August 27, 2015

Ubuntu.se

KDE's Plasma 5.4: The most advanced and beautiful Linux desktop

Plasma 5.4 brings some much-awaited improvements to the KDE desktop environment.

There is something interesting going on desktop computers -- the UI is becoming heavily influenced by mobile operating systems. From Windows to Gnome you can see heavy influence of mobile OSes. KDE's Plasma desktop, which I consider to be the most advanced desktop environment is, however, an exception. The KDE community just released Plasma 5.4, a major update to their desktop environment and it continues to shows the prowess of this ‘leaderless’ community.

What I love about

August 27, 2015 12:12

August 26, 2015

Ubuntu.se

Old and Famous TuxRacer Game Arrives on Ubuntu Touch

This game has been ported on Ubuntu for mobiles

The Ubuntu Touch platform needs a lot of apps to attract more users, but it also needs games. There aren't a lot of complex, 3D titles available, and now TuxRacer is one of them.

Gaming is a big part of the mobile ecosystem, and Ubuntu developers and users know this very well. It might not seem the most obvious choice for game development, but Ubuntu Touch is perfectly capable of running all sorts of games. Titles like Cut the Rope have found their way onto the platform and many others are also available.

August 26, 2015 09:11

August 25, 2015

Ubuntu.se

Happy 24th birthday, Linux kernel

Can you believe Linux is celebrating 24 years already? It was on this day, August 25, back in 1991 when a young Linus Torvalds made his now-legendary announcement on the comp.os.minix newsgroup:

Hello everybody out there using minix -

I'm doing a (free) operating system (just a hobby, won't be big and professional like gnu) for 386(486) AT clones. This has been brewing since april, and is starting to get ready. I'd like any feedback on things people like/dislike in minix, as my OS resembles it

August 25, 2015 14:50

August 24, 2015

Copyriot

K223: Nancy Frasers skiss till en trefaldig kristeori

Nancy Fraser är just nu en av de viktigaste företrädarna för en kritisk kristeori. Visserligen är hon inte en sådan som på löpande band kan leverera träffande analyser av olika krisfenomen. Men hennes tänkande bärs av en stark strävan mot att finna en kristeoretisk syntes. Projektet blir tydligt när man parallellt läser hennes två artiklar från förra våren. Tydlig är också släktskapen mellan Nancy Frasers kritiska storteori och den avspaltningskritik som utvecklats av Roswitha Scholz och Robert Kurz. Till formen finns dock enorma skillnader mellan den utomakademiska, tyskspråkiga avspaltningskritiken och Nancy Fraser, som är verksam i en anglosaxisk akademi.

Till den akademiska formen hör bl.a. att artiklar blir inlåsta i arkiv som kostar pengar. Det gäller tyvärr för båda artiklarna av Nancy Fraser:

När jag läser dessa två artiklar, uppfattar jag en utveckling från den ena till den andra. Brottningen med Karl Polanyi framstår som ett nödvändigt första steg, men artikeln i New Left Review är vassare. Här sker en utveckling. Det är särskilt intressant att jämföra hur Nancy Fraser analyserar krisens “dimensioner” i de bägge artiklarna.

I den första artikeln utgår Nancy Fraser från att vi lever i en kris med tre dimensioner: ekologisk, social och finansiell. Teorier om “trippelkrisen” har blivit något av en egen genre, fylld av slappa varianter där tre kriser staplas på varandra utan ordentliga försök att reda ut deras samband. Nancy Fraser nöjer sig inte med detta: en kritisk kristeori måste även “utforska möjligheten av att alla tre härrör från en gemensam källa i vårt samhälles djupstruktur”. I detta insisterande på en stor syntes är hon radikalare än de flesta marxister, t.ex. David Harvey, som verkar mena att en “multikausal” teori alltid är bättre än en “monokausal” för att förklara kapitalets kriser.

Samtidens kritiska kristeorier tenderar att framhäva en av de tre dimensionerna på bekostnad av de två övriga. Å ena sidan får vi en “ekologism”, å andra sidan en “ekonomism”. Ingen av dessa positioner ägnar tillräckligt uppmärksamhet åt den “sociala” krisen, som består i ett allmänt underskott på omsorg i bredaste mening och i global skala. Kombinationen av kvinnors proletarisering och välfärdsstaters nedmontering leder till ett förfall i den sociala reproduktionen, “which includes the work of socializing the young, building communities, of reproducing the shared meanings, affective dispositions and horizons of value that underpin social co-operation.”

Längre in i artikeln visar det sig att Frasers kristeoretiska triad (ekologisk, finansiell och social kris) inte är en renodlad samtidsdiagnos, utan en återspegling av Karl Polanyis triad av “fiktiva varor” (land, pengar och arbetskraft). Artikelns stora behållning ligger i en skarpsinnad kritik av Polanyis teori, där Fraser skiljer mellan en “ontologisk” och “strukturell” läsning. (Kanske får återkomma till detta.)
Polanyismen får ändå som problematisk följd att Fraser i artikeln överbetonar det finansiella. Vrångbilden som målas upp är att finansbubblorna är orsak till ekonomiska kriser, vilka därefter “spiller över” på den reella ekonomin – som om det inte fanns en kristendens inneboende i själva varuproduktionen.
Artikelns slutsats blir i vilket fall att krisens tre dimensioner “den ekologiska, den social-reproduktiva och den finansiella” bör begripas som tre moment i kapitalismens kris. Det är en slutsats som öppnar för nästa fråga: vad menas då med “kapitalismen“?

I den andra artikeln drar Nancy Fraser en skiljelinje mellan kapitalismen som “front-story” och “back-story”. Den kapitalistiska ekonomin – eller det kapitalistiska produktionssättet, som Marx ägnar sig åt i Kapitalet – kan nämligen inte stå på egna ben.
Här finns en parallell till hur Hegel menade att inget samhälle kan byggas helt på frivilliga kontrakt, eftersom kontrakten vilar på en rättsordning som i sin tur upprätthålls genom icke-rättsliga former av makt (t.ex. faderns makt i familjen). På motsvarande sätt finns det icke-ekonomiska förutsättningar för ekonomin.
Det är en tjusig manöver att inte beskriva detta som en breddning av Marx ekonomikritik, utan som en fördjupning. Marx skrev i en känd formulering om att se bortom marknadens ytfenomen, in i “produktionens hemliga verkstad” (“die verborgne Stätte der Produktion”; “the hidden abodes of production”). Nancy Fraser påpekar bara att det är nödvändigt att gå ännu ett steg och blicka bortom varuproduktionen, in i dess förutsättningar. Utifrån en sådan förståelse blir det också en rimlig Darstellungslogik att den kritiska teorin måste börja i “front-story” för att därefter uppmärksamma att det finns en “back-story”. Börja i ekonomin, inte för att den är viktigare än allt annat utan för att den ger konturer åt det övriga.

Avspaltningskritikerna tänker sig en grundläggande dialektik mellan värde och avspaltning (vilket hos dem innebär att kritiken av patriarkat/genussystem ges en mer central roll än t.ex. ekologiska frågor). Nancy Fraser pekar däremot ut tre stycken “hidden abodes”, varuformens tre baksidor: en social, en ekologisk, en politisk. Följden blir alltså någon form av trippeldialektik.

capitalist production is not self-sustaining, but free rides on social reproduction, nature and political power; yet its orientation to endless accumulation threatens to destabilize these very conditions of its possibility. /…/
Here, in Marx’s language, are three ‘contradictions of capitalism’, the ecological, the social and the political, which correspond to three ‘crisis tendencies’. Unlike the crisis tendencies stressed by Marx, however, these do not stem from contradictions internal to the capitalist economy. They are grounded, rather, in contradictions between the economic system and its background conditions of possibility—between economy and society, economy and nature, economy and polity.

Notera hur denna tredelning skiljer sig från den i föregående artikel. Bortblåst är fixeringen vid finansmarknaderna som krisorsak. Nancy Fraser talar nu om kristendenser i “den officiella ekonomin, inklusive finansväsendet”.
Nu placeras ekonomin i kristeorins centrum, men utan att göras till krisens djupaste ursprung. I stället lyfter Fraser fram ekonomins gränser, förhållandet till dess egna existensbetingelser. Krisens tre dimensioner pekas nu ut som society, nature och polity. En social, ekologisk och politisk kris, där de tre sidorna hänger samman just i sin funktion som “back-story” åt kapitaltillväxtens absurda självändamål.

Vi har då alltså tre krisdimensioner, grundade i tre avspaltningar som möjliggör “ekonomin”:

Den sociala reproduktionens kris: produktion/reproduktion
Krisen tar sig uttryck i ett allmänt omsorgsunderskott. “Omsorgen” är pressad både där den utförs oavlönat (i familjer, grannskap etc) och avlönat (både i offentlig och privat sektor).
Det handlar här om verksamheter som i sig inte är ekonomiskt produktiva utan i strikt mening improduktiva, men som samtidigt är en förutsättning för att återskapa arbetskraften och därmed grundläggande för kapitalets möjligheter att förbli kapital. Åtskillnaden mellan ekonomisk produktion och social reproduktion – som ju är tydligt könad – är karakteristisk för kapitalistiska samhällen.

Den ekologiska krisen: människa/natur
Här lutar sig Nancy Fraser på John Bellamy Fosters teori om “the metabolic rift”. Kapitalismen förutsätter en ontologisk åtskillnad mellan den icke-mänskliga naturen (back-story) och den icke-naturliga människan (front-story). Åtskillnaden mellan människa och natur uppstod visserligen inte med kapitalismen, men var tidigare av ett mer flytande slag.

Den politiska(?) krisen: ekonomi/politik [polity]
Här handlar det, om jag fattar Nancy Fraser rätt, om urholkandet av demokratiska institutioner. Den kapitalistiska varuproduktionen vilar på existensen av en stat som kan se till att kontrakt följs, egendomen respekteras, tvister löses, uppror kväses, territoriet försvaras. Hit hör även den westfaliska åtskillnaden mellan inrikes och utrikes angelägenheter, som nu ändrar skepnad. På den här punkten uppfattar jag att resonemangen är otydligare än i de två föregående fallen. Vad menas egentligen med begreppet polity? Jag undrar om Nancy Fraser syftar på “offentligheten” i bredare mening, alltså existensen av ett gemensamt samtal som inte bara är “politik” utan även “kultur”.

Nancy Frasers tanke med denna tredelning visar sig vara att även lyfta fram tre källor till “icke-ekonomisk normativitet”. Även om avspaltningarna är konstitutiva för kapitalismen, rymmer de även någonting mer, som går bortom syftet att möjliggöra en ekonomisk tillväxt. I den sociala reproduktionen finns ideal om omsorg, solidaritet och ömsesidighet. Genom den ekologiska krisen öppnas frågan om hänsyn till kommande generationer. Och slutligen var det något om demokrati.
Alltså handlar det inte bara om en trefaldig kris, utan även om ett trebent sökande efter utvägar. Det är sannerligen ett skissartat projekt, men Nancy Fraser gör heller inga anspråk på att ha levererat en färdig, sluten analys. Snarare ska det nog läsas som en programförklaring för en stundande kristeori med större anspråk än vad de marxistiska kristeorierna någonsin har haft.

Flattr this!

av rasmus den August 24, 2015 09:39

Musik som snabbmat – i varuhus eller på restaurang?

När det snackas om hur “algoritmerna tar över” i olika sammanhang, bör man testa att byta ut “algoritmer” mot “datorer”. Då blir det mindre mystifierande. Påståendet att “datorerna tar över” låter betydligt plattare och kräver vissa förtydliganden.

“Algoritmer” är ju ett annat ord för mjukvara. Strikt talat kan algoritmerna inte göra någonting på egen hand. De måste utföras på någon hårdvara. Det måste finnas en ingång och en utgång. Mitt i alltihopa finner vi ofta en enorm databas, där en massa information har strukturerats på ett visst sätt. Talet om “algoritmernas makt” kan få oss att glömma den makt som ligger i själva databaserna.

Nåväl. Jag noterade att Spotify gjorde ett litet utspel på Twitter i syfte att avdramatisera det här med “algoritmer”. Om någon säger att deras nätgrej “inte använder algoritmer” så vet de inte vad de snackar om, skrev Spotify. Men de satte inte punkt där, utan gick vidare till att använda några ganska talande metaforer:

A streaming music service without algorithms would be like a restaurant without recipes. Or menus. Like your friend making you a sandwich.
It’s nice to have a friend make you a sandwich, just for you. But one famous person cannot make personal sandwiches for 70 million people.
But it’s cool, we have computers. And 70 million people generate a lot of sandwich data. We can make you a FORT out of delicious sandwiches.
In fact, we can make you sandwiches your friend hasn’t heard of, using ingredients they wouldn’t know how to pronounce or where to buy.
Which doesn’t detract from the joy of having your friend make you an awesome sandwich. But today they’re busy, and you still want to eat.
So an “algorithm” is a person writing some rules for how a sandwich machine makes sandwiches so they don’t come out stupid. That’s all.

Det intressanta här är ju att Spotify väljer att jämföra sig med ett snabbmatsställe och inte med exempelvis en matbutik. Trots allt vill ju Spotify ge intryck av att ha “all” musik, vilket påminner betydligt mer om ett varuhus än om en restaurang. Inte ens de största restauranger påstår sig ha “all mat”. För övrigt brukar väl bättre restauranger kännetecknas just av specialisering på bara en viss typ av mat.

Utgångspunkten för Spotifys resonemang är ju liksom att folk inte klarar av att göra sina egna mackor. Inte ens när de har alla tänkbara ingredienser omedelbart tillgängliga. Varför är det så? Saknas det tid, saknas det fantasi, eller är det väldigt viktigt för folk att varje dag äta en macka som kombinerar pålägg på ett helt nytt sätt? Eller finns det något skevt i hela jämförelsen mellan musik och mackor?

Flattr this!

av rasmus den August 24, 2015 08:49

K222: Cancer som metafor för invandring

Tredje lördagen i augusti 2015. Uppsalas kommunalråd Stefan Hanna (C) sitter och sörplar kräftor, tar sig kanske en snaps eller två, njuter i fulla drag. När kräftskivan är slut sätter han sig för att blogga. Om sin kärlek till familjen, om hur gott det är med kräftor och så lite politik på det. Inlägget som postas klockan 02.34 får den lagom underfundiga rubriken “Kräfta i systemet“.

Kräfta är också ett ord som används för cancer. När en cancer tagit fäste i vår kropp tar den steg för steg över vår kropp om vi inte lyckas stoppa och neutralisera den. Vissa cancerförlopp går skrämmande fort och har mycket dåliga prognoser. Vissa sprider sig sakta men även de leder mot sönderfall och en tidigare död om den inte botas.

Sveriges misslyckade integrationspolitik och en extremt ansträngd migrationspolitik kan jämföras med en cancer. Sverige är sjukt, allvarligt sjukt, och problemen har tillåtits att sprida sig och påverkar allt fler delar av samhället på ett socialt och ekonomiskt ohållbart sätt. Om inte rikspolitikerna mycket snart lyckas ordinera reformer som kan stoppa det sönderfall som är en konsekvens av nuvarande misslyckade politik, vad tror du händer då? /…/
Den svenska patienten är allvarligt sjuk! Det är dags för ansvarstagande partier att bota patienten! Skrota DÖ! Sparka ut MP från regeringen! Forma nya allianser som kan genomföra nödvändiga reformer som ökar chansen att patienten inom 10 år kan vara i en god och demokratisk form igen. Det brådskar!

Sjukdom som metafor är namnet på en essä som Susan Sontag skrev år 1978, medan hon själv behandlades för bröstcancer. Hon kritiserar den utbredda synen på cancer “inte bara som en sjukdom utan också som en demonisk fiende”, vilket i förlängningen “gör cancer till en sjukdom som inte bara är dödlig utan också skamlig”.
Något av denna skam kan anas även i beskrivningen av Sverige som en cancerpatient. “Sverigevännerna” tröttnar aldrig på att beskriva Sverige som ett försvagat och därför föraktligt land, som rentav förtjänar att dö om det inte rycker sig i kragen och fördriver sin sjukdom. Och inte vilken sjukdom som helst, utan en sjukdom som präglas av närvaron av någonting främmande, en parasit som förefaller mer livskraftig än sitt värddjur. Här finns flera lager av skam.

Epidemiska sjukdomar har länge använts som en metafor för att beskriva samhälleligt sönderfall. Redan kring år 1500 finns dokumenterat hur adjektivet “förpestad” på engelska användes i betydelsen “skadlig för religionen, moralen eller den allmänna ordningen”. Under 1800-talet blev syfilis en allt mer populär metafor för att beskriva det urbana industrisamhället. Adolf Hitler var smått besatt av tanken på den “syfilisering av folkkroppen” som han menade att judarna på något vis låg bakom.

Susan Sontag skriver i sin essä att cancer och syfilis har likheter som metaforer, men att cancermetaforen låter sig utsträckas mycket längre. Karakteristiskt är hur cancern omges av en militär terminologi. Cancercellerna “invaderar” och “koloniserar”. Tumören som inte elimineras av kroppens eget “försvar” måste “bombarderas” med strålar och kemiska stridsmedel. Civila offer är ofrånkomliga.

Ett extremt exempel på hur cancermetaforen låter sig utsträckas ges just av Hitler i Min kamp, i en passage som skyller Tysklands krigsförlust på “bristande viljekraft” hos tyskarna. Felet var att tyskarna resonerade så här: “Jag handlar endast, när jag kan räkna med femtioen procents säkerhet för framgång.” I stället, menar Hitler, krävs inställningen hos “en kräftsjuk, som i annat fall går en säker död till mötes”. Cancerpatienten “behöver inte tänka på femtioen procent, innan han vågar underkasta sig en operation. Om denna så med endast en halv procents sannolikhet talar för tillfrisknande, skall en modig man ändå våga den”.

Tidigare i denna bloggserie har vi berört cancermetaforen i ett inlägg om den malthusianska traditionen, där teorier om överbefolkning stundtals har slagit över i tanken på mänskligheten som cancersvulst.

Vad utgör då Sveriges cancersvulst, enligt kommunalrådet Stefan Hanna? I sin nattliga bloggpost skrev hand aldrig rakt ut att “invandrarna” är en cancer som måste avlägsnas. Han skrev att Sveriges “migrationspolitik kan jämföras med en cancer”. Men det råder ändå inget tvivel om vad som insinueras när han, i en plädering för minskat flyktingmottagande, väljer just cancermetaforen, framför alla andra möjliga metaforer.

Flattr this!

av rasmus den August 24, 2015 08:06

August 23, 2015

Ubuntu.se

Canonical is letting the Ubuntu Software Center wither and die

The Ubuntu Software Center is withering away.
Canonical has silently discontinued the paid app store without informing developers, Ubuntu flavors are dropping it, and free software enthusiasts aren’t happy with it. It’s still fine for installing free software from Ubuntu’s software repositories—but it can be slow and clunky even for that.

Ubuntu MATE is dropping it, and it won’t be missed

Ubuntu

August 23, 2015 17:15

Copyriot

K221: Douglas Couplands pessimistiska förutsägelser av tiotalet – hur väl håller de?

För fem år sedan publicerade författaren Douglas Coupland en lättsam profetia i 45 punkter om hur livet skulle te sig under 2010-talet: “A radical pessimist’s guide to the next 10 years“. Nu är väl halvvägs genom facit och kan börja fråga oss om förutsägelserna stämmer eller inte.
Jag gör ett försök under fyra underrubriker: samhället i stort, energin, tekniken och subjektet.
Kursiverad text är min sammanfattning av vad Coupland förutspått under någon av sina punkter, resten är mina kommentarer.

Samhället.
Sänk förväntningarna. Det mesta kommer att bli värre. (1)
Medelklassen tynar bort då dess yrken ersätts av maskiner. Fast folk fortsätter att identifiera sig som “medelklass” utifrån sin familjebakgrund. (6)
Äldreomsorg kommer inte tillhandahållas. Så se till att du själv har fixat någon som byter dina blöjor när du blir gammal. (15) Lite oklar tidshorisont här. Kanske menar han bara att detta är en insikt eller inställning som gradvis breder ut sig under 2010-talet?

Nya låglönejobb skapas, jobb som skapas bara för jobbskapandets skull. En följd blir att allt fler butiker kommer att återgå till försäljning över disk i stället för självbetjäning. (7) Knappast. Varför skulle vissa branscher börja bli mer personalintensiva än nödvändigt? Företag har inget intresse av “jobbskapande” utan drivs tvärtom genom konkurrensen att ständigt minimera mängden nödvändigt arbete. Pressade löner kan möjligen sakta ned processen något, men inte få dem att vända tillbaka. Visst kan staten gå in och subventionera “jobbskapande” men det kommer knappast att ske i den utsträckning att t.ex. butikshandeln återgår till 1950-talets tekniska nivå.

Andelen i fängelse kommer att öka ytterligare. (42)
Att ta sig fram i staden kommer att bli svårare eller rentav farligare. Dels till följd av kollapsad infrastruktur, dels på grund av en eskalerad kriminalitet i form av stråtrövare och organtjuvar. (43) Här påminner Couplands dystopi om de preapokalyptiska visionerna hos en annan kanadensisk författare, Margaret Atwood.
Nordamerika kommer eventuellt att fragmenteras politiskt, när olika utbrytardelstater och regioner väljer att gå åt radikalt olika håll. (20)

Energin
Olja kommer att vara vansinnigt dyrt. (8, 9, 13)
Just här framstår Douglas Couplands profetia som synnerligen tidstypisk. Den skrevs ju 2010, när oljepriserna tycktes vara på väg tillbaka upp på de höga nivåer som nått 2007–2008, innan finanskrisen. Men efter 2011 har oljepriset tvärtom rasat och skapar nu kaos i kraft av sin låghet, inte sin höghet. Därmed inte sagt att oljan aldrig kommer bli tokdyr igen. Det kommer den sannolikt att bli, både under kortare och längre perioder. Men det tycks inte var dyr olja som präglar 2010-talet i allmänhet.

En följd av den svindyra oljan blir att bilberoende förorter förslummas. Närhet till tunnelbana, däremot, kan få fastighetspriser att stiga. (8–9) Där är vi alltså inte nu.
Importerade färska grönsaker är på väg bort från matborden, “liksom allt annat som kommer in i ditt liv med lastbil”. Grönsaker kommer att vara inlagda, mjölksyrade, konserverade. (13) Handlar sistnämnda om att de ska klara långsamma transporter? Med vilka transportmedel då? Rolig tanke. Men det stämmer föga in på vårt rådande tiotal.

Tekniken
Framtiden känns inte futuristisk, den känns bara märklig, helt bortom kontroll. (2)
Framtiden känns allt snabbare. Nya teknologier fortsätter att stå på kö för att storma in och sabla ner allt motstånd. (3)
På samma sätt som du inte kan återgå till en långsammare dator, kan du inte återgå till ett mindre uppkopplat tillstånd. (10)
Folk som inte tar till sig tekniska nymodigheter kommer att uppfattas som passiv-aggressiva kontrollfreaks. De kommer att få samma bemötande som en vegan som dyker upp när ett gäng köttälskare har grillfest. (33)

Någonting smartare än oss kommer att framträda (14) – så skriver Douglas Coupland, ordagrant. Påståendet är tyvärr meningslöst så länge det inte finns en tydlig definition av vad som är “smart” (eller “intelligent”). Jag ser inte att vi rör oss närmare en sådan definition. Snarare urlakas ordet “smart” för varje år genom sin extrema överanvändning i marknadsföringsspråket.

Den byggda världens arkitektur kommer allt mer att påminna om Microsofts design. (31) Vaporwave!

Subjektet
Ge upp varje försök att vara en självständig individ, det är ingen idé, du är bara en nod i nätet. (17)
Mycket av vad vi kallat “personlighet” kommer att (bort)förklaras som strukturella och kemiska funktioner hos hjärnan. Alltså blir det lättare för dig att förklara varför du är på ett visst sätt. (24) Fast vad betyder det i praktiken? För vem blir det lättare? För vem ska det förklaras? Testa på din arbetsförmedlare, arbetsgivare, examinator… eller i domstolen.

Det blir svårare att tänka sitt liv som en linjär berättelse, när livet i stället blir en funktion av nätverket. (28) Verkligen? Betänk vårt behov av sommarpratare som under flera månader dagligen upprepar sina linjära livsberättelser på radio. Att vara en framgångsrik entreprenör ÄR numera att kunna berätta sitt liv som en sammanhängande “story”. Douglas Coupland har fått fel i att sådant berättande snart skulle framstå som ålderdomligt.

Alla de här kommentarerna har jag krafsat ner i allra största hast. Någon annan som kom att tänka på något?

Flattr this!

av rasmus den August 23, 2015 15:39

K220: Vad är själva poängen med kristeori?

I går ordnade Motarbetaren ett öppet möte på Cyklopens bibliotek, där de presenterade sina försök att “formulera särdragen för en tid då kapitalismen befinner sig i permanent kris och förfall”. Jag inbjöds att kommentera det hela och inlägget som följer bygger på typ första halvan av vad jag tror att jag sa.

* * *

Vad är poängen med att syssla med kristeori? Det kan vara frestande att tänka sig att kristeorin syftar till att skapa ett krismedvetande. Att gå ut till massorna med domedagsscenarion, sprida en känsla av stundande sammanbrott, för att därigenom uppnå… ja, vad?

Inom olika rörelser har man ofta ställt sig frågan om huruvida skärpt krismedvetande, i någon form, kan vara ett medel som stärker rörelsen eller tvärtom försvagar den.
Inom klimatrörelsen har man ofta räknat med att människor ska kunna skrämmas till handling. Om folk bara inser klimatkrisens omfattning, kommer de att organisera sig för att hindra det värsta från att hända. Dessvärre verkar denna skrämseltaktik funka väldigt dåligt.
Inom arbetarrörelsen finns å andra sidan en lång historia av att avvisa de marxister som talar om kapitalismens slutkris. Tanken på att kapitalismen skulle kunna krisa sönder sig själv riskerade att legitimera en politisk passivitet, att det skulle räcka med att vänta. Men en sådan slutledning förutsätter den traditionella marxismens idé om historiska stadier som av nödvändighet skulle följa på varandra: feodalism måste följas av kapitalism, kapitalismen måste följas av socialism. Alltså skulle kapitalismens kris vara synonym med socialismens upprättande. När vi förkastar denna stadieteori hamnar frågan om slutkrisen i ett helt annat ljus. Då blir det nödvändigt att tänka sig möjligheten att kapitalismen går under för att ersättas av någonting ännu sämre. Eller kanske att kapital faller samman utan att egentligen ersättas av någonting; att det som återstår blir någon form av tomt skal, eller en odöd zombiekapitalism.
Här blir Rosa Luxemburgs paroll “socialism eller barbari” mer aktuell, inte för att någon kan påstå sig ha en färdig formel för vad “socialism” skulle vara, utan för att vi behöver tänka oss möjligheten av barbari, eller snarare av en utdragen process av barbarisering. Här kanske litteraturen och andra konstarter kan spela en viktig roll i kristeorin.

Kristeori” – med detta ord syftar jag på alla slags försök att förklara kriser. Alltså att förklara varför någonting som tycktes fungera inte längre fungerar. Att förklara frånvaron av framsteg, eller faktiska försämringar. Krisen som ska förklaras kan vara ekologisk, ekonomisk, politisk, kulturell, andlig, psykologisk, medicinsk… Vad det än är som uppfattas vara på dekis, så finns det minst en kristeori som förklarar det, oftast flera. Kristeorier behöver inte vara vetenskapliga eller sofistikerade, utan kan vara högst vardagliga.

Många kristeorier är rena syndabocksteorier. Konspirationsteorier är kristeorier, som pekar ut en historisk tidpunkt då en illvillig sammansvärjning började leda en utveckling i fel riktning, samtidigt som de odlar drömmen om att krisen kommer att lösas bara konspirationen avslöjas. Rasistiskt snack om hur utlänningar förstör landet är också ett exempel på kristeori, eftersom det innefattar en krisdiagnos (att landet förstörs) och en förklaring (det är utlänningarnas fel).

Kristeori är alltså inte viktigt för att det skulle råda någon allmän brist på krismedvetande. Snarare präglas vår samtid av ett överflöd på kristeorier, även om de allra flesta har ett begränsat omfång och inte låter sig sättas i något meningsfullt samband (utom med hjälp av en tänkt konspiration).
Att formulera en radikal, kritisk kristeori är att formulera ett alternativ till denna uppsjö av inkompatibla småkristeorier. En kristeori låter sig bara bemötas effektivt av en annan kristeori. Det hjälper inte att anföra en framstegsideologi eller ens peka på belägg för faktiska framsteg. Själva existensen av en kristeori är ett tillräckligt belägg för att det existerar någon form av kris, även om den verkliga krisen kan vara en helt annan än vad t.ex. konspirationsteorierna vill göra gällande.

* * *

Fortsättning följer!

Flattr this!

av rasmus den August 23, 2015 07:07

August 22, 2015

Ubuntu.se

How to monitor your system performance on (Ubuntu) Linux

Monitoring your Linux system is essential in order to be able to improve its performance, locate the source of a problem and take more targeted corrective actions. As is always the case with Linux, there are quite a few tools and many different ways you can utilize to monitor different aspects of your system's performance. On this simple guide, we will take an overall look on how to install and run three monitoring tools on an Ubuntu Linux system.

GNOME System Monitor

The first tool that you can use to get an overview of the use of your system's resources is GNOME's system monitoring utility. With it you can determine the CPU load, RAM use, Swap file use, Hard Disk size and available

August 22, 2015 16:22

August 21, 2015

Ubuntu.se

Live Booting Linux

“I’d like to give Linux a try, but I’m not sure how.”

I’ve heard that statement so many times over the years. During that period, my pat response has changed from something akin to “It’s worth the effort” to “It’s incredibly easy.” Linux is, actually, the single most easy operating system to “try out.” How is that possible? Two words… live booting.

For those of you who are familiar with Linux, this is not only old news, it’s also very basic:

  1. Download an ISO
  2. Burn the ISO to disk
  3. Boot your computer with the newly burned disk

August 21, 2015 17:48

Copyriot

K219: Är maten skitbillig nu, eller? Lite om matprisernas tvära kast i krisen

Månadens kris: “mjölkkrisen“! Det handlar om bristande lönsamhet i svensk mjölkindustri, till följd av fallande marknadspriser. Antalet mjölkgårdar minskar snabbt och fast det just nu inte främst handlar om nedläggningar utan om sammanslagningar, fruktas att mjölkkrisen ska leda till en förändrad landskapsbild i Sverige – att fälten växer igen, att landsbygden blir en mindre tilltalande plats. Nu höjs krav på att staten ska stödköpa mejerivaror.
Mjölkkrisen är global. Från Kina rapporteras om hur enorma mängder osåld mjölk hälls ut och runt om i Storbritannien intas matbutikerna av bönder som demonstrerar för högre mjölkpriser.

Däremot är det just nu rätt få protester som riktar sig mot höga matpriser. Kanske för att matpriserna just nu faktiskt är låga. Åtminstone om man tittar på priskurvorna, i ett lagom långt tidsperspektiv.

Sedan sommaren 2014 faller matpriserna kraftigt på världsmarknaden. Spannmål, soja, kött, mjölk – ja, nästan alla jordbruksprodukter är billigare än de varit på flera år. Men det gäller inte bara mat. Marknadspriserna faller nu för alla möjliga råvaror, inklusive metaller och bränsle.

Marknadssambandet mellan mat och olja är välkänt. Bildligt talat äter vi petroleum. Konstgödslet tillverkas av olja, så dess pris följer oljepriset. Jordbruksmaskinerna drivs på oljebränslen, liksom de fordon som utgör den internationella transportkedjan från åkern till butiken.

Fast oljan är ju inte den enda faktorn bakom matpriset. Att världens mat blev ovanligt dyr 2007–08 och 2010–11 brukar sammanfattas med flera samverkande orsaker:

  • höga oljepriser
  • satsningar på att odla biobränsle på tillgänglig mark
  • dåliga skördar på grund av torka (till följd av klimatförändringarna)
  • spekulationspriser (gott om pengar hos investerarna, som måste investeras någonstans, däribland i råvaruderivat)

När man talar om hur matpriserna utvecklas över tid, jämför man med den allmänna prisnivån, alltså någon typ av konsumentprisindex. Sådana index är aldrig oskyldiga, alltid godtyckliga. Men om vi bortser från detta och ser på tillgänglig statistik över det längre perspektivet, då kan vi under trettioårsperioden 1975–2005 kunde observera en långsiktig trend mot fallande matpriser. Under större delen av denna period (kanske 1982–1998) tenderade också råvarupriserna i allmänhet att falla. Oljan låg i allmänhet under 25 follar per fat under från 1980-talets mitt, fram till 2003.

Under nollnolltalet började dock matpriserna att stiga uppåt, från 2003 och framåt, tillsammans med råvarupriserna i allmänhet, för att sedan rusa till extrema höjder Oljan nådde sin 2007–2008, med en toppnotering på 147.30 dollar/fat i juli 2008.
Världsmarknadspriset på vete fördubblades mellan februari 2007 och februari 2008. Även mjölk, kött, soja och majs blev föremål för prisökningar i samma storleksordning. Länder som Indien varade med att begränsa sin export av ris, vilket bidrog till att risets världsmarknadspris tredubblades på bara några månader i början av 2008. Vid denna tidpunkt hade protester mot de höga matpriserna utbrutit på flera håll i främst Afrika och Asien, inklusive Egypten – en föraning av vad som skulle ske tre år senare.

Matpriserna – liksom oljepriset – nådde en toppnotering sommaren 2008. Efter höstens finanskollaps föll priserna åter kraftigt, både på mat och olja. Oljan var åter nere på 32 dollar/fat i december 2008. Men prisfallet blev bara tillfälligt.
Stimulansåtgärderna sände en likviditetstsunami över världsmarknaden som bidrog till att sätta igång en ojämn inflation, där priserna på olja, lantbruksprodukter och andra råvaror åter rusade i höjden, med start omkring årsskiftet 2009–10. Oljan nådde åter en bra bit över 100 dollar/fat, med toppnotering våren 2011. I efterhand ser det ut som att nollnolltalets råvaroboom nådde sin topp under 2011 – efter att finanskrisen förorsakat ett kort med abrupt avbrott.
Perioden 2010–12 utgjorde ännu en global dyrtid, där höga matpriser gav bränsle till upprorsvågen i Nordafrika.

Våren 2011 skrev den tyska gruppen Wildcat i en läsvärd analys:

In 2001 food was cheaper than ever before. Six years later, in December 2007, food prices were at the highest level since the beginning of statistical records in 1846.
/…/
Over the last five years [2006–2011] food prices moved up and down with the rhythm of the financial bubble. Speculative capital flowed globally into assets of ‘risk-free return’ such as raw materials, basic foodstuff and soil, which resulted in massive price hikes from autumn 2006. One year later wheat prices had increased by 80 per cent, rice prices by 320 per cent. After the Lehman bankruptcy in September 2008 prices suddenly crashed. When central banks subsequently shifted towards a policy of ultra-cheap money and investment –seeking capital streamed into agricultural commodity markets, the prices went up again. By 2010 prices even topped the historic levels of 2008. In 2010 of all years – a year of record wheat harvests! – the bushel unit of wheat was traded at all-time high prices of $25 on the Chicago stock exchange.

Därefter inleddes en långsamt nedåtgående prisrörelse, som accelererade sommaren 2014. Det hela hänger samman med dollarns stegrande värde, som inleddes i maj 2013 då USA:s centralbank började tala om att snart kanske trappa ner på stimulanserna och höja styrräntan någon liten aning. Kapital som investerats utomlands och i råvaror drogs åter tillbaka mot USA och dess statsobligationer.

Är vi nu tillbaka på mer “normala” prisnivåer? Eller har vi tvärtom gått in i en period av kaos, osäkerhet och tvära priskast? Svaret beror nog mest på vilket tidsperspektiv man anlägger. Det här inlägget har mest krafsat på ytan. Vi måste återkomma till de olika sätten att förstå matfrågan och det verkar som att Wildcats analys kan bli en bra startpunkt.

Flattr this!

av rasmus den August 21, 2015 12:41

Spotify trappar upp sin övervakning av användarna

Var du befinner dig vid varje given tidpunkt. Vilka som finns i din kontaktlista. Samt alla bilder, alla video- och ljudfiler som lagrats i mobilen. Detta, med mera, vill nu Spotify ha tillgång till.

Alla som använder Spotify i mobilen måste numera klicka ja till nya användarvillkor som ger företaget rätt att samla in dessa uppgifter och även sälja dem vidare till andra företag. Själva uppger de att övervakningen är nödvändig för att uppnå företagets högsta målsättning: “delivering the perfect recommendations for every moment

“.

Förra året noterade jag att Spotify, när programmet installeras på en vanlig dator, samlar in data om alla ljudfiler som lagrats på anslutna enheter. Detta utan att ens formellt fråga om tillstånd först. Om de sparar denna info eller rentav skickar den vidare till någon, det går inte att säga.

Som alltid är det omöjligt att veta vem som kommer över informationen i slutändan. Om affärerna skulle börja gå dåligt kommer Spotify – inklusive lagrad användardata – till slut att reas ut på marknaden.

Flattr this!

av rasmus den August 21, 2015 11:41

K218: Journalistikens oförmåga att skildra vissa kriser

Klickokratin av Ulrika Kärnborg är, enligt förlaget, “boken som sammanfattar journalistikens kris och sätter den i ett historiskt perspektiv”. Den omtalades kort i gårdagens Obs, där Eskil Krogh Larsson sade följande:

– Och det som slår mig samtidigt är hur fruktansvärt svårt jag har att hålla igen den gäspning som kommer när jag läser den här boken. Det är ju en fullständigt irrationell och kanske omoralisk sak att göra, att sitta och gäspa samtidigt som man sitter och läser om – faktiskt, och det här är inte överdrivet utan det är faktiskt, med en sliten formulering, ett hot mot demokratin. /…/
– Kanske är det så att mediekrisens första offer inte är sanningen, utan mediekrisens första offer kanske är berättelsen om mediekrisen. /…/
– Mediekrisen är en sån fullständig journalistisk utmaning att skildra, precis som klimatkrisen. Det finns ingen helt tydlig konfliktlinje, vem är skurken, vem är hjälten. /…/
Det saknas en naturlig dramatik. Det är ett långsamt pågående skeende, inga akuta händelser. Det är för många olika stories på en och samma gång. /…/
– Mediekrisen har heller ingen fysisk form eller gestaltning, vi kan inte se den framför oss vilket gör det väldigt svårt att beskriva den. Så det är en hopplös journalistisk utmaning, tror jag

Hopplöst är kanske att ta i, men nog är det svårt att skilja de kriser som har karaktären av “långsamt pågående skeende” och som inte heller tar sig en fysisk form som kan fångas på bild. Detta visar väl helt enkelt på gränserna för nyhetsjournalistiken som form. Vår värld omskakas av en massa skeenden som inte kvalificerar som “nyheter” i journalistisk mening.

Svårigheterna att avbilda vissa kriser går att få visst grepp om genom enkelt bildgooglande.
Sök på “mediekrisen” och du får en massa bilder på kulturministern samt några på pappershögar. Inte så spännande.
Sök på “klimatet” och du får mest av allt olika variationer på “The Blue Marble” (1972), alltså avbildade jordklot. Helt utan dynamik.

Andra kriser är desto lättare att avbilda. Sök på migration+medelhavet och du får ett otal bilder på överfulla båtar. Bilder som har en riktning och som visar på en akut situation. Hur mycket bidrar denna bildlogik till att det snackas så mycket mer om migrationen än om klimatet?

Förresten tror jag inte alls att mediekrisen är svår att skildra på grund av att den skulle ha ett flertal olika orsaker, vilket Eskil Krogh Larsson också var inne på. I grunden kan den kokas ner till ett uttryck för kapitalets inre logik som trots allt handlar om att rationalisera bort arbetskraft ur produktionen. Och i den mån som tidningarnas produkt har varit annonser, är det ett krasst faktum att annonsering numera ofta kan lösas mer effektivt utan att blanda in några journalister. Ännu ett exempel på “hur olika e-handelsbolag förser kunder med gratistjänster och därmed undergräver profiten för exempelvis tidningsmarknaden och musikindustrin” (Motarbetaren).

Flattr this!

av rasmus den August 21, 2015 11:03

Kapar svansen

Via bloggens högerspalt går det inte längre att klicka sig tillbaka till inlägg från 2007, 2008 eller 2009. Jag bestämde mig nämligen för att ta bort dessa från det offentliga arkivet. Snart kommer de inte längre att vara sökbara via exempelvis Google.

Varför? För att de allra flesta inläggen är hopplöst inaktuella. De nosar lite här, lite där, hittar kanske något ibland men tar då med sig det framåt. Copyriot är ju en plats för ofärdiga tankar och ur en del av nollnolltalsbloggandet utkristalliserade sig senare texter med bättre hållbarhet.

Jag får erkänna att det känns lite märkligt att uppsåtligen göra sig skyldig till länkbrott, eller vad man nu ska kalla det när länkar hit blir brutna. Men då vill jag understryka att detta undandragande inte är någon radering.

För det första har jag bara ändrat inläggens status från “public” till “private”, vilket betyder att jag själv kan hitta dem när jag söker bakåt. Trots allt är Copyriot i första hand mitt privata arkiv.

För det andra så kan jag tänka mig att återpublicera något av nollnolltalets inlägg, om det mot förmodan finns någon läsare som minns något som förtjänar att finnas kvar i offentligheten. Hojta till så kanske det kan bli en “favorit i repris” med några uppdaterande rader!

För det tredjeförblir Copyriots fullständiga arkiv tillgängligt (men inte sökbart) på Archive.org. Detta stillar mina antikvariska skrupler.
I min egen forskning använder jag jag mig själv ibland av bloggar som historisk källa till nollnolltalet, vilket stundtals påminner om ett slags samtidsarkeologi där vissa bloggar helt enkelt är omöjliga att hitta. Det gäller inte minst alla nedlagda bloggar som en gång funnits på domänerna Blogspot.com eller WordPress.com, men som tidigare ofta förblev arkiverade på Archive.org. Men härom året såg dessa båda blogghotell till att retroaktivt avlägsna de nedlagda bloggarna med hjälp av robots.txt. Så kommer inte att ske med Copyriot.se!

För övrigt bestämde jag mig för att återinföra det arkaiska fenomenet “bloggrulle“. Längst ner i högerspalten återfinns några länkar till andra bloggar på svenska.

Flattr this!

av rasmus den August 21, 2015 08:29

August 18, 2015

Ubuntu.se

IBM launches LinuxONE at LinuxCon, announces Open Mainframe Project

IBM is betting big on open source by making three major announcements for the open source community

Today at LinuxCon, IBM announced the launch of LinuxONE, which it calls the most secure server line in the industry. LinuxONE comprises two Linux servers: LinuxONE Emperor and LinuxONE Rockhopper.The two servers come with software and services from IBM.

IBM claims LinuxONE Emperor, based on the IBM z13, is the world’s most advanced Linux system with the fastest processor in the industry, a system clearly aimed at large enterprise customers and organizations. The LinuxONE Emperor, for example, can prevent fraud as it is occurring because it can analyze transactions in real time, IBM said.

August 18, 2015 18:50

Cybernormer.se

Sommarpraktikanter om sociala medier och ungdomar

Då är det tredje året som vi haft sommarpraktikanter på rättssociologiska institutionen i Lund under två sommarveckor. Projektet är ett samarbete med Forskningsnätet i Skåne och innebär att unga forskningsintresserade personer från Skåne får prova på hur det fungerar att forska på ett universitet. Eftersom Måns och jag har haft vårt forskningsprojekt om nätkränkningar och skrivit en rapport om nätkränkningar och normer bland unga användare av sociala medier har det passar bra att ta emot praktikanter från forskningsnätet. Varje sommar har således några ungdomar fått skriva en mindre rapport om något som rör nätet och sociala medier utifrån deras egna perspektiv med mig som handledare. På så sätt har vi fått möjlighet att lyssna på och prata med unga användare av sociala medier samtidigt som vi lärt oss något nytt tillsammans. Denna sommaren har praktikanterna skrivit en projektblogg och skrivit en rapport som går att läsa här. Det finns även en kortare presentation av projektet på rättssociologiska institutionens hemsida.

http://www.resume.se/contentassets/c2f273c5d5884c5295d8010dd1383a17/social20media2.jpg

av Karl Dahlstrand den August 18, 2015 16:25

August 17, 2015

Copyriot

K217: Pengarnas håglöshet

Joshua Clovers artikel “Financial pop” är ett stilsäkert porträtt av Pengarna. Utgångspunkten är att Pengarna kan begripas som en aktör, vars agerande sker utifrån vissa affekter eller en viss atmosfär.
Dessa reflekteras i finansiella derivat såsom VIX, ett index som följer volatiliteten i aktieindexet S&P 500. Derivatet låter investerare spekulera i hur häftiga kursrörelser som kommer att inträffa på aktiemarknaden och är därför känt som the fear index. Ett annat index att följa är avkastningskurvan för statsobligationer som i våras visualiserades av The New York Times.
Bilden visar tydligt hur låga förväntningar på förränta sig som Pengarna har hyst sedan 2009. Både de korta och långa räntorna är lägre än vad de varit i större delen av historien. Joshua Clover:

How then is money feeling about the future? Strangely passionless, bereft. “The economy as wet drapery,” a friend remarked. You might say money is depressed and has been for a while, its chart a treatise of flattened affect—like someone stumbling through the weeks and years barely alive—sustaining itself only in the most minimal sense.
/…/
In short, money does not think we are heading toward inflation. Nor does it think we are heading toward growth. It thinks: Oh Jesus, how am I going to get through the day? What’s on TV? Money is not leaping off the couch and heading for work.

Trots alla stimulansförsök föredrar Pengarna att sitta kvar i soffan och “håglöst sleva jordnötssmör ur burken”, skriver Joshua Clover.

Pengarna vill inget annat än att gå någonstans för att uppfylla sin enda önskan: att bli fler Pengar. Men det är ont om ställen att ta vägen. Och av räntenivåerna att döma förväntar sig Pengarna inte direkt att nya ställen kommer att dyka upp runt nästa knut.

If money has been sad for seven years now—like, world-historically sad—this suggests it wasn’t a financial crisis in the first place. Or it was, but one that rested on something more enduring: a general lack of places for money to go and get happy.

* * *

I en annan text påpekar Joshua Clover att de räddningsprogram som sjösattes i USA efter finanskrisen 2008 (TARP, TALF) och som gick ut på att stödköpa “toxic assets” bara kan tolkas på ett sätt: “the price signal is dead”.

Flattr this!

av rasmus den August 17, 2015 21:15

K216: Politiska generationer och inomborgerliga konflikter

Nu rasar “den inomborgerliga debattstormen om migration“, där flera stora ledarsidor verkar vilja öppna för tanken på att regering i samarbete med Sverigedemokraterna. Debatten är samtidigt en debatt om debatten, där stor kraft läggs på att träta om de ideologiska etiketterna. Metadebatten handlar om gränsen mellan liberalism och konservatism, liksom mellan konservatism och nationalism. Ett yngre högergarde föredrar etiketten “liberalkonservatism” och ifrågasätts av både ny- och socialliberaler för vilka den liberala identiteten innebär ett motstånd mot konservatism.

Min känsla är att de ideologiska etiketterna förvirrar mer än de förklarar. Observera: jag säger inte att ideologierna är döda eller att de inte förklarar någonting. De har en förklaringskraft, men denna förklaringskraft är begränsad och överstigs kanske numera av en förvirringskraft; ideologierna som användbara masker i ett skådespel. Går det att söka alternativa ingångar via kristeorin?

Den klassiska trion av politiska ideologier – liberalism, socialism, konservatism – förenas ju i sin koppling till framstegstanken. Ekonomisk tillväxt är en tyst förutsättning. När tillväxten eller framsteget inte längre kan tas för givet, förlorar även ideologierna att fungera som sammanhållande krafter. I stället blir de till masker som används i en tolkningsstrid där olika kristeorier, utan gemensam nämnare, bryts mot varandra.

Svend Dahl ser Ivar Arpi och Alice Teodorescu som skribenter med en tydlig funktion.
– Båda två är oerhört begåvade personer som nu passar in perfekt i tidsandan, säger han. För en borgerlighet som frågar sig vad den ska ta sig till efter att ha sänkt skatten har de pekat ut någon form av möjligt projekt där tanken är att den verkliga konflikten i samhället står mellan en kulturelit och vanligt folk.
Det handlar i så fall om en klassisk Nixonsk strategi. Olika gruppers försök att peka på orättvisor i samhället avväpnas genom att i stället kopplades de till en elit. Då går det lätt att avfärda dem och få det att framstå som att de orättvisor de lyfter fram inte har med verkligheten att göra.

Citatet kommer ur Klas Ekmans reportage “Hur mår högern?, publicerat i Arena (1/2015), som ger vissa glimtar om hur skiljelinjerna ritas om i det svenska debattklimatet efter andra riktmärken än de klassiska ideologierna. Inte minst nämns frågan om generationer och deras delade erfarenheter. Vi har ju varit inne på detta här i serien – om hur kriser och kreditbubblor format oss till 1970-, 1980-, 1990-talister.

Mattias Svensson (Neo, f.d. Timbro, f.d. Frihetsfronten) talar om hur han präglades av Berlinmuren och dess fall. Det stämmer med idén om tonåren som formativ period; han är född 1972, så hans tonår inträffade 1985–1991, en epok präglad av högkonjunktur.
Detta kan kontrasteras mot nykonservativa skribenter som Ivar Arpi (född 1982) och Alice Teodorescu (född 1984), vilka i stället blev präglade av åren kring sekelskiftet. I reportaget berättar Ivar Arpi om sin egen vänsterbakgrund: “En formativ händelse var Göteborgskravallerna sommaren 2001″; nästa milstolpe sattes genom Muhammedkarikatyrerna (2005). Mattias Svensson har en intressant analys av denna generation:

Nästa generation växte upp i skuggan av 9/11. De blev mycket mer definierade i termer av utrikespolitik och en värld där det är Europa, Israel och USA som bygger murar mot omvärlden. Och där alla bekände sig till marknadsekonomin.
– Därför blev ekonomiska frågor aldrig så intressanta, det liberala tänkandet blev förnöjt och stagnerande.

Detta kan nog stämma! Fast jag tycker mig nog urskilja ytterligare en svensk generation mellan de två nämnda, nämligen min egen generation, den som föddes kring 1980 (typ 1977–1983). Vi präglades inte nämnvärt av murens fall, däremot av Sveriges kluvna 1990-tal: först krisåren med borgerlig regering och rasistvåg, därefter det ljusa 1990-talet som präglades av www och nyfeminism. “Vår generation”, om uttrycket tillåts – där även Sverigedemokraternas partiledare och toppskikt ingår – upplevde alltså våra tonår på 1990-talet, vi var kanske färdigpräglade redan innan 2001? Men liksom de yngre 1980-talisterna har vi vuxit upp i en värld där “ekonomiska frågor” var frånvarande i offentligheten.

Vi kanske kan skissera fyra politiska generationer i Sverige:

  • De som föddes på 1970-talet och präglades av murens fall 1989.
  • De (vi) som föddes åren kring 1980 och präglades av Sveriges 1990-tal
  • De som föddes på 1980-talet och präglades av 2001 och “kriget mot terrorn”.
  • De som föddes i början av 1990-talet och präglades av finanskrisen 2008.

Sistnämnda generation, går den verkligen att urskilja? Jag är tveksam, men Mattias Svensson menar att den finns:

– Jag har intrycket att det vänt igen med generationen som definieras av finanskrisen, och kanske också av övervakningen. I den generationen är många betydligt liberalare igen. Men liberalismen förlorade en generation med kriget mot terrorn, och det är de som sätter mycket av agendan i dag, säger han.

Stämmer det, som Mattias Svensson säger, att finanskrisen hunnit forma en ännu yngre, “betydligt liberalare” generation inom svensk borgerlighet? Kanske samlades den i Piratpartiet, eller snarare Ung Pirat. I sammanhanget kan noteras att partiets ledare Rickard Falkvinge (född 1972) och Anna Troberg (född 1974) hör till den första av de fyra generationerna i listan ovan, medan de främsta ungpiraterna är födda kring 1990. (Jag får nästan känslan att “min generation”, den som föddes kring 1980, likt de flesta i Piratbyrån, var frånvarande i Piratpartiet. Men jag skulle med lätthet kunna nedteckna en lista över liberala f.d. ledarskribenter som tillhör denna generation och som jag genom delade erfarenheter har särskilt lätt att begripa.)

För övrigt var Åsa Linderborgs porträtt av Niklas Svensson en stilsäker skildring av småborgerlig kverulans. Det glädjer mig att se att Aftonbladets kultursida kan släppa fixeringen vid frågan om vem som är sant eller falskt “liberal” respektive “konservativ”.

Flattr this!

av rasmus den August 17, 2015 20:43

August 16, 2015

Copyriot

K215: Staten och kapitalet – här för att stanna?

Kapitalismen är, på gott och ont, här för att stanna.

Så skriver Malcom Kyeyune i sin krönika i veckans Arbetaren.

Nej, så skriver han givetvis inte. Ett sådant påstående hade utlöst ett mindre ramaskri bland Arbetarens läsare. Det hade med rätta uppfattats som en kapitulation. Dessutom saknas alla belägg för att det kapitalistiska produktionssättet skulle utgöra historiens slut.

Frågan är då bara om det finns bättre belägg för det som Malcom Kyeyune faktiskt hävdar, nämligen följande:

Nationalstaten är, på gott och ont, här för att stanna.

Kanske sprang fingrarna lite för långt på tangentbordet. Kanske menar han bara att nationalstaten är här – i vår rådande historiska epok – och att detta inte kan förnekas, lika lite som vi kan förneka att kapitalismen är här. Men i hela resonemanget finns glidningar som är talande.

Krönikan är en polemik mot de fåtaliga vänsterliberaler som fortfarande drömmer om ett demokratiserat EU. Hela utgångspunkten verkar vara att ett vänsterprojekt ytterst måste bygga på en statsapparat och att valet står mellan nationalstaten eller en övernationell superstat. Jag köper inte den premissen. Jag menar att själva staten – den moderna staten som form – är historiskt sammanflätad med kapitalet och att den som vill finna en framtid bortom kapitalismen även måste ta sikte på att någon gång avskaffa staten (såväl national- som superstater). Frågan som ingen ännu kan besvara är hur detta skulle göras utan att falla tillbaka i de gemenskaper som Kyeune helt riktigt pekar ut som nationalstatens existerande alternativ: “en familj, en klan, eller en stam” (eller ett gäng, en sekt, ett kalifat…).

Nu gällde det glidningen i Kyeunes polemik, när han beskriver sin motståndare, de kosmopolitiskt inriktade vänsterliberalerna. Dessa hävdar “att nationalstaten håller på att dö” – vilket sedan likställs med “ryktena om nationalstatens död” och med påståendet “att nationalstaten är passé”. Detta likställande är problematiskt. Det visar på ett polariserat synsätt som står i vägen för radikal kristeori.

Att en samhällsformation befinner sig i kris eller i ett utdraget sönderfall är ju inte detsamma som att den är död. Staten finns. Kapitalet finns. Men är de “här för att stanna”? Är de framkomliga vägar för en radikal samhällskritik inställd på långsiktig förändring? En helt annan fråga!

Flattr this!

av rasmus den August 16, 2015 11:19

Påvels blogg

Slavarbete och Windows 10

I sommar vikarierar jag i receptionen på en förening jag är medlem i. Chefen har ansträngt sig att fundera ut så förnedrande arbetsuppgifter som möjligt under sin semester och jag hart fått i uppgift att uppdatera föreningens datorer till Microsofts senaste underverk: Windows 10.

Det ger mig ett tillfälle att testa och utvärdera Windows 10 utan att riskera mina egna maskiner. Jag gör det utifrån en Linuxanvändares perspektiv. Jag använder sedan flera år Linux som enda ”riktiga” operativsystem. Jag har Windows 7 för spel på en dator samt Windows XP och 7 i Virtualboxar för att driva en scanner och öppna specialfiler. Jag har inte använt Windows seriöst sedan Windows XP.

Som Linuxanvändare är jag naturligtvis skeptisk till allt som Microsoft gör. Trots det måste det finnas saker som Microsoft gör bra och saker som Linuxdistributioner bör ta efter.

 

Installation

Sammanlagt uppdaterade jag Windows på fem datorer av olika årsmodell och typ. Ingen är något prestandamonster utan ganska svaga och typiska kontorsdatorer för en fattig förening.

Uppdateringen malde på dag efter dag tills jag hittade ett hack som satte sprätt på processen. Windows 10 laddades ner, installerades, uppdaterades och ställdes in efter konstens alla regler.

Det tog 2-3 timmar per dator. Detta är väl att räkna som snabbt i Windowssammanhang. Man ska dock ha i minnet att det endast är en uppdatering, inte en nyinstallation. Att det ens går att uppdatera torde visa att nyheterna inte är alltför stora och att processen borde ha gått ännu snabbare.

Uppdateringen gick nästan helt smärtfritt. På två datorer fick jag inledningsvis felmeddelanden men efter att ha startat om uppdateringen fungerade allt.

Jag har gett upp att uppdatera Linux. Det misslyckas ofta och tar lång tid. Jag brukar istället installera om men i görligaste mån behålla /home med inställningar och filer. Windows 10 är klart bättre. Alla program, inställningar och filer verkar ha bevarats intakt.

Men… på två till tre timmar hinner jag installera Linux med alla program jag behöver minst tre gånger. Även om Windows 10 har en elegant uppdateringsmekanism innebär det ingen fördel jämfört med Linux. Systemet är inbyggt långsamt och otympligt.

Sedan är det ju just en uppdatering. Förr eller senare vill man nog göra en nyinstallation och då föreställer jag mig att Windows 10 är likadant som tidigare Windows. Det innebär två till tre dagsverken för installation av system och program, licensnycklar och elände. Jag vet inte heller hur pass smärtfritt det kommer att bli att ominstallera på uppgraderade Windows 10-maskiner. Kanske måste man först installera den äldre Windowsversionen och sedan uppdatera. Kanske står man en dag utan operativsystem.

 

Allmänna intryck

Windows 10 är som Windows 8 borde ha varit då det lanserades för några år sedan. Det vill säga Windows 10 är en tillbakagång mot Windows 7 från Windows 8:as extrema design. Med undantag för Windows 8 specialiteter som vassa hörn, plattor och fönster utan kanter liknar allt Windows 7.

Som helhet är Windows 10 helgjutet. Allt sitter samman och ser enhetligt ut. Linux är mycket spretigare, fönster, program och diverse tillägg kan se väldigt olika ut. Linuxskrivbord är som regel mer eller mindre ”småbuggiga” med visuella och funktionella irritationsmoment av varierande dignitet. Den Linuxvariant som kommer närmast Windows i kvalitet är *buntus långtidsdistributioner. Efter något år är de flesta irriterande systembuggar fixade, men program spretar alltjämt åt olika håll. Windows 10 saknar så långt jag kan avgöra denna typ av problem. I Linux finns ingen övergripande designstandard och utvecklare är mer intresserade av att utveckla sitt program än att få det att se ut som någon annans. Man saknar givetvis också Microsofts alla designspecialister och resurser.

Den dator jag använder mest själv blev klart långsammare efter uppdatering från Windows 7. Starttiden blev längre. Datorn känns mindre spänstig och det tar längre tid att få snurr till exempel på startmenyn. Det är absolut inget prestandamonster, men maskinen är hyfsat modern. Detta får mig att tro att Windows 10 fungerar bäst på nya datorer medan man på äldre maskiner bör tänka sig för innan man uppdaterar. Givetvis vill Microsoft och dess samarbetspartners bland datortillverkarna att man ska kassera gamla maskiner och köpa nytt, inklusive en full licens för Windows 10.

Efter att ha suttit och degat några dagar i Windows 10 har jag insett jag att allt jag gör hade jag fixat i Linux. Jag arbetar mest i en webbläsare och i enkla filer i kontorsprogram. Sådant finns i Linux. Med Linux och en enkel skrivbordsmiljö som Xfce hade datorn flugit. Varför är folk så ingrodda att de tror att de måste ha Windows? Det enda problem jag kan förutse med att gå över till Linux är med de många perifera enheter som är kopplade till datorn: flera skrivare, kameror, scannrar med mera. Det mesta hade säkert gått att lösa, men tyvärr fungerar inte all kringutrustning perfekt i Linux.

 

Startmenyn

Vad jag förstår är den stora nyheten som alla Windowsentusiaster dreglar över den nygamla startmenyn. Den ser ut som en julgran med rörliga plattor som blinkar och stör.

Startmenyn fungerar som i äldre Windowsversioner men har massor med onödiga saker. Vad ska jag med Candy Crush, X-Box, Twitterflöden och väderrapporten i Stockholm?

Startmenyn fungerar som i äldre Windowsversioner men har massor med onödiga saker. Vad ska jag med Candy Crush (vad är det?), X-Box, oönskade Twitterflöden och väderrapporten i Stockholm?

Funktionaliteten är inte bättre än i äldre Windowsversioner, snarare sämre. Söka och öppna program fungerar som vanligt med supertangenten, men menyn och sökningar är långsamma, ibland riktigt slöa. Plattorna kan nog ha sitt värde om man ger sig tid att möblera om. De känns dock onödiga och överdesignade. Man hade i de flesta fall fått bättre funktionalitet av gamla hederliga genvägar på panel eller skrivbord. Startmenyn är dränkt i spam som förstör den.

Plattorna är tämligen oanvändbara. Det finns några nyttiga genvägar till exempel till e-post och webbläsare. Utöver det är det mest skräp. X-Box och Candy Crush hör knappast hemma på en arbetsdator. Dessutom får jag veta vädret i Stockholm, sextio mil från var jag befinner mig, trots att Windows i andra program mycket noga snokat reda på exakt var jag befinner mig.

Startmenyn liknar den i KDE men KDE-menyn är enklare att anpassa och man slipper trams. Den är rappare och det går snabbare att öppna program, söka efter filer etc. Gnome kör menylöst och gör det bra. Jag kan inte se att Windows har någon fördel, tvärtom. Att dränka användare i spam och reklam uppmuntrar inte effektivitet. Andra skrivbordsmiljöer i Linux har sina lösningar som ofta enkelt går att anpassa efter egna behov. Alla bättre än Windows 10.

 

Filhanterare

Filhanteraren är sig lik från tidigare Windows. Den är riktigt bra för att hitta och öppna filer. Jag skulle säga att den nästan är i klass med Dolphin. Dock saknar jag den inbyggda terminalen som underlättar filhantering.

Tänk vad en inbyggd terminal kan förbättra filhantering! Windows ligger i lä

Tänk vad en inbyggd terminal kan förbättra filhantering! Windows ligger i lä

 

Snap och skrivbord

Snapfunktionen är bra. då man drar ett fönster till en kant fäster det till halva skärmen och andra fönster minskas ner på den övriga ytan. Då man klickar på ett av dem förstoras det till andra skärmhalvan. Det är ett smart sätt att hantera arbetsytan som jag hoppas att någon kommer att ta efter i Linux.

Windows har fått möjlighet till flera skrivbord. Funktionen är dock primitiv och långt ifrån KDE 4 där man kan möblera arbetsytor individuellt eller skapa aktiviteter. Det verkar som om varken Microsoft eller Windowsanvändare egentligen förstår nyttan av flera arbetsytor.

 

Program

Vad jag kan bedöma har Windows 10 snarast färre program än föregångarna. Den nya webbläsaren, Edge, är just en webbläsare utan några speciella för- eller nackdelar och underlägsen Firefox och Chrome med alla deras anpassningsmöjligheter. Explorer finns kvar som programmet man använder för att ladda ner en riktig webbläsare.

Det finns dock en programcentral, eller något som påminner om en. Jämfört med Linux är det rena skämtet. Programmen är ytterst få och de som finns är mest inloggningshjälp till nättjänster som FaceBook, NetFlix och Skype och inte nyttoprogram.

Programcentralen gör mest reklam för olika nättjänster och att jag ska köpa spel och onyttiga saker. Det är långt innan

Programcentralen gör mest reklam för olika nättjänster och att jag ska köpa spel och onyttiga saker. Det är långt innan ”Programcentralen” blir en Programcentral. Stenåldersby är en passande beteckning!

Det innebär att man 2015 måste ladda ner och installera program för program på urgammalt Windowsmanér. Det är tidsödande, osäkert och dumt. Det visar hur föråldrat Windows i grunden är.

 

Inställningar

Att hitta var man ändrar inställningar är hopplöst. Massor med krångel, menyer, knappar och underavdelningar. Herregud vilken djungel!

Dels finns den gamla Kontrollpanelen kvar. Dels finns den nya Inställningar. Inställningarna på platserna överlappar på ologiska sätt och påverkar eller påverkar inte varandra på svårbegripliga sätt.

Hur har man låtit bli att tänka här? Två paneler med massor med inställningar, olika gränssnitt och inställningar som överlappar, stör och påverkar varandra

Hur har man låtit bli att tänka här? Två paneler med massor med inställningar, olika gränssnitt och inställningar som överlappar, stör och påverkar varandra

Ibland krävs omstarter och ibland ändrar en inställning något helt annat någon annanstans. Kontrollpanelen kan kanske förstås som systempåverkande sudo-inställningar i Linux, medan Inställningar är användarinställningar i /home. Windows är dock mycket krångligare och administrativa och personliga inställningar är blandade huller om buller och går in i varandra.

 

Spionage och reklam

Windows 10 slår rekord i snokande. Avtalen för att få lov att använda Windows 10 är 45 sidor långa. Allt faller dock tillbaka på en generalklausul att Microsoft tar del av allt du gör och vidarebefordrar vad man finner för gott till sina samarbetspartners:

Slutligen kan vi komma att lämna ut eller spara dina personliga data, däribland ditt privata innehåll (såsom innehållet i din e-post, annan privat kommunikation eller filer i privata mappar), när vi i gott uppsåt anser att det är nödvändigt för att: följa lagen […]; skydda våra kunder, […]; för att sköta och upprätthålla säkerheten för våra tjänster […]; eller skydda rättigheter eller egendom tillhörande Microsoft eller våra kunder

Det enda som behövs för att snoka är ”gott uppsåt“.

Microsoft använder dina data för att placera reklam på startmenyn, i program och sökningar. Dina data granskas av Microsofts samarbetspartners: NSA, FBI, FRA, SÄPO med flera. Mängden insamlad data ökar än mer om man använder Microsofts tjänster i molnet, mailprogram, webbläsare eller assistenten/spionen Cortana som kräver tillgång till allt man gör på datorn. Man förser intressenter med röstprov, kalender, kontaktnät och innehåll i filer.

Man är inte längre en användare eller ens kund (Windows 10 är ju ”gratis”), utan ett annons-ID som bestämmer vilken reklam jag ska se.

Eftersom Windows har en så stark ställning på marknaden är detta sätt att dela ut filer och kartlägga datoranvändning det nya normala. Det kommer inledningsvis säkert att gnällas litet, men alla Windowsentusiaster kommer snart att se fördelarna:

  • Man visar berörda myndigheter att man har rent mjöl i påsen
  • Medborgerliga plikter och skyldigheter består i att godkänna med en gilla markering vart fjärde år
  • Man skapar inget. Datorn är till för att konsumera lagom lättsmält innehåll skapat av andra
  • Datorn är till för underhållning inte för att bearbeta tankar
  • Man visar genom konsumtion av reklam och underhållning att man är för rådande ordning
  • Eftersom man är för dum för att förstå hur en dator fungerar är det bättre att saker sköts automatiskt och utan egen insyn
  • Annonser är är en nödvändig och inspirerande del av vardagen
  • Riktiga Windowsentusiaster kommer att ansöka om att deras annons-id ersätter personnummer vid kontakt med företag och myndigheter

Det är intressant att jämföra detta snokande och förakt mot användare med Linuxvärlden. För några år sedan fick Canonical, företaget bakom Linuxdistributionen Ubuntu, löpa gatlopp för att man visade reklam och samlade in användardata. Canonical skämde ut fri programvara och Linux där en grundregel är att användaren styr. Canonicals reklam och spionage är dock mycket begränsade jämfört med Microsofts och så enfaldiga, dumma och förolämpande att ingen vettig person låter dem snurra många minuter. Trots det fick Canonical usel publicitet. Många har hoppat av och man har mer eller mindre kört fast och misslyckats med sina visioner.

Eftersom Windows är slutet har man ingen insyn i vad Microsoft tar del av och man kan sannolikt inte få Microsoft att sluta snoka. I Windows 10 måste man anta att alla kan läsa det man skriver och studera vad man gör framför datorn. För mig är Microsofts snokande och bristen på integritet tillräckligt för att aldrig installera Windows 10 på en egen dator.

 

Sammanfattning

Är Windows 10 lika fantastiskt som reklamen säger och som exalterade datorskribenter basunerar ut?

Nej, knappast. Det är samma gamla Windows. Windows 10 är vad Windows 8 borde ha varit. Förbättringarna jämfört med Windows 7 är obetydliga och ibland till och med försämringar. Jag har några funderingar om vem som bör uppdatera till Windows 10:

  • Sitter man med Windows 8 bör man nog uppdatera, allt är bättre. De flesta nackdelar är ändå på plats så man har lite att förlora.
  • Sitter man i Windows 7 och är nöjd kan jag inte hitta en enda anledning att uppdatera. Skrivbordet är inte snyggare. Saker fungerar inte bättre eller snabbare. Risken är istället att det saknas drivrutiner, datorn blir seg eller att något går snett. Windows 7 är det nya XP och kommer sannolikt att stödjas längre än till 2020 eftersom det är så spritt.
  • Sitter man i Windows XP eller fantastiska Vista kan man inte uppdatera utan måste köpa Windows 10. Det innebär ny dator för de flesta, inklusive Microsoftskatt. Om man inte känner för att betala för Windows en gång till ska man testa Linux.
  • Sitter man i Linux bekräftar Windows 10 alla ens fördomar. Det är ett fördummande system skapat för idioter.

Windows 10 är förvisso snyggt, mindre småbuggigt än Linux på skrivbordet och innehåller saker som vanligt folk tycker är häftiga. Här kommer Linux aldrig att komma ifatt. Men Linux har andra stora fördelar:

  • enklare att administrera
  • anpassningsbart
  • resurssnålare
  • fritt och gratis

Huvudfrågan för några gammaldags datoranvändare är om man vill dela sitt digitala liv med Microsoft och Microsofts samarbetspartners.

Som helhet är inte Windows 10 mer än just det man sagt under all reklam: en uppdatering. Inga stora nyheter, inga nya måstehasaker, utan bara ännu en Windowsversion. Den personliga integriteten är ett minne blott och Microsoft tjänar sina pengar på big data och användare är inte längre användare eller kunder utan annons-id.

Efter den förnedrande arbetsuppgiften att uppdatera Windows ser jag nästa vecka fram mot att rengöra pissoaren med tandborste!

flattr this!

Flattr this!

av Påvel Nicklasson den August 16, 2015 09:01

August 15, 2015

Copyriot

K214: “Förväntad medellivslängd” är bara en kvalificerad gissning

Förra inlägget visade sig öppna för en diskussion om diskussion om hur man kan mäta samhälleliga framsteg. Oftast är det framstegsideologerna som anser sig ha evidens för att vederlägga varje påstående om att (vissa) saker blivit sämre i världen. Paradexemplet på detta är den universellt omhuldade Hans Rosling och hans stiftelse Gapminder, med epigoner som Anders Bolling och Staffan Landin.

Statistiken framställs som hårda fakta. Men verkligheten är ofta mer komplicerad än så. Ta en så grundläggande framstegsindikator som medellivslängd. Demografiska trender, såväl i Sverige som i hela mänskligheten, sammanfattas ofta med orden “vi lever längre”.

Att människans genomsnittliga livslängd har ökat under den moderna epoken är ett obestridligt faktum. Få skulle förneka att detta bör kallas för ett framsteg. Frågan är hur det ser ut på framstegsfronten nu och i framtiden. Finns det hårda data att luta sig mot?

“Medellivslängden fortsätter att öka i alla världsdelar”, utropar Anders Bolling. Och i förra inlägget citerade vi Martin Liby på DN:s ledarsida, som slängde sig med siffror som påstod gälla “medellivslängden” i Sverige. Han lutade sig på SCB, som förra året satte som rubrik på ett pressmeddelande: “Mäns medellivslängd för första gången över
80 år
“.

I alla dessa fall är det missvisande att använda begreppet “medellivslängd”. Vad statistiken avser är nämligen förväntad åter­stående medel­livs­längd vid födelsen, i vardagligt tal “förväntad medellivslängd”.
Det handlar alltså om en förväntan. En kvalificerad gissning om hur världen kommer att se ut i framtiden.
För det går ju inte att veta hur länge en nyfödd kommer att leva. Inte heller går det att veta hur länge en miljon nyfödda kommer att leva i genomsnitt. Det går att sammanställa listor på faktorer som påverkar människors livslängd, se på deras historiska trend och spekulera i hur dessa faktorer utvecklar sig i framtiden.

Kvalificerade gissningar av detta slag har sin givna plats i en vetenskaplig praktik. Men det gäller då att vara ärlig om resultatet: “förväntad medellivslängd” är inte hårda data, utan rymmer alltid ett moment av gissning.

Väldigt sällan ser jag några sådana brasklappar. Brittiska folkhälsomyndigheten är ett undantag:

These types of studies cannot account for unexpected events or major social changes that could have a huge effect on life expectancy. For example, they can’t build into their models the potential for unlikely events such as a big natural disaster, changes within the healthcare system, or even a major health breakthrough, such as a cure for heart disease or cancer.

Hårdraget kan alltså sägas: statistiken över “förväntad medellivslängd” säger mer om nutidens förväntningar på framtiden än om hur länge människor faktiskt kommer att leva.

(Vad jag ännu inte har lyckats greppa är om den historiska statistiken över “förväntad medellivslängd” korrigeras i efterhand, alltså 110 år efter att en årskull föddes, så att den dokumenterar faktisk medellivslängd. Kan någon upplysa mig om hur det ligger till?)

I boken The A–Z of Death and Dying skriver Charles Maynard en enkel introduktion till måttet “förväntad medellivslängd”. Han påpekar att det i huvudsak har två bruk. För det första används det av pensionsfonder, försäkringsbolag och sociala myndigheter för att upprätta ekonomiska kalkyler för framtiden. För det andra används det som approximativt mått på livskvalitet vid jämförelser både över tid och mellan länder.

Vidare frågar Charles Maynard om det är troligt att ökningen av förväntad medellivslängd kommer att fortsätta i samma takt som tidigare – och här verkar han tala om USA:

Given that life expectancy has increased nearly 30 years in the past 100 years, it is possible but not highly probable that another 30 years will be gained during the 21st century. /…/ The theory that there is an inherent biological limit as to how long most people can live makes achieving such a life expectancy unlikely. What that age is or is likely to be is difficult to estimate, but moste likely, 110 years exceeds the age that most people can expect to live. Such a large increase in life expectancy on top on the one already experienced would have profound effects on the structure of society and also have implications for retirement and health insurance programs. The possibility of such long life also raises questions about the nature of work and how rapidly aging societies can sustain themselves when many of their members are not able to work and/or pay taxes.

Troligare är, enligt Charles Maynard, att den förväntad medellivslängden (i USA) kommer att minska under vårt sekel. Detta på grund av den utbredda övervikten, som leder till diabetes och rad andra kroniska sjukdomar. Därtill kommer frågan om smittsamma sjukdomar och antibiotikaresistens, som försvårar själva beräkningarna av framtida dödsrisk.

In conclusion, given the current situation with respect to obesity, it is likely that life expectancy will not increase but may in fact decrease in the 21st century. While it is seemingly a simple number, increases in life expectancy over the past 200 years have had profound impacts on the structure and function of human societies. What effects a decrease in life expectancy will have in the future remain to be seen.

Inte heller Charles Maynard skiljer tydligt mellan mått och materia när han talar om förändringar i “förväntad medellivslängd”. Det är en sak att den förväntade medellivslängden, vid en kraftig ökning eller minskning, får en massa ekonomiska följder för exempelvis pensionssystemen. Det är en annan hur länge människor faktiskt lever. De kan mycket dö tidigare eller senare än vad statistikerna räknade med. Vi kan varken utesluta en global pandemi eller drastiska framsteg i medicinsk teori och praktik.

* * *

En grotesk tanke som slog mig: abortmotståndare som menar att livet börjar vid befruktelsen borde väl inte acceptera en statistik som utgår från födelseögonblicket? Logiskt sett borde de ju räkna fram en egen statistik över förväntad livslängd vid befruktelseögonblicket. Genomsnittet sänks då drastiskt av varje utförd abort och av varje missfall. Undrar hur de kurvorna skulle se ut!

* * *

Seriöst: spädbarnsdödlighet och mödradödlighet är två mått som syftar på någonting faktiskt, inte bara någonting förväntat. Därför måste de ses som “hårdare” data än livslängdsstatistiken. Återkommer till dessa mått i ett kommande inlägg.

Flattr this!

av rasmus den August 15, 2015 20:13