko Selimović’ kvalitetsförståelse. Som den folkpartist han är, tänker han kvalitet i termer av elit och excellens. Om vi bara satsar alla resurser på den absoluta toppen, kommer de på ett magiskt sätt att dra med sig resten uppåt. Jag tror inte ett ögonblick på att det funkar så – varken i fråga om forskning, konst eller medier. För att säkra en återväxt av skribenter och konstnärer, krävs det en bred flora av redaktionella sammanhang. Det är detta jag menar med avslutningsmeningen: “Till skillnad från Jasenko Selimović tror jag inte att kvalitet uppstår i slutna rum.”

Samtidigt känner jag mig inte helt bekväm med naturmetaforerna, att jag slängde mig med ord som “ekosystem”. Och kanske är det visst är så att kvalitet uppstår i slutna rum? Jo, så är det, också. Visst måste individen kunna stänga någon form av dörr om sig, bildligt talat, för att inte uppslukas av den åsiktsbesatta offentligheten. Men i den mån det alls finns en mening att nå ut med något, är det ändå nödvändigt inte bara att öppna dörren igen, utan att finna sätt för att sålla i det myller som flödar ut. Inte ens den som tror på genialitet kan väl tro på att det geniala har förmågan att gå genom väggar.

flattr this!

av rasmus den January 16, 2015 22:36

Tvetydiga budskap om open access från Vetenskapsrådet

open access /…/ innebär i korthet att forskningsresultat går att finna via en sökning på internet och kan läsas av alla, utan kostnad samt att materialet är fritt att återanvända.

Utifrån denna definition har nu Vetenskapsrådet lagt fram sitt ”Förslag till nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information”.
Ironiskt nog lever Vetenskapsrådet inte själva upp till sitt ideal: i stället för att hyperlänka direkt till pdf:en, ombeds den intresserade att skriva in sin e-postadress för att sedan få länken skickad till sig.
Vetenskapsrådet har även skickat ut ett pressmeddelande där rapporten är länkad, men i stället för direktlänk skickas man via ett trackingföretag!

Vetenskapsrådet verkar ha en osund fixering vid att kartlägga folk som vill ta del av deras dokument. Det är ett besynnerligt beteende av en myndighet. Trots allt handlar detta om offentliga handlingar som allmänheten har rätt att läsa utan att först behöva identifiera sig. Detta är för övrigt en aspekt som kan föras in i själva diskussionen om open access.

Nåja, här är en direktlänk till Vetenskapsrådets förslag. Nu över till dess innehåll.

Vetenskapsrådet rekommenderar att all forskning som är offentligt finansierad på sikt ska bli fritt tillgänglig direkt vid publicering. De förespråkar bruket av Creative Commons-licenser, i första hand CC-BY som tillåter även kommersiella aktörer att använda materialet. Licensvalet är vettigt, men frågan är inte fullt så enkel som det kan verka.

Syftet med att övergå till open access är ”inte bara att garantera öppen tillgång, utan även att åstadkomma ett skifte vad gäller hela den vetenskapliga publikationsekonomin”. Så sammanfattas Vetenskapsrådets position av Biblioteksföreningen.

Syftet är att medverka till en övergång från ett prenumerationsbaserat system till ett som bygger på öppen tillgänglighet och författaravgifter.

Någon måste ju fortfarande betala för att kvalitetssäkra forskningen. Hittills har räkningen i första hand skickats till universitetsbiblioteken, som betalar stora summor för att prenumerera på vetenskapliga tidskrifter (som numera främst tillhandahålls digitalt, via enorma databaser). Nackdelarna med detta system är att kommersiella aktörer får en rent parasitär roll, samtidigt som den publicerade forskningen inte blir tillgänglig för allmänheten.

Som alternativ framhålls nu författaravgifter. Forskarna ska alltså själva betala för att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Ju högre status tidskriften har, desto dyrare blir det. Som mest kan det kosta omkring 25000 kronor att publicera sig.
Pengarna tas såklart inte ur forskarens egen ficka, utan tanken är att den som finansierar forskningen även ska finansiera dess publicering. Men riktigt så enkelt är det inte alltid i praktiken. Kostnaderna för infrastruktur skiljer sig mellan olika forskningsgrenar. Naturvetare som jobbar laborativt i stora forskarlag torde väl alltid ha en rejäl budget i ryggen innan de kommer fram till några resultat som kan publiceras. Men inom humaniora kan saker fungera helt annorlunda. Där forskar många på egen hand, parallellt med en prekär tillvaro i akademin där kopplingen till institutioner ofta är av tillfällig art. Risken finns att ingen finansiär är beredd att gå in och betala för publicering. Vetenskapsrådet säger bara att det finns olika alternativ och att saken bör utredas mer.

flattr this!

av rasmus den January 16, 2015 08:58

Nicklas Lundblad

Frågor III: Vem – del 2

Förmågan att ställa frågor är kanske nära sammankopplad med vad det är att vara människa, men den har också att göra med vem jag är. Själva tänkandet, självuppfattning och självbild, formas hela tiden i frågor som andra ställer till oss och som vi ställer till oss själv. Andras uppfattning om vem vi är formas också av de frågor de ställer till oss, och de vi ställer till dem. Den franske filosofen Voltaire lär ha sagt att vi inte bör döma människor efter de svar de ger på våra frågor så mycket som efter de frågor de själva förmår ställa. Det är värt att fundera på vad det betyder, och hur de frågor vi ställer formar andras uppfattning om oss.

Det gäller inte bara vilka frågor vi ställer, utan också om vi överhuvudtaget ställer frågor. Den som aldrig frågor något om sina medmänniskor upplevs ofta som både ohyfsad och kanske ointresserad av dem. Att ställa frågor – och sedan lyssna till svaren – är ett av de karaktärsdrag som återkommande anses vara avgörande för om en person är en bra ledare, en attraktiv man eller kvinna och en bra förälder.

Det är kanske just detta som gör frågor så intressanta i spel. Vi spelar alltfler spel som bygger på frågor av olika slag: trivial pursuit, på spåret…vår förmåga att besvara frågor låter oss vinna social status eller andras aktning. Detta är inte något nytt fenomen, utan är något som vi kan spåra i idéhistorien. Att ställa en fråga till någon är att pröva denne. Svaret på våra frågor kan ha avgörande inverkan på våra liv. Det formar vem vi blir.

Vi ser det i nästan alla kulturer.

Tänk på oraklet i Delfi. Dit vallfärdade människor för att ställa frågor till oraklet som kunde bryta igenom denna världens sken och ge svar på de frågor som var mest angelägna för människan. Som när oraklet fick frågan om vem som var visast i Aten, och svarade Sokrates. Sokrates själv tyckte att det var så häpnadsväckande att han omedelbart började söka upp de visa män och kvinnor han visste fanns i staden och i sin tur ställa frågor till dem – för att nå slutsatsen att det var för att han visste att han så litet visste – för att han hela tiden fortsatte att fråga, som oraklet kallat honom vis.

Det sokratiska frågandet identifierades med grunden till filosofin, och de sokratiska frågorna om vad rättvisa, skönhet och rätt är återkommer vi till i ett senare kapitel. Men det finns ett exempel där Sokrates kan ha ställt en ”vem”-fråga väldigt medvetet. Det finns ett avsnitt i dialogen Gorgias – där Sokrates slutligen möter just Gorgias – den kanske störste sofisten av dem alla, en man som lärde ut att det inte fanns något han inte kunde argumentera för. Så hur närmar sig Sokrates då Gorgias? Debatterar han frågor om filosofi med honom? Med denne mästersofist? Nej, i stället låter han sin unge följeslagare inleda konversationen med Gorgias, som generöst erbjudit sig att svara på precis vilken fråga som helst.

Fråga honom då, föreslår Sokrates, vem han är.

Socrates_Louvre

Sokrates – det filosofiska frågandets fader.

I vissa översättningar av dialogen föreslår översättaren att vi istället skall läsa grekiskan här som ”vad han är”, men låt oss för ett ögonblick dröja vid tolkningen ovan. Sokrates fråga utmanar Gorgias i grunden. Om han kan argumentera för allt, och om han kan besvara vilken fråga som helst — vem är han då? Finns det verkligen något kvar av honom då som kan sägas vara Gorgias?

Det sätt på vilket vi besvarar frågor tecknar vår identitet. Det bygger upp en bild av oss. Om vi kan besvara alla frågor på alla olika visa förvandlas vi långsamt till ingen alls.

Att fråga blir ett sätt att ta reda på vem jag är.

Oraklet i Delfi besvarade frågor med dunkla, öppna svar – och formade därigenom liv och öden. Ett sätt att förstå oraklet är att säga att det är ett tecken på vår vilja att fråga även där vi vet att det kanske inte finns givna svar. Det är lätt att tro att spådomar och annat bara är vidskepelse, men det är också möjligt att se oraklet och andra spådomstekniker som en sorts kognitiv strategi: att fråga någon stimulerar det egna tänkandet, det tvingar fram nya perspektiv och vinklar på det problem du studerar – frågan kastar nytt ljus över problemet och svaret – särskilt om det är dunkelt och märkligt – tvingar dig att se problemet på nytt.

Det samma gäller den kinesiska boken I Ching. Denna spådomsbok, som ibland anses vara en av världens äldsta böcker, används som så att vi ställer frågor till den och sedan rullar vi mynt eller använder rölleksstjälkar för att kasta ett hexagram med sex brutna eller hela linjer. Detta hexagram slår vi sedan upp och i gåtfulla ordalag får vi sedan ett svar som måste tolkas, förstås och uttydas.

Diagram_of_I_Ching_hexagrams_owned_by_Gottfried_Wilhelm_Leibniz,_1701

I-Ching: förändringarnas bok – vi ställer frågor som vi vet att vi inte kan få besvarade för att tvinga oss att tänka i nya banor. Spådomskonsten är egentligen en kognitiv strategi. 

Vi ställer frågor för att ta reda på vilka vi är, vad som kommer att hända oss och hur vi skall handla. Oraklen visar tydligt hur viktiga frågorna är för oss – och hur vi sedan med hjälp av frågor och svar formar oss själva. Sokrates gick så långt att han i dialogen Teiatetos identifierade tänkandet med en process där vi ställer frågor till os själva och sedan besvarar dem. När vi tystnar har vi nått vår åsikt – denna inre dialog, detta inre frågande blir nyckeln till jaget.

Även i andra sammanhang, enklare lekar, ser vi hur identitet och frågande hör samman. Ta leken ”Sanning eller konsekvens” – den har du kanske spelat någon gång som barn eller tonåring? Det är en mycket enkel lek, som kräver tre deltagare. En ställer en fråga som den andre måste besvara sanningsenligt – eller utföra en handling som den tredje lagt fast. Det kittlande i leken är att man kan fråga vad som helst, och att medspelaren måste svara sanningsenligt. Vi avslöjar något om den andre när vi kan utöva sådan makt över honom. Leken kommer också, menar vissa, från så kallade kommandolekar där en person befaller en annan att göra något eller att lida ett visst straff. Men kommandon är inte så intressanta när vi växer upp – ju mer vi utvecklas och identiteten formas, desto mer spännande blir också frågorna. Det är kanske typiskt att ”Sanning och konsekvens” spelas av ungdomar, barn och är en del av identitetens framväxt.

Det är genom de frågor vi ställer oss själva och andra som vi formar vilka vi är.

av nicklas den January 16, 2015 07:56

January 15, 2015

Ubuntu.se

Why You Should (or Shouldn't) Switch to Each Leading Linux Desktop

Even the simplest Linux desktop has its advantages and disadvantages.

The perfect desktop is undoubtedly the one you would design yourself. However, lacking the necessary time and expertise, many users hop instead from desktop to desktop desktop with the same enthusiasm as others hop between distros, hoping to find the ideal distribution.

In many cases, they never find their ideal, and for good reason -- even the simplest Linux desktop is a mixture of advantages and disadvantages.

Here, for example, are some core reasons for both accepting and rejecting the seven leading desktops of today:

January 15, 2015 19:05

How to Install The Latest qBitTorrent Release in Ubuntu 14.04

Quick tutorial shows how to install the latest qBitTorrent client in Ubuntu 14.04 and keep it up-to-date while the default Ubuntu repositories provide an old version.

qBitTorrent is a free cross-platform BitTorrent client written in C++ and Qt. Its optional search engine is written in the Python programming language. It aims to provide a Free Software alternative to µtorrent.

While Ubuntu universe repositories provide the 3.1.8 release for Ubuntu 14.04 LTS, the latest qBitTorrent release has reached version 3.1.11. For the latest features, fixes and other changes see its news page.

January 15, 2015 16:11