Bara att gratulera Rick Falkvinge som tycks ha fått god utdelning av sin vädjan om donationer för att försörja sig. Hur bra står dock skrivet i stjärnorna.
En massa människor som uppskattar vad han gör (och att han inte behöver lönearbeta heltid för sitt uppehälle) skänkte i vart fall 100 kronor var, i ett lyckat exempel på så kallad crowdfunding.
Rick Falkvinge vädjade i egenskap av enskild person, även om han använde Piratpartiets nyhetsbrev vilket väckt ett antal berättigade frågor både inom och utom partiet, angående indirekt arvodering av partiföreträdare. Här ska dock dryftas några mer allmänna idéer som exemplet kan väcka. (Den som vill diskutera personer eller partier kan alltså lämpligen göra det på någon av de sidor som just har länkats.)

Crowdfunding är en möjlighet inte bara för nischade bloggare och aktivister, utan även för olika former av (levnads)konstnärer som under kortare eller längre tid sysslar med saker som uppskattas av andra. Begreppet “levnadskonstnär” må ha spretiga konnotationer, men kan å andra sidan etblera premisser som går bortom den alltför kända modellen där “fans” donerar till en “artist”, underförstått i utbyte mot att de konsumerar artistens slutprodukter. Den diskussionen är alltför präglad av ett tråkigt upphovsrättstänk. I stället för att bara stödja produktion (poiesis) är att stödja mänskligt handlande (praxis) – oavsett vilken slags spår det lämnar eller inte lämnar efter sig. Donationerna till Rick Falkvinge utgör ju faktiskt just ett stöd till en praxis, en modell som inte behöver begränsas till kategorier som “politik” eller “konst” (eller för den delen “blogg”).

Rick Falkvinge bad folk att sätta in pengar direkt på hans bankkonto, för att undvika arbetsgivaravgifter och skatter som hade behövt betalas om pengarna donerades till en organisation som sedan anställde honom. Detta är fullt begripligt och i sig ingenting konstigt. Gåvor är tillåtna. För att något ska definieras som gåva av Skatteverket får det dock inte förväntas någon motprestation. Frågan om underförstådda motpretationer är utan tvivel en stor gråzon, men kanske kan lösas genom formella avsiktsförklaringar från givaren. Den som har bättre koll på skattejuridiken får gärna kommentera detta.
Desto mer intrikat är frågan om transparens. När någon ber om donationer rakt in på sitt bankkonto finns ingen möjlighet för utomstående att veta hur mycket pengar som kommer in. Garantier om att gåvor över en viss summa ska skickas vidare någonstans blir i praktiken till tomma ord. Än värre är att blotta misstanken om att mottagaren fått “för mycket” lätt kan få givare att avstå, även om dessa misstankar bara är ogrundade rykten.
Problemen skulle kanske kunna lösas genom någon form av “clearinghouse”. Kort sagt, en pålitlig organisation varigenom donationer kan slussas och summorna publiceras öppet, övervakad av pålitliga revisorer. Samtidigt skulle den kunna ha ett standardformulär där givarna klargör att de inte förväntar sig någon motprestation. Ändå skulle en sådan organisation nog inte undkomma dilemmat om hur gränsen dras mot mottagare som försöker använda den för ren försäljning av varor – eller för att finansiera individer som befinner sig på terroristlistor.
Gör då lagstiftningen det omöjligt för crowdfunding att bli mer transparent? Några lösningar måste finnas. Om inte annat kan blotta diskussionen om hur de kan utformas bli lärorik.

(Transparent crowdfunding – vad är det för språk egentligen? Låt oss snacka svenska. Transparent betyder ju bara genomskinlig, och som översättning för crowdfunding testas härmed neologismen “klungpyntning”! Uppfinn gärna en bättre.)

Jag har ägnat nåra timmar åt att gå igenom alla specifikationer för de olika SHA-3-kandidaterna. En sak som blev ganska uppenbar är vilken framgång och vilket inflytande AES som krypto och designstrategin i den bakomliggande algoritmen Rijndael har fått.

Av de 55 kandidater som finns listade på ECRYPTs SHA-3-Zoo återanvänder inte mindre än 21 kandidater koncept, komponenter eller tom hela roundfunktionen från AES och Rijndael. Den lista jag slängt ihop ser ut som följer (det blir engelska nu då jag även klippt citat:

• Abacus: MDS from AES.
• Arirang: S-box from AES. MDS from AES for some versions of the hash.
• Aurora: ShiftRows from AES.
• Cheeta: “Inspired by AES”
• Echo: Stated goal to reuse as much of AES as possible (hence the
  name). Complete AES round reused.
• Ecoh: AES “key wrap” reused.
• Gr0stl. S-box and diffusion directly from AES.
• JH: Differential propagation methodology from AES.
• LANE: SubBytes, ShiftRows and MixColumns reused from AES.
• Lesamnta: Reuse of the AES round as function F.
• Luffa: “Based on Rijndael-like transform”
• NaSHA: “Improved AES S-box.”
• SANDstorm: AES S-box,
• Sarmal: “An AES (or Whirlpool)-like nonlinear subround function g is used.”
• SHAMATA: “uses one of the AES primitive functions MixColumns to incorporate the message into the internal state and a modified version of the AES round function to mix the internal state.”
• SHAvite-3: “Iterates a round function based on the AES round.”
• StreamHash: S-box based on AES S-box.
• Tangle: Reuse of AES S-box.
• Twister: MDS concept from Rijndael and S-box from AES. ShiftRows from AES.
• Vortex: Based on Rijndael rounds.
• Waterfall: Rijndael S-box.

Jag är inte helt säker på om detta är bra eller inte.

Å ena sidan är AES och dess ingående komponenter några av de mest välanalyserade som går att uppbringa. Detta faktum är något flera av kandidaternas skapare tar upp i sin motivering av sin kandidaters säkerhet. Implementationsmässigt är det dessutom bättre om samma programkod (funktioner) går att använda till flera saker. Speciellt för inbyggda system med hårda krav på liten kodstorlek är detta naturligtvis eftersträvansvärt.

Samtidigt kan jag inte släppa känslan av att vi riskerar att hamna i en monokultur - att säkerheten i alla dess olika delar (konfidentialitet, autenticitet, integritet) bygger på en eller ett fåtal algoritmer eller komponenter. Vad händer om S-boxen i AES faktiskt visar sig väldigt svag?

Vidare var den uttalande tanken från NIST att SHA-3-tävlingen skulle stimulera till nytänkande och uppmuntra till att hitta nya koncept för att bygga hashfunktioner. Att det sker ett rejält brott mot Merkle-Damgård är uppenbart, men nu är det istället AES och Rijndael. Är det bra eller dåligt?

Det verkar dock som de flesta verkligen försökt att tänka i nya banor. I min snabbläsning hittade jag för övrigt att tre kandidater (Abacus, Keccak och Luffa) bygger på de nya (relativt färska svampfunktionerna. Dessutom såg jag bara tre kandidater (Chi, DynamicSHA, DynamicSHA2) är direkta utökningar av SHA-1 och SHA-2.

Vid årsskiftet infördes tvångsdatalagringen på allvar i Tyskland, meddelar Tageszeitung. Företag som från tysk mark förmedlar e-post och IP-telefoni riskerar nu enorma böter om de inte lagrar information om vem som skickat till vem, samt vid förfrågan lämnar ut uppgifterna till polisen. Sådant är kostsamt. Därför har telekomföretag, av rent kommersiella skäl, stått sida vid sida med övervakningskritiker.

Hittills har tyska staten gett företagen en ganska symbolisk ersättning när uppgifter begärs ut, men strax innan jul fattade Bundestag ett beslut om att betala bättre, vars konkreta innebörd dock ännu är oklar. Om datalagring går från att vara en förlustaffär till att bli vinstbringande för teleföretagen, kommenterar Christian Rath, så kan vi stå inför ett paradigmskifte i övervakningssamhället.
En framtida dystopi blir tänkbar, där telekomkoncernernas mest lönsamma affärsområde är att vara statliga underleverantörer av personuppgifter och trafikdata. Hur som helst vore det ett misstag att, som vissa övervakningskritiker har gjort, stödja företagen i dess anspråk på ersättning, i hopp om att en fördyrad övervakning skulle få staten att bli mer återhållsam. Frågan är kvalitativ, inte kvantitativ.

Uppdatering: Läs även Beta Alfa med länkar rörande utvecklingen i Storbritannien.

Begriper inte hur man kan orka jiddra om att The Pirate Bay har uttryckt synpunkter på Ordfront förlags val av omslag till boken “Piraterna“.
The Pirate Bay skrev helt enkelt, i korrespondens med förlaget, att valet att smälla upp piratskeppet på omslaget tycktes vara ägnat att förmedla en oriktig bild av att boken skulle vara en officiell biografi, vilket den ju inte är. Däremot hänvisade de inte till några “rättigheter”, som förlaget försökte få det till i ett billigt utspel.

Ingen skugga ska dock falla på de bägge författarna, Anders Rydell och Sam Sundberg, som av allt att döma har skrivit en gedigen bok om ett fenomen som är långt bredare än en enskild sajt. Författarna använder begreppet “piratrörelsen”. För övrigt cirkulerar en del uppgifter som tyder på att boken först var tänkt att få titeln “Gratisgenerationen”. Sådant kanske kan dryftas på bokens släppfest som sägs gå av stapeln den 29 januari.

Särdeles minnesgoda läsare kanske minns att Copyriot hintade om inte en utan två kommande böcker. Den andra heter “6 miljoner sätt att jaga en älg på“, är författad av Tony Ernst, ännu tydligare baserad på intervjuer och helt inriktad på frågan om framtidens musikliv.

Vi får möta skivbolagsfolk, omslagsdesigners, artister, politiker, jurister, fildelare, musikkritiker, skivbutiksinnehavare. Alla har de sin egen story att berätta.
I tjugoen närintervjuer med bland annat Horace Engdahl, Rasmus Fleischer, Annika Norlin, Magnus Eriksson, Petter, Emil Arvidson, Karl Sigfrid, Anna Hellsten ges det dessutom en mängd olika svar på alla dessa disparata frågor. Bokens förord är skrivet av Timbuktu.

“6 miljoner sätt att jaga en älg på” ska enligt uppgift finnas till salu redan inom ett par veckor. Den utges av Reverb förlag som är värda särskilda uppmuntran, då de hör till det fåtal verkligt oberoende bokförlag som står helt utanför förläggarföreningarna som stödjer privatpolislagen. Ordfront förlag, å andra sidan, har hittills vägrat svara på en vänligt formulerad fråga om huruvida deras medlemskap i Förläggareföreningen är förenligt med de egna högstämda principerna. Ge dem inte dina pengar.

Uppdatering: The Pirate Bay skriver en officiell kommentar under rubriken “Kopimi the logo and everything“.
Samtidigt demonstrerar Expressen att de ingenting förstått (eller snarare lusten till grundlösa poänger) när de blåljuger om att The Pirate Bay skulle ha hävdat upphovsrätt till logotypen.

Jag skrev ju igår om min resa till Västsahara och den övervakningsrädsla som hemsökte människor jag chattade med på nätet. Rädslan berodde inte på att de själva gjorde något som var fel utan på hur makten felaktigt kunde uppfatta saker: Om de sågs med eller hade kontakter med vit europé kunde makten få för sig att de är dissidenter och livet kan bli svårare. Det känns litet tragiskt när man ville åka dit av helt opolitiska skäl och uppleva öknen och exotism och smaka kamelpuckel. Marocko styr ju i praktiken Västsahara och tänker fortsätta med det. Frågan om vad man skall tycka om styrningen av territoriet är inte uppenbar. Gränserna för gamla Spanska Sahara är ju egentligen koloniala linjalstreck dragna rakt genom öknen och har inget att göra med nomadiska stammars liv och förflyttningar...

Resten på bloggen förstås!

Gott Nytt år alla läsare! Jag köpte en bussbiljett från Marrakech till Västsaharas huvudstad El Aaiún (= Laâyoune) och har just kommit tillbaks. Bilder följer längre ned. Jag åkte alltså inte till Zagora som någon gissade i kommentarerna till tidigare postning när jag skrev att jag skulle till Sahara utan betydligt längre söderut fast nära kusten. För Saharas öken sträcker sig ända ut till Atlanten i det område som innan 1975 hette Spanska Sahara. Vid avkolonialiseringen stred Mauretanien och Marocko om området samtidigt som Saharierna (alltså "urbefolkningen" som består av nomadiska stammar, Sahrawi) ville ha självständighet och genom Polisario Front började kriga mot Marocko, stödda av Algeriet. Marocko anser att Västsahara är en del av landet, Södra provinserna. Samtidigt har en...

Resten på bloggen förstås!

För ett några månader sedan postade jag om NISTs föreslagna kryptomod XTS. I en kommentar till den postningen satte Blackadder mig på spåret (stort tack!) på Micrsofts diskkryptering BitLocker och dess diffusor Elephant.

Bitlockers olika delar med en blocknyckelgenerator, diffosorer och CBC-AES.

Jag har tid efter annan postat om olika artiklar och ibland ondgjort mig över hur dåliga en de artiklar är. Ett sådan exempel var artikeln om fysiskt unika funktioner som ett sätt att skydda FPGA-konstruktioner.

Därför är det kul att kunna peka på en i mitt tycke riktigt bra artikel nämligen Niels Fergusons artikel den tekniska beskrivningen av kryptosystemet i BitLocker.

Det finns flera anledningar till att Fergusons artikel är så bra. Bland annat är den tydlig i sin beskrivning av den hotbild som BitLocker är tänkt att skydda emot och användningsfallen för BitLocker. Utifrån detta följer en ordentlig genomgång av olika befintliga lösningar och varför de på olika sätt inte fungerade utifrån kravbilden. Slutligen en beskrivning av resultatet och vilka avvägningar som gjorts. Dessutom är artikeln ovanligt välskriven och lättläst.

Som läsare blir det enkelt att följa med och artikeln visar även hur säkerhetsmekanismen i ett system som BitLocker designats så att information om hur det är konstruerat (och varför) inte kortsluter säkerheten, utan istället öppnar upp för analys och förtroende för mekanismen. Att Microsoft valt att gå den här vägen är mycket positivt.

Det finns även en läsvärd artikel om BitLocker på gamla hederliga programmeringstidningen Dr Dobb’s webbsida.

Jag hade naturligtvis tänkt att posta om Elephant och BitLocker redan i September, men hösten har varit mer än lovligt upptagen. Förhoppningsvis blir det mer tid för kryptostudier och postningar på Kryptoblog. Vi ses på andra sidan nyår - Gott nytt år!

Aktiviteterna med SHA-3 rullar på även under jul och nyår.

Randall Farmer har publicerat en ny version av Skein som använder SSE2-instruktioner i 32-bitmod för att accelerera algoritmen. Den nya koden når 23 cykler/byte. Jag testade lite snabbt att kompilera och köra koden på min Macbook.

Koden kompilerade utan några som helst problem och med -O3-optimering fick jag följande timingresultat (2 GHz Intel Core 2 Duo med 4 MByte cache och 2 GByte RAM kompilerad med i686-apple-darwin9-gcc-4.0.1 (GCC) 4.0.1 (Apple Inc. build 5488)):

#/usr/bin/time ./skein
75.32 real 74.89 user 0.17 sys

Jean-Philippe Aumasson har publicerat en ny, hårdbantad version av BLAKE-32. Den nya koden är på ca 200 rader, ca 6 kByte källkod inkl kommentarer. Denna kod är dock ej avsedd för att nå hög prestanda.

Vad gäller analysstatus har följade kandidater så här långt fallit:

Boole
DCH
EnRUPT
HASH 2X
MCSSHA-3
NKS2D
Ponic
Sgàil
Spectral Hash
Vortex
WaMM
Waterfall

Notera att NIST än så länge inte eliminerat dessa från kandidatlistan, utan det är på maillistan sha-forum och webbsidor som Skeins Engineering Comparison och ECRYPTs SHA-3 Zoo denna information kommer ifrån.

I vissa fall har skaparen av hashfunktionen (Waterfall och WaMM) officiellt dragit tillbaka sin kandidat, men i andra fall (EnRUPT) pågår diskussioner om att försöka hitta modifieringar för att reparera kandidaterna mot upptäckta problem.

Tack vare Antipiratbyråns/FindAgents generösa länkdelning upphittades SvD Näringslivs artikel om klassiska musikers försörjningsproblem.

Första delen av artikeln handlar om orkestermusiker. Förvånande nog nämns inte Baumols lag, vilket annars alltid görs i dessa sammanhang, men ett par musiker intervjuas.
Andra delen av artikeln handlar om kompositörer av noterad konstmusik. Förvånande nog nämns dock inte en enda kompositör. I deras verkliga försörjning (helt dominerad av stipendier och offentliga beställningsjobb) ges noll insyn. I stället väljer SvD att intervjua en representant för Svenska Musikförläggareföreningen, som föga förvånande tar tillfället i akt att skylla på internet.

Artikelns sluttamp glider bedrägligt mellan det partikulära och det föregivet universella. Musikförläggareföreningen, som ju i praktiken främst företräder en lönsamma populärmusik, snarare än en subventionerad konstmusik, börjar uttala sig om “låtskrivare” i allmänhet. Att Max Martin kanske drar in något färre miljoner till sitt förlag framställs alltså underförstått som ett problem för de kompositoriskt skolade medlemmarna i FST, trots att dessa överlag knappast har sett till många kronor från skivförsäljning.

Så landar artikeln i en fullständig begreppsförvirring: Å ena sidan “artisterna”, vilka klarar sig bra eftersom de “redan ställt om” till direkta framföranden som huvudsaklig inkomst. Å andra sidan “låtskrivarna”, dessa som antas ha en rätt att vara hur publikskygga de vill. Å tredje sidan “musikskaparna”, ett begrepp som Stims PR-avdelning lanserat hårt under 2008 men vars innebörd har förblivit oklar.

Avslutningsvis upplyser Stims handläggare om de drastiskt ökande intäkterna:

Men även om ökningen procentuellt sett är stor kan intäkterna räknat i kronor och ören inte kompensera för den minskande skivförsäljningen. Från år 2002 till 2007 ökade musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar med 80 procent eller drygt 20 miljoner kronor. Det är långt ifrån de 150 miljoner kronor som musikskaparna går miste om till följd av vikande skivförsäljning.

Propagandabegreppet “musikskaparna” ger intrycket av att det är samma grupp människor (av kött och blod) som vinner lite pengar i ena ändan och förlorar desto mer i den andra. Fast så är det ju inte. Förutom att det till stor del handlar om att nya pigga artister ersätter gamla trötta artister, så som musiklivet alltid har fungerat när det har fungerat, handlar det på bägge sidor även om företag. Företag som av någon anledning Stim räknar in i begreppet “musikskaparna”.

Givetvis förlorar skivbolag, liksom musikförlag, på en vikande skivförsäljning. Varför dessa förluster ens ska jämföras med de nya vinsterna från levande musik är dock outgrundligt. Dessutom verkar det som att “musikskaparnas intäkter från festivaler och livespelningar” i Stims värld bara betecknar de rena royalty-intäkterna, alltså inte den direkta betalningen från arrangör till artist. Totaliteten av dessa betalningar är för övrigt omöjlig att mäta.

När detta inlägg publiceras (tisdag 15.20) leder denna länk rätt in i Antipiratbyråns automatiska pressbevakning, som de köper av företaget FindAgent.se. Nyss dök länken upp som referrer i Copyriots besöksstatistik.
Genom att följa länken kan man se att abonnentnamnet Antipiratbyran har sex olika agenter (uppsättningar av sökord): “Antipiratbyrån”, “Film online”, “Film online SV”, “Piracy”, “fileshare” samt “filmavtalet”, vilka samlar såväl tidningsartiklar som blogginlägg. Man tycks även ha befogenhet att ta bort länkar ur listan, men så fort man så mycket som försöker ändra visningsläge, upplyses man om att man har loggats ut. Länken funkar dock fortfarande om man vill kolla in om länklistan har uppdaterats. På något underligt vis är man alltså halvinloggad.

Oerhört klantigt, hur som helst, av FindAgent (ett Londonbaserat företag med kontor på Sveavägen i Stockholm).

Årets klantighet i branschen stod dock FindAgents konkurrenter Agent25 för. En vacker dag i oktober skickade de följande referrer till Copyriot:

Ett klick senare bekräftades det ofattbara – Agent25 bjöd ut såväl sin anställdes inloggningsnamn som hans (föga fantasifulla) lösenord, vilket gav tillträde rakt in i företagets interna administrationssystem. Där inne listades samtliga Agent25:s kunder. Det fanns även en möjlighet att radera kunder, med varning om att åtgärden inte gick att ångra. Nu såg jag till att via omvägar låta Agent25 få reda på saken, men om jag bara hade velat hade jag kunnat sänka företaget rejält. Och det utan att ens ha aktivt försökt att inkränkta i något system – jag följde ju bara en länk som skickades till min blogg…

FindAgents blunder är i jämförelse mindre, men det är ändå pinsamt att ett företag låter kundens konkurrenter få direkt inblick i vilken omvärldsbevakning företaget (i det här fallet Svenska Antipiratbyrån) ägnar sig åt.

Ur konkurrentperspektiv vore det smartaste givetvis att inte avslöja luckan, utan fortsätta att dra gratis nytta av den länkaggregering som Antipiratbyrån faktiskt betalar för. Genom att publicera säkerhetshålet på Copyriot får FindAgent i stället möjlighet att täppa till det. FindAgent borde vara lika tacksamma som skamsna.

Saken är ju att Piratbyrån har en egen automatisk nyhetsbevakare som dessutom är tillgänglig för alla, gratis, och nog täcker ungefär samma resultat, plus en massa norska artiklar. Stora skillnaden mellan Antipiratbyrån och Piratbyrån är att de har en massa saker att dölja, det har inte vi.

Resultatet av läsarundersökningen är att tre kategorier seglat upp i tydlig topp:

1. Historia (representerat av inlägg om Ifpis 75-årsjubileum)
   
2. Kontroll (en kategori som här på bloggen syftar på kontroll, till skillnad från disciplin – inte minst i ekonomiska sammanhang)
   
3. Kulturpolitik (en lite diffus kategori)

Ganska gillade blev även kategorierna musik, litteratur och hacking, liksom olika nystanden i upphovsrättens gråzoner. Minst entusiasm rönte den nördiga kategorin konst och den breda kategorin praxis – inte helt oväntat: de inläggen får överlag rätt få kommentarer och de anses nog ofta tl;dr.
Copyriot tar givetvis åt sig av undersökningens resultat, fast inte genom simpel anpassning. Tvärtom är det idealiskt att det finns fler som följer bloggen än som orkar läsa den.

Sydsvenskan Andreas Ekström utnämner årets bloggar och placerar, hör och häpna, Copyriot på första plats:

1. Copyriot. Doktoranden Rasmus Fleischer är den i särklass mest inflytelserika bland de debattörer som kraftigt vill förminska upphovsrätten – vilket är årets stora kulturpolitiska fråga.

Hur man räknar inflytande är svårt att begripa, men listettor är väl hur som helst hedrande. Tvåa på listan var för övrigt Facebook.

Trodde att en grundprincip för The Economist var skribenternas anonymitet, men icke, de avslöjar sig på bloggar. Hur som helst är det värt att notera hur deras rapportering kring upproret i Grekland snabbspolade förbi politiken för att landa i smittontologisk organisationsteori. Kravaller framstår som ett virus vars spridning sker oberoende av all verbal politik.

Whatever is spreading from Athens, it is not a clear programme for a better world. /…/ A messy scene, with no obvious message.
But the psychological impulse behind the Greek protests – a sense of rage against all authority, /…/ – can now be transmitted almost instantaneously, in ways that would make the Bolsheviks very jealous.
/…/
The spread of sympathy protests over what began as a local Greek issue has big implications for the more formal anti-globalisation movement. That movement has ignored the idea of spontaneous but networked protest, and instead focused on taking large crowds to set-piece events like summits. Such methods look outdated now. Governments are not the only things that networked “anarchy” threatens.

Insurrektionism är det nyaste svartaste, med andra ord. Via en engelskspråkig blogg om/från det grekiska upproret hittas för övrigt ett “manifest för världsrevolution” som nu cirkulerar i Grekland. Även om texten naturligtvis inte representerar händelserna, är den ganska intressant som symptom på hur djupt detta “rage against all authority” kan gå. Utfallen mot “civilisationen” går i en mängd riktningar, bland annat denna:

We call all who have lived under the burden of Clinical Depression to come together, to reject the chemicals of the pharmaceutical corporations and to co-shape ideas for the destruction of the civilisation that slashed our brains.

Sozialistisches Patientenkollektiv, all over again! Fast dagens kvarvarande SPK-spillra, vars förkortning “SPK/PF(H)” vittnar om en imponerande splittringshistoria, verkar mindre intresserad av att slåss på gatorna och mer av att gagga om Sartre, skriva pamfletter mot dödshjälp samt lovprisa sin egen unikt obegripliga kamp mot “den binär-digitala datordiktaturen”. Ren kuriosa, förstås, men någorlunda fängslande sådan.

I stället för årskrönika blir det en läsarundersökning som, efter produktivitetsstatistiken, får sammanfatta Copyriot. Omröstningen utgår från tolv av de kategorier som Copyriot-inläggen etiketteras med. Från varje kategori har valts ett inlägg, vart och ett från en av årets tolv månader, utom från juli månad som präglades av bloggstiltje.

Rösta på vad ni, som Copyriot-läsare, föredrar bäst. Välj själv hur ni vill tolka alternativen: Rösta på ett ämnesområde, på en typ av inlägg, på ett specifikt inlägg, eller (som i fallet juli) på ett icke-inlägg.

Här följer först de tolv kategorierna med exempelinlägg, därefter själva omröstningen.

Januari | hacking | Hårdvaruatomism

Februari | konst | Transmediale.08: Konspirativt

Mars | inkasso | Försök till en posthumanistisk kritik av tv-avgiften

April | historia | Grattis Ifpi, 75 år: Om detta må ni berätta!

Maj | musik

| “Riktiga musiker” och folkskygga konstnärer

Juni | producent/konsument | Allt mitt är ditt, del 3: Deltagarkultur, nihilism och uppriktighet

Juli | s23m/s23x | [bloggstiltje]

Augusti | litteratur | Arkiv och anarkiv

September | idé/uttryck | Clowners rättigheter

Oktober | kontroll | Realkapitalism, I: Rädslan för rädsla, modulerandet av hastigheter

November | praxis | Rapport från No Music Day, del två

December | kulturpolitik | Lägg ner regeringens musikexportpris!

Copyriot 2008




Copyriot 2008


jan | hacking
feb | konst
mar | inkasso
apr | historia
maj | musik
jun | producent/konsument
jul | s23m/s23x [stiltje]
aug | litteratur
sep | idé/uttryck
okt | kontroll
nov | praxis
dec | kulturpolitik










View Result


free web polls

pay sites

Tack för din medverkan!

På tal om årskrönikor, så kan de även göras kvantitativt, som i följande diagram:

Vad ska man säga? Copyriot sammanfattade sina 55 inlägg från Wien (jan-feb) som extremt många, men vad är det mot den gigantiska pyramid av produktivitet som sedan peakar i oktober?

Pyramiden är nästan lite skrämmande, eftersom den inte till fullo kan förklaras rationellt. Höstens bloggproduktivitet var sannerligen inte ett resultat av fritid, tvärtom skedde det parallellt med ett intensivt avhandlingsrelaterat skrivande som inte synts till här. Inte heller handlar det om många korta inlägg. Snarare är nog inläggen som längst när de är som flest.
En bidragande faktor till peaken skulle kunna vara en resa till Zagreb och Amsterdam över månadsskiftet sep-okt (ensamresande är nästan alltid produktivt). En annan ett kraftigt intensifierat bruk av små svarta analoga anteckningsböcker, vilket i sin tur en vana som hängt kvar sedan jag under juli månads datorlösa S23M-resa drabbades av manuell grafomani, som sedan dess har yttrat sig genom en förhårdnad på höger långfinger. Något slags sensmoral av detta är att analogt och digitalt skrivande sannerligen inte står i motsats till varandra.

Men framför allt under högsommaren fanns det också tider då bloggandet låg oerhört fjärran. Grafomanin var snarast en parodi på produktivtet. Avgränsa ämnen, välja rubriker, ackumulera text, planera för framtida uppföljningstexter – sådana saker föreföll helt meningslösa, nästan skrattretande. Detta var stunder av suveränitet. Georges Bataille insåg att skrivande är ett symptom på nedgång och utmattning, en nödvändig eftereffekt av en förslösande intensitet. Oktoberpyramiden föregås av en annan, osynlig pyramid, med sin topp tidsligt i juli och rumsligt i Alperna. Höstens produktivitet är alltså i grunden mest en bieffekt av den i hög grad improduktiva sommaren.

Opassande rapporterade härom dagen att Australien “numera blockerar bittorrentprotokollet” – vilket inte var helt sant, utan refererade till Slashdots påstående att Australiens regering kommer att blockera bittorrent-trafik – vilken inte var helt sant, utan refererade till en nyhetsartikel vars rubrik säger att Australiens planer på nätfiltrering kanske ska utvidgas till bittorrent-protokollet. Artikeln, i sin tur, hänvisar (men länkar inte) till den australiensiske IT-ministern Stephen Conroys nystartade blogg, där ministern(s underhuggare) besvarar en direkt fråga från kritiker med någonting luddigt om att det minsann finns teknik som även kan filtrera P2P-nätverk.

Kort sagt: Ryktena om bittorrent-filtrering är smått förvirrande, som saken sammanfattas av bloggen hos protestkampanjen No Clean Feed.

Helt klart är att frågan om internetcensur är stor i Australien och har vuxit under den pågående austrialiensiska sommaren, med demonstrationer runt om i landet. Redan förra sekelskiftet etablerade förra högerregeringen filtreringsprojektet NetAlert, Protecting Australian Families Online, med avsikten att utveckla mjukvara som föräldrar kunde ladda ner för att frivilligt kunna “skydda” sina barn. Redan under förra ministerns tid utökades dock planerna till censur på nätoperatörernas nivå. Labor-partiets nuvarande censurminister Stephen Conroy vill löpa linan ut och har nu förklarat att NetAlert var ett alltför tandlöst misslyckande, men resultatet av hans planer återstår att se.

Wikipedia upplyser om att tekniken bakom Australiens internetcensur ska köpas in från Första långgatan 30 i Göteborg. Där ligger Christian Sjöbergs företag NetClean som han startade tillsammans med två vänner år 2003, tack vare generöst understöd från drottningens stiftelse. Sedan dess har de fortsatt att jobba med myndighetifierande, tillsammans med Ecpat, Bris och polismyndigheterna.

Först utvecklade de föräldraprogram med “Systemkrav: Internet Explorer 5.0 eller senare”. Numera har de däremot upptäckt att filtrering på ISP-nivån kan vara på väg att bli enormt lukrativt. Men kommer svenska NetClean att kunna hjälpa Australien att filtrera bort barnförbjudet material från bittorrent-nätverk? Tveksamt.

För det är alltså att skydda barnen från att se otäckheter som allt handlar om, i fallet Australien. Inte om att skydda kreatörer från att kopieras, inte än, upphovsrättsindustrin väntas försöka utnyttja censurmöjligheten först när den är beprövad. Än så länge finns ingen uttalad ambition att strypa hela bittorrent-protokollet, bara lösa uttalanden om att i p2p-nätverken kunna tillämpa samma svartlistor som på webben. Problemet är att om tillräckligt mycket prestige investeras i ett så dödfött projekt, blir det till slut omöjligt att “ge upp”, alltså går man vidare till att strypa hela protokoll.

Hur argumenterar vi då? Man kan, som Opassande lyfta fram hur många open source-produkter och nya oberoende artister är beroende av bittorrent för att billigt nå ut. Det är en aspekt som aldrig får glömmas. Att däremot, som bloggen Opponent, jämföra med att stänga av en hel motorväg i jakten på terrorister i en BMW, är en dålig bilmetafor som dessutom är direkt missvisande vad gäller proportioner.
Att prata om det verkliga innehållet i bittorrent-trafiken är trots allt ändå en defensiv linje, som bör kombineras med en mer offensiv: Att prata om det verkliga innehållet i den totala internettrafiken. Det faktum att större delen av internets trafik består av bittorrent-trafik är ett faktum som förtjänar att lyftas fram, snarare än hållas tillbaka.

För övrigt verkar ännu ingen i Sverige ha uppmärksammat protesterna mot internetcensur i Australien. Även om de här bara nämns i förbifarten, rekommenderas alla intresserade att följa länkarna och dra egna slutsatser. Angående australisk nätpolitik och kopifajt rekommenderas nätforskaren Sally Hawkins blogg som redan publicerat en rad tematiska faktasamlingar inom genren årskrönika.

Avslutningsvis kommer nu ytterligare några bilder från senaste tidens demonstrationer i Australien, som kanske inte tyder på att denna nation är riktigt världsledande inom demonstrationsestetik:

På en bild ser vi konspirationsteoretiker med plakat göra reklam för listor av webbsidor, varav några ganska öppet antisemitiska, på en annan har UFO Raël infiltrerat en demonstration. Fast det har såklart ingenting med sakfrågan att göra.

Tre frågor, innan man ger sig hän åt årskrönikerande: Varför just år? Varför just nu? Varför just krönika?

Året som tidsperiod. Frågan om hur man väljer att mäta tid (i längre perioder än dagar) är omöjlig att skilja från religionshistorien. Relationen mellan måne (månad) och sol (år) är ingalunda universell.
Islam kretsar kring en månkalender, medan nordligare kulturer varit mer lagda åt att dyrka solen. Över västvärlden och internet regerar en gregorianska kalender, där solen är allt och månen inget. Allra mest sofistikerade är på sätt och vis de lunisolära kalendrarna (däribland den judiska, den kinesiska och en hel rad andra sydostasiatiska kalendrar) som integrerar solår och månmånader genom införande av det intressanta fenomenet skottmånader.
Årskrönikor utifrån solåret är, summa summarum, högst rimligt.

Nyårsdagen som nollpunkt. Varför firar vi nytt år den första januari? Vintersolståndet ligger bakom oss och ännu är det ett tredjedels år kvar till Valborg – Copyriots favorithögtid, som nere på kontinenten (Eurasien, alltså) är mer känd som nyårshögtiden newroz. Rimligaste vore utan tvivel att låta solåret begynna på våren, för att markera en verklig brytningstid.
Att vi firar vi nytt år den 1 januari kommer från romarna, som visserligen även de – trots att de envisades med att inte räkna sjudagarsveckor – hade vett nog att fira vårigt nyår den 1 mars. Omkring år 150 fvt var de dock sugna på att dra ut i krig, vilket av diverse byråkratiska skäl förenklades genom att nyår tidigarelades. Och så har det varit, inte riktigt sedan dess, eftersom de kristna införde ett eget år, men sedan renässansen där man plötsligt fick för sig att allt romarna någonsin gjort var klokt.
Är det då försvarligt för oss att skriva krönikor över vad som hänt sedan ett så godtyckligt datum som den 1 januari? Knappast så länge som standardkalendern ändå präglar vårt språk, och därmed även våra mentala bilder över hur jordsnurren runt solen förlöper.
Däremot vore det intressant om det också skrevs årskrönikor vid andra tidpunkter på året, exempelvis vid vårhögtider. Dessa skulle inte bara rada upp samma händelser i annan ordning, utan delvis ta upp helt andra händelser, eftersom varje årskrönika präglas av den tid då de är skrivna. Följaktligen har standardformatet “årskrönika” gott om distans till vad som hände i januari, men nästan ingen distans till vad som hände i december. Att det alltid ska vara just så är lite tjatigt.

Krönikan om format. Från den grekiske tidsguden Kronos kommer de bägge relaterade orden kronologi och krönika.

historisk framställning som huvudsakligen avser att vara en uppteckning av yttre händelser i tidsföljd (utan försök att påvisa händelsernas orsaks­sammanhang)

Här om inte förr blir det uppenbart varför årskrönikan är en så populär journalistisk genre. Eftersom den kräver noll analys av sammanhang är den extremt billig att producera.
Fast bara för det ska inte årskrönikan avfärdas. Det blotta påminnandet om saker som hänt för tio månader sedan kan i högsta grad vara nyttigt, för det har förvånansvärt ofta redan glömts bort. Även om inte krönikan innehåller en analys, kan den alltså stimulera till att tänka händelser i något längre sammanhang.
Detta förutsätter dock att årskrönikan verkligen handlar om händelser. Vad som kvalificeras som en “händelse” är visserligen en högst filosofisk fråga, men de flesta torde vara överens om att det som Wikipedia listar på 2008#Events faktiskt är händelser, oavsett hur ointressanta flertalet av dem är. Därutöver kan man mycket väl acceptera bloggbävningen mot FRA som en händelse, eller det ekonomiska sammanbrottet, trots att dess tidsliga startpunkt inte kan placeras med exakthet i en kalender. (När den därför dyker upp i årskrönikorna, kommer det att bli utifrån symboliska datum som 16 september respektive 15 september.)

Om realpolitiken trots allt lämpar sig relativt väl för journalistiska årskrönikor, ligger det knepigare till med kulturen. Kultursidors årskrönikor utgår allt som oftast från det tvivelaktiga begreppet “releasedatum“. Dessa datum är dock mest fiktioner, strategiskt utplacerade av distributörer. En film, ett musikalbum eller en bok som “släpps” i januari har alltid funnits tillgänglig tillgänglig för vissa redan under föregående år.
Därför platsar inte filmer, musikalbum och böcker ihop med formatet årskrönika – annat än när de skrivs utifrån högst personliga upplevelser, och i så fall platsar lika gärna en bok från 1673 som under året fått förnyad relevans. Däremot platsar festivaler, vernissager och föreställningar av olika slag utan problem i krönikor, då de faktiskt har hänt vid en viss tid.

Under varje år sker dock mycket som inte alls kan begripas som händelser, och som svårligen kan rymmas inom årskrönikans format, exempelvis oljekrönet och därmed sammanhängande energifrågor. Kronologi är inte det rätta redskapet för att greppa sådana förlopp, eftersom de kräver analys. Live-årssammanfattningar kan däremot vara det. Årets längsta natt, alltså i söndags, samlades en utvald skara under en massa timmar för att upprätta en gemensam statusrapport genom att dela med sig av analytiska fragment inom ekonomi, ekologi, teknologi och så vidare. Det hela var ganska dystert och framför allt dokumenterades det inte. Ett slags inverterad årskrönika, kanske man kunde se det som.

Jo, jag är ju i Marrakech över julen. Vi bor på en otroligt snyggt renoverad Riad. Ikväll blir det fransk-marockansk julfest med ostron, gåslever, vaktel-Tagine, ormtjusare, magdans m.m. Julaftonen har bjudit på härlig sol på den juldekorerade takterrassen. Här syns blå kulor i olivgrenen: Jag läser att påven tycker att homosexualitet hotar mänskligheten och att vi måste rädda den precis som vi bör rädda regnskogarna (något som i och för sig förnekas av en katolsk tidning). Att religion är både intolerant och mäktig vet vi. I gränderna runtomkring är ljudnivån hög. Det larmar av tutande och knattrande mopeder, tjoande barn, hojtande åsneförare, hamrande snickare och yxande slaktare och trummande skockar av pojkar. Marrakech är mer exotiskt än jag hade anat. Man hör knappt flyglarmet mär...

Resten på bloggen förstås!