May 22, 2015

Copyriot

Monopol eller monopsoni? Hur kan Spotify och de andra nätjättarna vinna kontroll över sina marknader?

Förra veckan bloggade jag om Spotifys utsikter till lönsamhet, vilket inledde en bra diskussion som gärna får fortsätta.
Frågan var vilka “stordriftsfördelar” som Spotify skulle kunna få genom att expandera ytterligare. Varje ny användare innebär ju också nya utgifter; typ 70 % av Spotifys intäkter slussas vidare direkt till skivbolagen. Det är svårt att se hur stordriftsfördelar i själva verksamheten – musikdistribution – skulle kunna vända förlusten till vinst.
Då återstår i princip två möjligheter för Spotify att expandera sig till lönsamhet: att öka intäkterna som monopolist eller att sänka utgifterna som monopsonist.

Ett monopol innebär ju att det bara finns en säljare men många köpare. Säljaren får då en möjlighet att höja priset utan att förlora kunder. Om priset för ett premiumkonto kunde dubbleras från 100 till 200 kronor per månad skulle Spotify givetvis förbättra sin balansräkning rejält, även om skivbolagen skulle fortsätta att kamma hem en merpart av intäkterna. Men en monopolposition förutsätter att Spotify lyckas oskadliggöra alla konkurrenter, t.ex. genom att erbjuda nya funktioner som är svåra att kopiera. Och om Spotify har något som inte enkelt kan kopieras, så är det “big data“. Utmaningen blir alltså att skapa olika musikflöden som är anpassade för vad en enskild användare gör i ett visst ögonblick. Företagets senaste satsningar, exempelvis “Spotify Running“, går några steg i den riktningen. Men bara några.

Jag tror att det på lite sikt finns två möjligheter för Spotify: att bli en monopolist eller gå under. Enda mellanvägen – kanske det troligaste alternativet – är ett uppköp som leder till att Spotify införlivas i en annan musiktjänst. Men för en sådan musiktjänst finns också bara två möjligheter: att bli monopolist eller gå under. Det är vad jag tror.

Det fanns dock röster som spekulerade i att Spotify skulle kunna bli lönsamt genom att sänka sina utgifter. Alltså att de skulle kunna tvinga skivbolagen att acceptera lägre ersättningar för musiken. Då skulle Spotify agera som en monopsonist.

Monopsoni betecknar ett tillstånd där det bara finns en köpare av en vara, men många säljare. Som om det finns ett flertal olika skivbolag, som alla är beroende av att få sin musik distribuerad genom en enda streamingtjänst. Det låter ju inte helt otänkbart. Men huruvida det verkligen är fråga om monopsoni i strikt mening, beror på hur vi förstår musiken som vara.
Här gäller det att tänka på att streamingtjänster faktiskt inte säljer enskilda låtar. De säljer tillgång till “all musik”. Om ett av de stora skivbolagen drar sig ur, är produkten ofullständig. Skivbolagen sitter på ett betydligt starkare monopol/oligopol än Spotifys eventuella monopsoni. Som sagt:

Hm. Jag är inte helt övertygad om att Spotify skulle kunna använda sin monopsoni gentemot skivbolagen för att pressa kostnaden för rättigheterna. Skälet är att de tre stora skivbolagen fortfarande är ett oligopol. Om de säger nej till att sälja sin produkt under ett visst pris, kan Spotify inte vända sig till en annan leverantör för att få en motsvarande produkt. För produkten är ju “all musik”, alltså hela bakåtkatalogen av inspelningar som redan kontrolleras av de tre stora skivbolagen.
Jag tror inte man ska underskatta skivbolagens oligopolmakt gentemot Spotify.

Däremot är monopsonin central för en del andra nätjättar. Jag tänker då särskilt på Amazons ställning som bokhandlare. Ingen kan beskylla Amazon för att ha missbrukat en monopolposition genom att driva upp priserna på böcker. Tvärtom har de bidragit till att pressa priserna – på bekostnad av förlagen, särskilt de mindre förlagen och dess författare. Amazons makt på bokmarknaden bör alltså inte beskrivas som ett monopol utan som en monopsoni. Mer om detta senare.

Flattr this!

av rasmus den May 22, 2015 12:48

Wikipedia, Metapedia och de inter-encyklopediska konflikterna

År 2006 grundades det högerradikala uppslagsverket Metapedia av en grupp svenska nazister, eller snarare postnazister – samma grupp som tidigare utgivit nazisttidningen Nordland. Vid den tiden hade Wikipedia just tagit fart och det är slående hur Metapedia har strävat efter att presentera ett rasistiskt och nyfascistiskt tankegods i “wikifierad” form. Konceptet spred sig från Sverige till en rad andra språk.

Wikipedias artikel om Metapedia är påfallande kortfattad. Men jag noterar att någon just uppdaterade den med ett citat ur mitt senaste bokkapitel om de två fascismerna:

Swedish historian Rasmus Fleischer wrote that “In 2007, another network began to crystallize within Europe’s radical tight but with a vastly different ideological character. Activists from the Swedish group Nordiska Förbundet made a coordinated effort to use the internet to propagate a more “positive” image of neo fascist, third position and national revolutionary politics. They created a blog portal (Motpol.nu), a web community (Nordisk.nu) and a wiki site (Metapedia). Today there exist a dozen editions of Metapedia, making it a vital medium for dissemination of the ideology labeled here as “multi-fascism”. Metapedia tends to promote antisemitism in a cautious way, not stating too much in words but instead using the hyperlinked wiki format to make insinuations about a Jewish conspiracy.”

Mitt intryck är att Metapedia har ett begränsat inflytande på den högerradikala miljön i Sverige. Grundargruppen är visserligen en nyckelspelare i den ideologiska konflikt som nu sliter sönder Sverigedermokraterna. Men det är tydligt att denna konflikt främst utspelar sig på bloggar som Axpixlat och Fria Tider, medan den knappt verkar ha lämnat några spår på Metapedia.
Aktiviteten på svenska Metapedia verkar också ganska låg. Antalet artiklar ligger på drygt 10000. Engelskspråkiga Metapedia är inte mycket större. Men två versioner har blivit riktigt stora: den tyska (cirka 50000 artiklar) och framför allt den ungerska (cirka 150000 artiklar).

Trots att nyfascisterna bakom Metapedia tenderar att sympatisera med en pro-rysk eurasianism, finns ingen version på ryska.
Om man gräver lite framträder dock en ganska intressant historia om en politiska splittring bland ryska encyplopedister. Under ryska Wikipedias första åren samlades där tydligen en del högerradikala skribenter, men när dessa ansåg sig bli motarbetade valde de att bryta sig loss och skapa en egen encyklopedi: Wikislavia. Initiativtagarna presenterade sig som “a New Right group of wiki-dissenters, exiled from Russian Wikipedia“. Innehållet kretsade i hög grad kring folksagor och kristen-ortodox mystik.

Wikislavia förklarades snart (2007) vara en oberoende sektion av Metapedia. Men samtidigt inleddes dess sönderfall. Om man får tro Metapedias artikel om Wikislavia, var det antifascistiska wikipedianer från Kroatien och Ryssland som ledde ett utdraget sabotageangrepp genom ständiga ändringar av artiklarna. Till slut tappade Wikislavia kontrollen och tvingades lägga ner. (Eller så gick det till på något helt annat sätt.)

Märkligt nog nämns inte Wikislavia alls på engelskspråkiga Wikipedia. Och artikeln om Metapedia är som sagt också rätt kortfattad. Är det så att Wikipedia har byggts upp kring en viss identitet eller subjektsposition, en “neutralism“, som av någon anledning har svårt att hantera existensen av splittringar och extrema utbrytargrupper? Eller anser wikipedianerna bara att de konkurrerande uppslagsverken är så små att de inte förtjänar någon större uppmärksamhet? Då tror jag att de misstar sig. För det går inte att komma ifrån politiken i att bygga en encyklopedi.

För ett halvår sedan meddelade ryska myndigheter att man inlett skapandet av “ett alternativt Wikipedia“. Hur det går med den saken får vi se. I vilket fall är det kanske lite för lätt att ta Wikipedia för givet. Det känns som att vi på senare år, post-Snowden, har pratat allt mer om den politiska makt som ligger hos typ Facebook och Google – men allt mindre om möjliga maktspel kring Wikipedia.

Flattr this!

av rasmus den May 22, 2015 11:07

Ubuntu.se

Ubuntu Linux Phone Now Available in China

VIDEO: Mark Shuttleworth announces the availability of Ubuntu Phone in China at the OpenStack Vancouver event.

VANCOUVER, British Columbia—Ubuntu Linux is now available on phones in China, with a new high-end device from Meizu. Mark Shuttleworth, founder of Canonical, the lead commercial sponsor of Ubuntu Linux, discussed and briefly demonstrated the new phone for eWEEK during an event at the OpenStack Summit here.

The first commercially available Ubuntu Phone debuted in Europe back in February of this year from phone

May 22, 2015 07:44

Qt - 20 years leading cross-platform development

Today we celebrate 20 years since the first release of Qt was uploaded to sunsite.unc.edu and announced, six days later, at comp.os.linux.announce. Over these years, Qt evolved from a two person Norwegian project to a full-fledged, social-technical world-wide organism that underpins free software projects, profitable companies, universities, government-related organizations, and more. It's been an exciting journey.

From the early days of Trolltech in 1999, through an evolution of licensing (from the original FreeQt, to QPL,

May 22, 2015 07:40

May 20, 2015

DFRI.se

DFRI remissinstans för datalagringsutredningen

DFRI är remissinstans för datalagringsutredningen (SOU 2015:31). En remissinstans står med på listan över myndigheter och organisationer som uppmuntras att lämna synpunkter på förslagen i ett betänkande. Remissvaren skall i det här fallet vara inne den 28:e augusti.

Lär dig mer om datalagringsdirektivet inom Europa i vår DLL-/DLD-sammanfattning och tidslinje.

Styrelesmötet på måndag kommer att sätta samman en arbetsgrupp för arbetet med detta och utse en ansvarig. Hör av dig om du är intresserad av att vara med och påverka DFRI:s remissvar.

Exempel på andra remissinstanser, förutom ett gäng myndigheter:

av Linus den May 20, 2015 04:35

May 18, 2015

Copyriot

Från Klarna till Kina – om sambandet mellan skuldsättning och övervakning

Nu när jag just har skrivit lite om övervakning och lite om skuldsättning, får vi tillfälle att titta på hur dessa två saker hänger samman, vilket nästan aldrig uppmärksammas. Övervakning och skuld diskuteras som separata frågor, trots att de är intimt sammanbundna.

Hur uppstår en skuld? I allmänhet genom att någon beviljar kredit åt någon annan. Kredit (av latinets credo) handlar om att tro; att långivaren tror att låntagaren i framtiden kan återgälda sin skuld. Först av allt sker alltså en bedömning av låntagarens kreditvärdighet. Ju lägre kreditvärdighet, desto högre ränta tas ut för att täcka kreditrisken. Detta gäller i princip oavsett om låntagaren är Greklands regering, ett företag som ska investera i nya maskiner, en bonde som behöver köpa utsäde, ett hushåll som vill köpa ett hus eller en student som ansöker om studielån. Samma sak när vi köper något på nätet mot faktura, skriver på ett hyreskontrakt eller tecknar ett abonnemang med bindningstid – även detta är kreditförhållanden, dit vi får tillträde eftersom vi bedöms ha tillräcklig kreditvärdighet (även om tröskeln i vissa fall kan vara mycket låg).

Det kan framstå som att kreditvärdigheten vore en inneboende egenskap hos varje ekonomisk aktör, ungefär som att varje föremål har en vikt som kan mätas via vägning. Så är det inte.

Att avgöra kreditvärdigheten hos någon – en stat, ett företag, en individ – kallas för kreditupplysning. Det handlar faktiskt om att förutsäga framtiden; ett spekulativt bestyr.
Kreditupplysningen är inte något analytiskt omdöme utan en syntes. En samling av disparata uppgifter om hur ett subjekt har betett sig i det förflutna förs samman till en förutsägelse av vad man kan vänta sig från subjektet i framtiden. Vad som räknas är dock inte det enskilda subjektet, utan hur stora avvikelser från det normala som kan väntas när en större mängd framtider slås samman och prissätts. Kreditupplysningen resulterar alltså i en uttalad eller outtalad kvantifiering av en risk.

På vad grundar sig denna spekulation? Det beror på det samhälle där kreditförhållandet upprättas. För 100 år sedan var det ännu vanligt att arbetare i Sverige handlade “på krita” i sin lokala livsmedelsbutik, för att återgälda skulden när lönen kom. Men alla bedömdes inte som kreditvärdiga. Butikspersonalen kunde lätt hålla koll på vilka familjer som var dåliga på att betala och var säkert mer tveksam till att bevilja kredit åt någon som just blivit arbetslös. Detsamma gällde när någon ville hyra en bostad. Kreditupplysningen grundades alltså på renommé. Man höll koll på varandra i lokalsamhället och om den utböling som kom på tillfälligt besök kunde knappast räkna med kredit.

Urbaniseringen skapade ett samhälle av främlingar. För många innebar det en befrielse från en typ av övervakning. Men det innebar också större svårigheter att bedöma människors kreditvärdighet. Butikspersonalen var inte längre personligen bekant med kunderna. Krediten försvann visserligen ur svensk dagligvaruhandel till följd av KF:s framgångsrika kampanj, men samtidigt lanserades nya varor för masskonsumtion: cyklar och bilar, radio och tv, disk- och tvättmaskiner. Prislapparna kunde motsvara åtskilliga månadslöner för en arbetare, så för att få fart på produktionen krävdes det kredit, oftast i form av avbetalning. Detta tvingade fram nya system för ekonomisk övervakning.

Ännu på 1950-talet var det vanligt att detaljhandlare på egen hand försökte avgöra kundernas kreditvärdighet. Även i storstäderna kunde det finnas ett visst mått av personlig renommé. Även i storstäderna fanns en radiohandlare i varje förort, som rentav besökte folks hem för att utföra installationer och reparationer – vilket även gav viss insyn i människors personliga förhållanden, vilket i sin tur kunde vägas in i den informella kreditupplysningen. Men i takt med att detaljhandeln rationaliserades och centraliserades till större enheter, förlorade den också tillgången till den övervakningsresurs som lokalsamhället utgjorde.
Att televisionen kring 1960 fick ett oerhört snabbt genomslag i Sverige, jämfört med andra länder, hängde samman med att här fanns en förhållandevis god tillgång till konsumtionskredit. Men genom radiohandeln drog en våg av kreditförluster. Det krävdes nya tekniker för kreditupplysning och en förbild hittades i tyska Schufa. År 1959 gick ett antal kreditupplysningsbyråer, finansbolag och affärsbanker samman för att bilda Kreditregister AB. Där upprättades ett kartotek som snart rymde miljontals personakter, med information om alla löpande avbetalningskontrakt och varje försummad betalning. En butik som ville sälja på avbetalning kunde nu få en kreditupplysning via telefon på bara några minuter.

Utan tvekan bidrog denna övervakningsmaskin till att avbetalningshandeln i Sverige kunde expandera rejält under 1960-talet. Eftersom risken reducerades, kunde räntorna pressas. Efter att kunden undertecknat ett avbetalningskontrakt i butiken, förvandlades kontraktet till ett värdepapper som såldes vidare på finansmarknaden. Snart hade svenskarna den högsta nivån av avbetalningsskuld i Europa. Detta är en del av folkhemmets konsumtionshistoria som ofta har glömts bort.

Men omkring 1970 blev “personlig integritet” på allvar till en politisk fråga. År 1973 stiftades en kreditupplysningslag som bl.a. satte stopp för bankernas och finansbolagens utbyte av information om människors skulder. Lagen förbjöd också registrering av betalningsförsummelser som inte blivit fastställda av myndighet. Detta innebar ett rejält steg tillbaka för kreditupplysningsväsendet i Sverige. Visserligen hade vi offentlighetsprincipen som gjorde det lätt att kontrollera uppgifter om människors inkomst. Men när inte längre gick att kontrollera deras utestående skulder, ökade åter risknivån i kreditgivningen till privatpersoner. Det fanns ingen egentlig spärr mot att överskuldsätta sig genom att skaffa ett flertal olika kreditkort, vart och ett med kreditutrymme motsvarande 10 procent av årsinkomsten.

Detta är bara några lösryckta exempel, hämtade ur forskning som jag ännu inte publicerat. De tycks peka på en olösbar spänning mellan integritetstanken och kreditförhållandet.

Utan övervakning, ingen skuld. Ju mer effektivt människors privatliv kan övervakas, desto mer noggrant går det att kvantifiera deras kreditvärdighet. I teorin leder alltså övervakning till en minskad risk för kreditförluster samt till lägre räntor. Och vice versa: ett skydd av privatlivet leder till att kreditgivningen blockeras eller blir både dyr och riskabel.

* * *

Att jag tar upp detta är nog mest på grund av att Kina alltså håller på att inrätta ett “Social Credit System“. Detta system, skrev jag i Expressen, skulle göra Jeremy Bentham grön av avund.

a credit information system that covers all of society has not yet been formed, /…/
the cost of breaking trust tends to be low, /…/ a social atmosphere in which agreements are honoured and trust are honestly kept has not yet been shaped, especially grave production safety accidents, food and drug security incidents happen from time to time, /…/ sales of counterfeit products, /…/ academic impropriety

De kinesiska myndigheterna konstaterar att marknadsekonomin är en kreditekonomi. Ekonomisk tillväxt och “optimal resursallokering” kräver alltså en fortlöpande standardisering av kreditförhållandena. Men det stannar inte där. Kineserna verkar faktiskt ta kreditupplysningstanken till en helt ny nivå. Det handlar inte längre bara om kredit, eller ens om ekonomi. Syftet är i stället att skapa en “ärlighetskultur” i hela samhället; “carrying forward sincerity and traditional values“, “reducing social contradictions“, i linje med de målsättningar som fastslagits i tolfte femårsplanen och vid 18:e partikongressen.

Nyckelordet är alltså sincerity, som upprepas 131 gånger i dokumentet, medan däremot solidarity alls inte nämns.

Nästan varje tänkbart samhällsområde radas upp. Allt ska integreras i den nya poängsättningen av Kinas medborgare, inklusive hälso-, kultur- och socialpolitik. Ingenting nämns om någon möjlighet att överklaga beslut.

strenghten the cerification of conditions for applications in policies concerning people’s livelihoods, strengthen dynamic management for social aid and supervision and management for the use of social housing, and put individuals breaking trust and violating regulations on a credit blacklist.
/…/
establish and complete credit information databases of cultural enterprise subjects, employees and cultural products such as entertainment, performance, artworks, online culture, etc.
/…/
Establish online credit evaluation systems, evaluate the credit of the operational behaviour of Internet enterprises and the online behaviour of netizens /…/
forcefully promote the broad application of online credit information in various areas of society. Establish online black list systems, list enterprises and individuals engaging in online swindles, rumourmongering /…/ and other grave acts of breaking trust online into black lists

Som sagt: jag tror att vi bör följa det som sker i Kina, för det är inte osannolikt att deras system för “social kreditupplysning” inom tio år kommer att stå som förebild för västvärlden.

Jag tänker också på Rudolf Hilferding, vars bok Das Finanzkapital (1910) utövade ett starkt inflytande på den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han menade att kapitalismen rörde sig mot en allt högre grad av monopol, vilket skulle underlätta övergången till socialism – det var liksom bara för staten att ta över “finanskapitalet”, alltså bankerna.
Visserligen var det länge sedan Kinas statsparti talade om att avskaffa kapitalismen. Men kanske går det ändå att ana en parallell till den strategi som föreslogs av Hilferding. Det handlar fortfarande om att ta kontroll över den finansiella planeringens centralorgan. Men nu handlar det inte längre om bankerna, utan om kreditupplysningsväsendet.

* * *

Annars finns ett mer närliggande exempel, när vi talar om sambandet mellan övervakning och skuldsättning. Jag tänker på Klarna AB, det svenska bolaget som nu hyllas som framgångsrik “enhörning“, vilket betyder att det värderas till över en miljard dollar. Deras affärsidé handlar, något förenklat, om att förmedla krediter till konsumenter som egentligen inte behöver någon kredit. Då kan Klarna kamma hem extra intäkter genom sitt eget inkassobolag Segoria. Som Klarnas ena grundare uttryckte saken: “Den bästa kunden är den som inte betalar direkt, men som får en påminnelse och sedan inkassokrav.”
Uttalandet ledde till upprörda reaktioner, varpå företagets andra grundare förtydligare: “Även om ordvalet inte var det bästa så är Niklas och Klarna öppna med något som gäller för hela bank- och finansbranschen, teleoperatörer och elbolag, nämligen att en kund som betalar sent skapar extra intäkter.”

Balansgången är delikat. Den bästa kunden är den som köper på kredit och betalar för sent. Att ta över kreditrisken från nätbutikerna är en central del av Klarnas affärsmodell. Risken blir lönsam genom att kvantifieras i en riskmodell.

olika typer av data från köpprocessen slås samman och analyseras genom Klarnas algoritmer. Baserat på utfallet från analysen kan man bedöma vilka köp som ska godkännas och inte. Geografiskt läge, tidpunkt och hur data matats in vid köptillfället är exempel på parametrar som sägs påverka utfallet av analysen.

Förvånansvärt lite har skrivits om detta i pressen, bortsett från en artikel i The Economist. Där framgår att Klarna jobbar med att kombinera så många typer av data som möjligt, för att få en bild av köparen. Bland annat noteras om köparen skriver in sitt namn och sin adress manuellt, vilket ska ge en något högre kreditvärdighet än att kopiera in uppgifterna. Den som har för vana att nätshoppa mitt i natten räknas tydligen som mindre trovärdig än den som shoppar på dagtid.
För allt detta finns givetvis en stabil statistisk grund, som blir större för varje år som går. Enligt en inlaga till Datainspektionen “är det Klarnas utgångspunkt att alla uppgifter från Klarnas tjänster ska sparas i tio år räknat från det datum då transaktionen genomfördes.”

Samtidigt förs i Sverige en politisk diskussion om “överskuldsättning”, där strängare kreditprövning framhålls som en given lösning. Snabblåneföretag pekas ut som oansvariga när de beviljar lån utan att först ta en ordentlig kreditupplysning. Lösningen på skuldproblemet anses alltså ligga i att anlita företag som specialiserat sig på att övervaka människors ekonomiska beteende. Ju större skuldproblem vi får i samhället, desto större blir den politiska acceptansen för övervakning. Om tio år kanske det rentav blir obligatoriskt för att anlita Klarna, eller motsvarande företag. Sannolikt kommer kreditupplysningarna då att väga in betydligt fler aspekter av vårt nätbeteende än vad Klarna kommer åt i dag. Och det förefaller väl inte helt osanolikt att hela verksamheten kommer att kontrolleras från Kina.

Flattr this!

av rasmus den May 18, 2015 10:22

May 16, 2015

Ubuntu.se

Lubuntu Makes Progress On Switching Over To LXQt

The Lubuntu derivative of Ubuntu that traditionally has been powered by the LXDE desktop environment is in the process of transitioning to LXQt.

LXQt is the new lightweight desktop environment from the effective merger of LXDE and Razor-qt projects. LXQt, as implied by its name, is written in Qt5 rather than GTK+ as was the case with LXDE. LXQt is also making use of some of the KDE Frameworks 5 libraries.

With LXQt making great progress as the successor

May 16, 2015 11:40

May 15, 2015

DFRI.se

Big Sister

Helgen 23-24 maj är det dags för oss tjejer att samlas på Geek Girl Meetup 2015 på Tekniska museet i Stockholm. Årets tema är BIG SISTER.

Läs mer på http://bigsister.se/

av Linus den May 15, 2015 10:04

May 14, 2015

Ubuntu.se

2015 is shaping up to be the Year of Ubuntu

Ubuntu has been making big promises since 2011 when they chose Unity to be at the center of their universe. And while they failed to deliver on Ubuntu TV or Ubuntu for Android, they've got other tricks up their sleeves.

Year 2015 is becoming 'the year of Ubuntu'. The company saw the first Ubuntu powered mobile handset hitting the market. Then we saw a drone powered by Ubuntu and now market leader

May 14, 2015 14:22

May 13, 2015

Ubuntu.se

How to Use GIMP Photo Editor

Basic photo editing with GIMP

If Microsoft Paint isn’t enough for your photo-editing needs, GIMP is the next logical step. It’s totally free, open-source, and can go toe-to-toe with Photoshop—at least in terms of basic image manipulation. Need to crop a photo? Look no further. Want to add some basic filters or effects? GIMP has you covered.

Despite being free, it’s actually surprisingly intuitive for anyone familiar with image-editing software. If you’re comfortable with any feature-rich photo editor, the learning curve for GIMP should be fairly short. Regardless, whether you’re a Photoshop

May 13, 2015 11:04

DFRI.se

Mycket TLS och HTTPS under #merakrypto

Under kvällen igår gick det tredje #merakrypto-mötet av stapeln hos .SE. Denna gång hölls två föreläsningar: organisatören Olle E. Johansson höll en introduktion till samt uppdatering av det aktuella läget för kryptering på nätet, och John Mattsson från Ericsson en djupare föreläsning om prestanda för HTTPS. Det var en intressant och rolig tillställning där de 30-40 deltagarna var väldigt aktiva med frågor och kommentarer.

Nästa #merakrypto hålls den 2:a juni hos Upsys i Uppsala. Konceptet #merakrypto håller dessutom på att sprida sig till Göteborg och Malmö — håll ögonen öppna var du än befinner dig i landet!

av Joel Purra den May 13, 2015 10:36

May 12, 2015

Ubuntu.se

4 Ways to Install Ubuntu Linux on a Windows Computer

You want to install Ubuntu on your Windows computer, don’t you? The thing is, you’re not 100% certain, yet. What if it goes wrong?

Fortunately, there are many ways in which you can try Ubuntu Linux and see whether you really like it, from running a Live CD to installing the OS in a virtual machine, before going all the way and installing it alongside Windows to dual boot.

You might even abandon Windows altogether, converting your device into a 100% Ubuntu computer!

Are You Ready to Switch?

The first thing to do is work out whether or not you’re

May 12, 2015 18:08

Copyriot

Ryktet om den andra IT-bubblan, i tiohörningarnas tid

Ryktet om den andra IT-bubblan” stod som rubrik här för ganska precis ett år sedan. Inlägget tog avstamp i att en välkänd investerare tillkännagivit sitt val att “blanka” aktier i diverse internetföretag, alltså att spekulera i ett kraftigt kursfall inom några år.

Vad har hänt sedan dess? Inte mycket. Ryktena fortsätter att stötas och blötas. Vissa menar att en stor IT-krasch är oundviklig, andra säger emot. Med om det finns en andra IT-bubbla, så var det kanske inte främst på börsen, bland Twitter och Facebook, utan bland de företag som ännu inte blivit börsnoterade.

Bland de företag som kallas för “enhörningar” (unicorns), eftersom de värderas till minst en miljard dollar. Det upprättas listor över de 83 enhörningarna, men även över “tiohörningar“, värderade till minst tio miljarder dollar. Skaran av “tiohörningar” inkluderar bl.a. Snapchat och Dropbox – företag som knappt har några intäkter. Men allra mest surras det just nu kring Uber och Airbnb.

Nu är verkar även Spotify vara på väg mot tiohörningarnas skara. Man ska bara minnas att värderingen av dessa onoterade företag är rena godtycket. Den baseras på hur stor ägarandel nya investerare får för sina pengar, men tar ingen hänsyn till att de tidiga investerarna ofta har fått särskilda garantier om att vara först att få tillbaka sina pengar. I praktiken kan detta ses som ett sätt att blåsa upp företagens värderingar.

Nu drivs värderingarna i första skedet av s.k. affärsänglar, som sedan får sällskap av riskkapitalfonder, typ svenska Northzone. (Förra inlägget citerade lite ur den hårresande “utopi” som formulerats av Northzones Pär-Jörgen Pärson.)
Northzone är en tung investerare i Spotify, som nu går vidare till att skjuta in några miljoner dollar miljoner i företaget Jukely, som utlovar “ett Spotify för konserter”.

Änglar och enhörningar… Det hela ger ett halvverkligt intryck.

Unicorns will die, skies will fall, and parents’ basements will be resettled.
/…/
This tech boom runs on Monopoly money—and as we saw 2000, that money can quickly disappear. The startups relying on easy VC cash then wither away, which indirectly hits the revenue of larger and more established companies. Next, you begin to hear about the “accounting irregularities” that affect seemingly unrelated industries like telecom and real estate. Then the bust goes nationwide. We’ve all seen this movie before.

Så skriver en av de otaliga USA-bloggare som förutspår en ny IT-krasch. Deras tidsprognoser är ointressanta, troligen överdrivna för att få uppmärksamhet. Men det är ändå slående hur många tunga investerare som har uttalat sig att den rådande teknikboomen någon gång är dömd att sluta med en rejäl smäll. Dessa herrar har inte direkt gjort sig kända som pessimister.

Vi har superinvesteraren och orakeltwittraren Marc Andreessen som menade att många startups med hög “burn rate”, som alltså sätter sprätt på sitt riskkapital i alltför hög takt, är dömda att “gå upp i rök”.
Vi har Fred Wilson, ännu en superinvesterare med orakelstatus, som likaledes uttryckt en oro inför alla “portföljföretag som bränner flera miljoner dollar i månaden”.
Vi har ytterligare en riskkapitalist, Bill Gurley, som investerat i Uber. Han förklarade nyligen att de “så kallade enhörningarna” representerar “en risknivå som vi aldrig tidigare upplevt i Silicon Valleys historia”.
Och så har vi Mark Cuban som hävdar att bubblan är långt mer överspänd än år 2000.

Allt detta uppmärksammas i USA. Det skrivs om i medier som brukar ge återklang även här. Men det tycks nästan som att Sverige omgärdas av ett filter som stänger ute diskussionen om en “tech bubble”. Detta visades tydligt i tidningen Fokus hyllningsartikel till fenomenet #SthlmTech. Där förutsattes liksom att flödet av riskkapital ska fortsätta för evigt. Enda talet en möjlig krasch handlade om den förra IT-kraschen, med påpekanden om att det är annorlunda nu. Den förra kraschen kommer alltså inte att upprepas. Som om en marknadskrasch någonsin vore en identisk upprepning av en tidigare krasch!

Nyligen publicerades ändå ett uttalande av den framgångsrika investeraren Jane Walerud, som menar att det uppstått en ny bubbla i Sverige, där teknikföretagen är våldsamt övervärderade.

När spricker den då?
”Förra gången det kom in riktigt mycket pengar i Stockholm var 1997. Då sprack techbubblan efter två år, så om jag ska tippa så tror jag den spricker om två-tre år nu också.”

Den som lever får se. Det är allt jag vågar säga.

Flattr this!

av rasmus den May 12, 2015 11:26

Stordriftsfördelar? Monopol! Om utsikterna för Spotify att bli lönsamt

Läser att utmärkelsen “SvD affärsbragd 2015” har delats ut till “ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland”. Det behöver väl knappast nämnas att företaget är Spotify, som onekligen växer på alla håll (förutom österut). Juryns motivering:

Spotify har på ett revolutionerande sätt förändrat hur vi konsumerar musik. Dessutom har grundarna Martin Lorentzon och Daniel Ek skapat ett snabbväxande företag som satt Sverige på kartan som digitalt föregångsland

Priset delades ut, inför jublande anhängare till “Ung företagsamhet”, strax efter att Spotify rapporterat sitt resultat för år 2014. Siffrorna var inte odelat positiva: omsättningen ökade med nästan 50 %, men förlusten ökade med hela 81 %.

Att utgifterna fortsätter att stiga snabbare än intäkterna ser inte så hållbart ut, annat än kanske om man satsar allt på att bli monopolist. Och det är väl just förhoppningarna om ett framtida musikmonopol – antingen för Spotify, eller för den koncern som till slut köper upp det hela – som får riskkapitalister att fortsätta pumpa in allt mer pengar, för att täcka de allt större förlusterna.

We believe our model supports profitability at scale. /…/
We believe we will generate substantial revenues as our reach expands, and that, at scale, our margins will improve.

Så skriver Spotify i rapporten, som undertecknats Martin Lorentzon och styrelseledamoten Pär-Jörgen Pärson från Northzone Ventures som var en av de tidigaste investerarna i Spotify. För fem år sedan intervjuades Pärson av Affärsvärlden och förklarade: “Vi har stora förhoppningar om att bolaget ska bli lönsamt snart.”
Men att ändå harva vidare, trots förluster, ligger nog ändå i linje med vad Pärson – som inte bara är riskkapitalist, utan även hobbymusiker – skrev i sin bok Heavy metal management (2012). Boken rymmer även en hårresande fantasi om “ett metal-utopiskt näringsliv” som jag bara måste citera:

Unga ekonomer och ingenjörer skulle tidigt i sina karriärer utsmycka sina kroppar med tatueringar som bevisade vilka lärosäten de bevistat.
/…/
om vi fortsätter att drömma oss bort i ett utopiskt tillstånd, skulle såväl unga som gamla köa i veckor före bolagsstämma för att säkra en plats och väl på scenen skulle ledning och styrelse hyllas som stjärnor i stället för att ifrågasättas.

Pär-Jörgen Pärsons utopi torde tilltala Spotifys grundare Martin Lorentzon, som tidigare uttryckt en otålighet över att utopin ännu inte har förverkligats. “Det är bedrövligt att vi inte hyllas mer och får mer kredd”, förklarade han i höstas, samtidigt som han utnämnde sig själv till “den vita riddaren”.

Uppenbarligen är Lorentzon väldigt förtjust i den bisarra riddarliknelsen, eftersom han nu väljer att återanvända den. “Vi är ju den vita riddaren”, säger han till SvD.

Kan inte någon bara adla karln?

Åter till vad Spotify faktiskt skriver om sina planer på lönsamhet. Nyckelordet är uppenbarligen scale, alltså storskalighet. En verksamhet som ger förlust i liten skala, ska ge vinst i större skala. Sådan är ju den industriella logiken. Så hur industriellt är Spotify?
Onekligen rymmer företaget en del verksamheter av industriell karaktär. Man driver exempelvis egna datacenter, även om man inte är helt självförsörjande på serverkraft utan samtidigt hyr in sig hos Amazon. Det finns förvisso stordriftsfördelar i att driva serverhallar, men att pressa utgifterna för distribution kommer knappast räcka för att göra Spotify lönsamt.
Om vi snackar big data så är storskalighet det enda som räknas. Kan detta vara en nyckel till lönsamhet för Spotify? Onekligen ansamlas ofattbara mängder data över människors musiklyssnande. Genom uppköpet av Echo Nest har Spotify även fått kontrollen över ett rejält maskineri för att analysera musikfiler och metadata. Frågan är bara vad alla dess dataanalyser ska användas till. Jag tänker mig i första hand två tillämpningsområden: att rikta reklam och att rikta musik.

Den ursprungliga idén med Spotify var att skapa en reklamfinansierad tjänst som var gratis för användarna. Detta visade sig omöjligt, av flera skäl. För det första vägrade skivbolagen. För det andra skrumpnade annonsmarknaden efter att finanskrisen brutit ut. För det tredje erövrade Google och Facebook ett ointagligt försprång i fråga om riktad, digital annonsering. Därtill förefaller det allt mer tveksamt om musiksmak är en så värst användbar grund för att rikta reklam.
Reklamintäkterna står för en allt lägre andel av Spotifys intäkter. Gratisversionen kan numera betraktas som en ren marknadsföringsåtgärd. En utgiftspost som tills vidare subventioneras genom ett fortsatt inflöde av riskkapital. (Spotify sysslar ju knappt med annonsering, så när de skriver om att “invest relentlessy in /…/ marketing initiatives”, syftar de i första hand på att fortsätta erbjuda en gratisversion.)

Det är alltså knappast sannolikt att ökade reklamintäkter skulle göra Spotify lönsamt, trots stordriftsfördelarna i dataanalys. Spotifys användning av dataanalys kommer är alltså främst att handla om att rikta musik till användarna i form av rekommendationer och personliga radiokanaler. Detta kan ge stora fördelar i konkurrensen gentemot med streamingsajter och även gentemot radio. Om målet är att uppnå monopol, kan stordriftsfördelarna i dataanalys hjälpa en god bit på vägen. Däremot bidrar det knappast till att driva upp intäkterna. Det är svårt att sälja rekommendationer.

Så var finns då stordriftsfördelarna i Spotify? Inte alls i den stora utgiftsposten: ersättningarna till skivbolag och andra rättighetshavare. De fortsätter att stiga linjärt med antalet användare, utan stordriftsfördelar i sikte.

Spotify är trots allt inget typiskt industriföretag. De sysslar inte i första hand med produktion, utan med distribution. Verksamheten påminner mer om att köra lastbilar än om att tillverka lastbilar, om den haltande liknelsen tillåts. Distributionen har vissa fasta kostnader och dess lönsamhet är beroende av marknadspriset för den vara som distribueras. I detta fall heter varan “musik”, eller snarare “all musik”, som från början är en monopolvara eftersom skivbolagen har ensamrätt att ge licens till distribution. Skivbolagen har ingen anledning att ta mindre betalt för sin produkt bara för att en distributör lyckas mångla ut produkten i extra stor mängd. Här finns inga stordriftsfördelar att vänta.

Så vad menar Spotify med sitt snack om att “storskalighet” ska vända förlust till vinst? Min tolkning är att det inte handlar så mycket om stordriftsfördelar, som om att uppnå en monopolposition. Alltså inte om att pressa utgifterna, utan om att öka intäkterna.

När väl Spotify sitter någorlunda tryggt i sin monopolposition, då kan de äntligen avskaffa gratisversionen och inleda en stadig höjning av månadsavgiften. Skivbolagen driver på för att det ska bli fråga om mer än en dubblering.

I hyllningskörerna till Spotifys “affärsbragd” yppas dock aldrig ordet monopol. Ett trevligare ord är demokrati, tycker Elisabeth Thand Ringqvist, ordförande Svenska Riskkapitalföreningen:

Spotify har demokratiserat musiklyssnandet och för evigt förändrat en gammaldags affärsmodell

Nobels fredspris nästa!

Flattr this!

av rasmus den May 12, 2015 09:37

May 10, 2015

Newspeak

We will be back shortly with more news from the internet marketing world. If you want to know more, visit jakeanthony.com - the best source for marketing reviews

av ziga breznik (noreply@blogger.com) den May 10, 2015 07:35

Ubuntu.se

A More Stable Future for Ubuntu

Canonical has announced plans to switch all versions of Ubuntu to its new Snappy package manager. The new tool offers the promise of greater stability and security for the system and applications.

Snappy already is used in Ubuntu core, a minimal version of Ubuntu intended for use in the cloud, on mobile devices and in embedded systems.

The next step is rolling Snappy into "Ubuntu Desktop Next". Next is a special version of Ubuntu that acts as a test bed for new technology before it is included in the desktop version. Testers use Next to try out new features, such as Mir and Unity 8.

Currently, Ubuntu uses the Advanced Packaging Tool (apt) and the lower-level dpkg

May 10, 2015 05:47

May 09, 2015

Påvels blogg

Full Circle med LibreOffice

Nättidningen Full Circle Magazine som bevakar Ubuntu och Ubuntubaserade Linuxdistributioner har gett ut temanummer om kontorspaketet LibreOffice. Tidningarna är gratis men är på engelska. Eftersom LibreOffice finns till andra operativsystem än Ubuntu har alla som använder programmet nytta av dem. Hittills finns sex temannummer att ladda ner.

Numren innehåller mängder med mer eller mindre avancerade tips på hur man gör saker i LibreOffice och hur man grundligt lär känna programmet.

Numren är tematiskt upplagda där varje nummer behandlar ett delprogram. Texten är upplagd i kapitel som handlar om en funktion eller förklarar hur man gör en viss sak. Kapitlen kan användas som självstudiematerial.

Om man ska klaga på något är det det litet svårt att hitta i häftena. Det hade behövts en innehållsförteckning och helst ett index. Förutom det innehåller tidningarna mängder med användbara tips och förklaringar!

flattr this!

Flattr this!

av Påvel Nicklasson den May 09, 2015 08:36