May 20, 2019

Free the Mind

Europaparlamentsvalet 2019

Det är mindre än en vecka kvar nu till Europaparlamentsvalet. Jag hade önskat att jag hade haft mer tid för att skriva inlägg på den här bloggen men har varit för upptagen med att driva det här RFID-projektet. Men jag tänkte i det här inlägget åtminstone resonera hur jag tänker inför valet.

Till att börja med tycker jag det förekommer väldigt mycket information som blir vilseledande för de som inte vet hur beslutsfattandet i EU fungerar. Det är för det första inte samma typ av frågor som behandlas på Riksdagsnivå som på EU-nivå. Det är inte helt lätt att förstå vad EU får och inte får besluta om men grovt kan man förklara det som att EU inte får bestämma om sådant som inte berör den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital. När Feministiskt initiativ därför har plakat där det står om att hela EU ska ha samma samtyckeslag som gäller i Sverige så blir det vilseledande eftersom EU inte ens får besluta om frågan. Skatter är ett annat område EU generellt sett inte beslutar om.

En annan viktig grej att förstå om EU är att, till skillnad från Riksdagen, så kan Europaparlamentariker inte lägga fram lagförslag (finns ett komplicerat undantag). Det är förbehållet EU-kommissionen. Det finns många möjligheter för varje nations parlament och för Europaparlamentet att påverka ett lagförslag, men det är bara EU-kommissionen som får lägga fram nya lagförslag. Detta gör det ännu svårare för FI att få genom sin samtyckeslag, eftersom en enskild parlamentariker (troligen) ska påverka EU-kommissionen att lägga ett förslag om en fråga som EU inte har rätt att besluta om. På samma sätt blir det svårt för Alice Bah Kuhnke att kräva en metoo-lag (vilket hon själv i och för sig verkar medveten om). Jag klankar inte på FI och MP. Det verkar finnas inom alla partier att man pratar om förslag som den enskilde parlamentarikern inte kommer kunna i någon större utsträckning, antingen pga EU inte får besluta i frågan eller för att den enskilde parlamentarikern inte kan lägga nya lagförslag.

Man måste även ta hänsyn till att det finns 751 Europaparlamentariker i Europaparlamentet (varav 20 av dem kan vara från Sverige), och i den lagstiftande processen finns även de nationella parlamenten, EU-kommissionen, de nationella regeringarna och Europarådet. Även om en Europaparlamentariker skulle kunna lägga ett lagförslag, och det inom ett område som EU inte får besluta om, så finns det, till skillnad från Riksdagen, ingen möjlighet att få en majoritet så man lägga fram och driva igenom de lagförslagen.

Därför tycker jag att informationen och diskussionen från partierna har varit väldigt vilseledande. Vad i helvete är det man röstar på då i Europaparlamentsvalet? Vad kan Europaparlamentarikerna göra egentligen? Det finns i grund och två saker en Europaparlamentariker kan göra för att påverka ett lagförslag som EU-kommissionen lägger fram. Det första är att parlamentarikerna fördelas i olika kommittéer, där varje kommitté har olika ansvars (tex fiskerifrågor, rättsliga frågor, budgetfrågor osv). Parlamentarikerna kan i dessa kommittéer bli rapportörer för specifika lagförslag från EU-kommissionen och får då stor makt att påverka det specifika lagförslaget. Det andra sättet att påverka är helt enkelt att rösta i kommittéerna och i plenum (hela Europaparlamentet). Lyckas man inte bli rapportör för ett specifikt lagförslag är möjligheten till att påverka ett lagförslag väldigt litet. Man kan försöka påverka hur den partigrupp i Europaparlamentet som ens parti är medlem i bör rösta i frågan (inte helt enkelt), och så kan man rösta själva (en person av 751 personer). Mer än så kan en enskild parlamentariker egentligen göra. Sen kan de bara sitta och titta på när alla andra grundpelare i EU också ska bestämma i en fråga.

Så det är också väldigt missvisande när partierna målar upp stora bilder av vad kandidaterna ska besluta, kräva, driva och göra i Europaparlamentet.

Så, efter det långa utlägget om hur lite en enskild Europaparlamentariker har att säga till om så tänker jag så här. Det är egentligen inte ett partis politik som är viktigt på Europaparlamentsnivå. Det viktiga vilka enskilda frågor man som röstare bryr sig om och att den man röstar på går på samma linje i samma fråga. Det kan vara så att parlamentariker från samma parti röstar helt annorlunda mot varandra och mot hur partiet står i frågan, vilket ofta händer i upphovsrättsfrågor, som inte är en fördelnings- eller ideologisk fråga. När Isabella Lövin (mp) satt i Europaparlamentet röstade hon för Gallorapporten,  men både hennes företrädare Carl Schlyter och hennes efterträdare Max Andersson har tagit ställning mot de direktiv i EU som gjort upphovsrätten mer restriktiv. Liknande har även hänt inom moderaterna och socialdemokraterna (vad jag vet).

Alltså, att rösta på ett parti i Europaparlamentsvalet för att de har en viss inställning i en fråga är ingen garanti för att den enskilda parlamentarikern kommer följa partilinjen, vare sig det är bra eller inte. Speciellt inte i frågor som inte har en stark anknytning till fördelningspolitik eller är ideologiskt inriktat. Vilket informationsfrihets- och privatlivsfrågor ofta inte är. Man måste med andra ord hitta en kandidat, oavsett parti, som man är övertygad om att den personen inte kommer avvika från ett viss ställningstagande i en fråga.

För oss som bryr oss om informationsfrihets- och privatlivsfrågor finns det uppenbara partiet, Piratpartiet, där man bekvämt kan utgå ifrån att alla kandidater kommer hålla “rätt” inställning i dessa frågor. Tyvärr har Piratpartiet också en tendens att ha tunnelseende i dessa frågor och glömmer lätt bort att det även finns en verklighet att förhålla sig till. Piratpartiet är stolta över ha varit med och drivit genom den värsta spaghettilagstiftningen som EU troligen någonsin lyckats producera, nämligen GDPR, och de vill driva den längre. Få lagförslag har kostat så mycket att genomföra, haft en väldigt oklar nytta och lagt en sådan stor börda på småföretagen, ideella organisationer, skolor och andra med knappa resurser. Om GDPR är en smak av vad Piratpartiet vill driva igenom på privatlivsområdet så kommer den praktiska vardagen att bli väldigt jobbig för EUs befolkning. För att vara ett parti som skryter om att de förstår det digitala så förstår de förvånansvärt lite om vilka kostnader det innebär med denna enorma byråkrati som de har drivit igenom. Piratpartiet må ha full koll på konsekvenserna av en striktare upphovsrätt, men har noll koll på ökad byråkrati för småföretag och andra mindre samhällsaktörer. Tunnelseende. Tyvärr. Det blir inte Piratpartiet denna gång för min del. Vad det blir är inte bestämt vid skrivandet av det här inlägget.

 

av floodis den May 20, 2019 22:53