The Ubuntu SDK that will allow developers to build apps that can run across phones, tablets and desktop PCs should be mature enough to build most applications by October this year, it was revealed yesterday.

When it is complete the Ubuntu SDK, released in Alpha earlier this year, will allow developers to use the same code base to create apps that run on Ubuntu across multiple form factors. It ties in with the plans by Canonical, the organisation which develops Ubuntu with the community, for Ubuntu to be

Kriget mot fildelningsnätverken rasar för fullt. För några år sedan omgavs detta krig av ett ständigt tjatter. Nu är det tystnaden som är öronbedövande. Inte bara i fråga om domännamnskriget är det tyst. Lika påfallande är frånvaron av diskussion om att Riksåklagaren vill ha ett prejudikat om att fängelse finns i straffskalan för vanlig fildelning.

Fredrik Edin skriver i veckans Arbetaren:

En man som laddat ner och delat ett sextiotal filmer, bland annat Harry Potter, dömdes till 160 dagsböter i hovrätten. Riksåklagaren tycker att mannen borde fått fängelse och vill att Högsta domstolen prövar fallet. I sin ansökan hävdar RÅ för övrigt att illegal fildelning ofta är knuten till grov internationell organiserad brottslighet och används för att finansiera terrorism.
/…/
Ett av skälen till att RÅ vill ha fängelsestraff är att det öppnar möjligheter för polis och åklagare att använda tvångsmedel som exempelvis husrannsakan när de utreder liknande brott. Det får de inte göra om brottet bara ger böter.

Detta handlar alltså inte främst om att “vanliga fildelare” ska riskera fängelse, utan om att utvidga möjligheterna till godtyckliga husrannsakningar. Och husrannsakningar får betraktas som ett straff i sig – särskilt när polisen har en obegränsad rätt att hålla datorer i beslag. Förr eller senare kommer fildelning att användas som ett svepskäl för polisiära trakasserier riktade mot människors hem – om Riksåklagaren får sin vilja igenom.

Artikeln i Arbetaren förmedlar intrycket att “fildelningsbrott” tidigare bara kunnat ge böter, men ett antal husrannsakningar mot misstänkta fildelare har redan genomförts. Här handlar det snarare om att en dom i Hovrätten kan tolkas som en mildrad rättspraxis som gör det svårare att motivera husrannsakan i fall som dessa. – något som poängteras av Gustav Nipe.

Men trots att kriget mot fildelningen rasar vidare, är det nästan ingen som tagit detta tillfälle i akt att lyfta frågan. Knappt ens Piratpartiet har gjort det. Inte heller verkar det ha sagts ett knyst från Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som tidigare var så pigga att framhäva sitt stöd till en avkriminalisering. Låt oss fortsätta diskussionen om varför det är så tyst!

Wikipedia börjar få ett bra samarbete med arkiv, bibliotek och muséer. Sedan Liam Wyatt och andra startade mer organiserat fokus internationellt på kulturarvet för flera år sedan har Wikimedia Sverige startat samarbeten med Centralmuseerna, och har haft en Wikipedian in Residence, skapat en handbok för ABM-sektorn, och föreläst vid ett otal konferenser. Vi har till och med en person som är anställd för att ta kontakter med ABM-sektorn, vi har en person som är anställd för att underlätta större uppladdningar av bildmaterial – och vi har ett strålande samarbete med Europeana, den stora europeiska kulturarvssamlingen.

Nu kommer nästa steg i det här. Under april ägde konferensen Digikult rum. Namnet är en sammanslagning av orden ”digitalt” och ”kulturarv”. Tanken var att skapa en praktisk konferens – d.v.s. en konferens där deltagarna skulle kunna ta med sig det föreläsarna talade om och direkt efteråt implementera det i sina egna organisationer. Mindre snack, mer verkstad, helt enkelt. Konferensen anordnades i ett samarbete mellan Wikimedia Sverige, Regionarkivet, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Västarvet och Kultur i Väst.

I samband med Digikult kom också den nya versionen av Kulturskatter på nätet, se bild här bredvid. Ladda gärna ner.

Nu har äntligen filmerna därifrån lagts upp. Kultur i Väst filmade och har lagt upp dem på YouTube. Jag har sedan lagt dem i en spellista på YouTube så att det ska vara enkelt att se dem i rätt ordning. Det är sammanlagt 20 filmer som tillsammans tar drygt 8 timmar att titta igenom. De är väl värt att titta igenom allihop, men eftersom jag vet att många inte har 8 timmar över vill jag särskilt lyfta fram följande filmer:

1. Inledningen av landshövdingen Lars Bäckström - både underhållande och positiv. Inte minst var han hänförd över hackathonet

2. Peter Krantz om öppna data – satte tonen för konferensen

3. Karin Nilsson om Livrustkammarens öppna bildarkiv – som var mer pro-Wikipedia än jag hade vågat säga åt henne att vara

4. Kajsa Hartig om sociala medier och kulturarv – som råkade använda en bild som jag nyligen hade gjort om digitalisering utan att veta att det var jag.

Men det finns många andra som pratade intressant. Jag själv var lite för splittrad för att göra en bra föreläsning, och lyckades förolämpa en duktig Wikipedia-användare när jag skulle försöka skämta. (Det har jag bett honom om ursäkt för.)

Slutligen, vi hade nyligen ett slutmöte om Digikult. Vi diskuterade då bland annat om det kommer att bli en uppföljare. Vi vill naturligtvis, men återkommer med besked. Men det har redan kommit mycket positiv feedback och jag vet att det kommer ske saker i kölvattnet av det här. Vad det blir återkommer jag till så småningom.

Among the topics discussed by the developers at Ubuntu Developer Summit 13.05 were the planned new features for Ubuntu 13.10. The next version of the distribution, code-named "Saucy Salamander", could include early versions of Ubuntu's Mir display server and have the Qt-based Unity Next desktop environment for testing. However, the default configuration will continue to include the graphics stack of Ubuntu 12.10 with X11, Compiz and Unity 7. By 2014, Canonical plans to unify the code base for Ubuntu's smartphone,

Då och då inträffar dagar i en forskares liv då man känner att man inte kommer längre med de manus man arbetat med i månader eller år. Manuset är inte en färdig bok, men tillräckligt stort och snirkligt för att man ska ha tappat överblicken och det börjar bli långt mellan kompletteringarna. Då är det dags att skriva ut, korrekturläsa och se över strukturen i sitt mästerverk. Dessa saker är omöjliga att göra på en datorskärm och man måste ha en pappersutskrift för att återta kommandot över sin text.

Boken kommer att handla om hur fenicierna koloniserade Sydskandinavien under bronsåldern. Naturligtvis gjorde de inte det, men det trodde en berömd arkeolog på 1800-talet, professor Sven Nilsson, och det är om hans forskning jag skriver. Bland annat identifierade Nilsson Kiviksgraven som ett feniciskt Baalstempel och hittade ett Stonehenge (naturligtvis också det feniciskt) i Halland.

Jag har använt programmet LyX för projektet. Det har blivit många snygga sidor. Tidigare har jag sett dem i en PDF-fil. Nu ser jag dem på papper.

 

 

Man ser inte hur snyggt allt är förrän man förstorar texten. Ordbehandlingsprogram som MS Word och OOo/LibO Writer har tyvärr förstört vår känsla för texters skönhet. Ett exempel är ligaturer. Ligaturer är enkelt förklarat att bokstäver typsätts tillsammans. Genom detta binds texten samman och blir lättare att läsa. Särskilt vanligt är det med bokstäver som fi och ff. Jämför ligaturerna i samma text i LyX och Writer.

 

 

 

Man kan tycka att ligaturer är petitesser. Om man ska korrekturläsa några hundra sidor är det dock arbetsbesparande. Det går snabbare att läsa en text med ligaturer än utan. Titta i böcker, de är nästan alltid satta med text med ligaturer. Titta i en bok du tycker är svårläst. Kanske har den typsnitt utan ligaturer, är satt med sans seriftypsnitt eller bryter mot andra grundläggande typografiska regler. Svårlästhet behöver inte bara ha med innehåll att göra utan även med vår förmåga att tillgodogöra oss innehåll genom dålig typsättning.

Allt som allt är LyX ett underbart program och jag kan inte nog understryka hur nöjd jag är med hur snygg min pappersbunt är! (Den börjar dock redan solkas av rödpennan)

 

Alternativen

Visst finns det alternativ till LyX för den som vill skriva en bok.

 

Ordbehandlingsprogramoch InDesign

Det förmodligen vanligaste arbetssättet är att skriva sitt manus i ett ordbehandlingsprogram och därefter sätta det i InDesign. Det var så jag gjorde förr.

Med detta arbetssätt skriver man texten i ett ordbehandlingsprogram, skriver ut, korrekturläser och för därefter över texten till InDesign, sätter den och placerar bilder. Allt arbete med innehållsförteckning, personregister, rubriksättning med mera görs i InDesign. Eftersom man sannolikt gjort en del sådana saker i sitt ordbehandlingsprogram blir det dubbelt arbete.

LyX vinner över ordbehandlingsprogram. När man kommit över en ganska hög ingångströskel är LyX betydligt enklare att arbeta i än ordbehandlingsprogram. Samtidigt är det mer komplett. I ordbehandlingsprogram måste man skifta mellan att skriva och markera fetstil, kursiv, rubriker, sätta in indexposter, fixa innehållsförteckning med mera. I LyX slipper man finlir. Samtidigt har man inbyggda verktyg för referenshantering (BiBTeX som visserligen är gammalt och litet mögigt men som fungerar) och index.

I LyX får jag med en enda knapptryckning en perfekt satt PDF-fil som jag kan skriva ut medan jag i ordbehandlingsprogram får uselt satta och uselt avstavade sidor som inte är roliga att korrekturläsa och som inte duger som tryckoriginal.

Om man vill gå hela vägen och sätta en bok i ett ordbehandlingsprogram säger jag Lycka Till! Det är ett oändligt pill att få alla bilder på rätt ställe, text att falla ut på rätt sätt. Gör man en ändring på ett ställe måste man justera dussintals sidor. Slutresultatet blir trots allt pill betydligt sämre än i LyX eller InDesign. Det blir ingen vacker bok. Jag skulle till och med gå så långt som att rekommendera att investera i InDesign framför att sätta en bok i ett ordbehandlingsprogram. Det sparar massor med tid, pengar och frustration

I LyX kom jag dagen innan jag gjorde utskriften på att jag ville byta typsnitt. Efter att ha växlat mellan ett dussin olika typsnitt fastnade jag för ett. Även om texten förskjuts beroende på typsnitt är allt lika snyggt satt oavsett vilket jag väljer och bilderna sitter där de ska. Jag hade även kunnat ändra sidformat och marginaler utan att det förorsakat mer än ett minimum merarbete. Gör om det i InDesign!

Den största fördelen är att jag har arbetat i samma program sedan jag gjorde den första anteckningen för något år sedan tills manuset nu är på dryga 200 sidor. Under den tiden har det förutom massor av text tillkommit ett femtiotal bilder och hundratals litteraturreferenser. Allt har kommit på plats direkt i samma ögonblick jag knackat in det. Jag har haft full kontroll och har direkt kunnat se var bilder passar och inte passar. Jag kommer att också använda LyX till dagen jag skickar manuset till tryckeriet. Detta är det mest effektiva arbetsflöde jag kan tänka mig!

Jag vet kollegor som skriver direkt i InDesign, eller säger att de gör det. De kopierar då och då över texten till ett ordbehandlingsprogram för att få den rättstavad. Även om textfunktionerna i InDesign är hyfsade kan de inte mäta sig med de man har i ett ordbehandlingsprogram eller för den delen i LyX. InDesign är gjort för att typsätta böcker och gör det mycket bra. Det är inte till för tankeprocesser, skrivande och experiment med olika layouter under arbetets gång.

Det finns nackdelar med InDesign som skrämt bort mig:

1. Det är extremt dyrt (LyX är gratis…)
2. Det är extremt ofritt (LyX är fritt…)
3. Det kräver regelbunden användning och övning. Sätter man en bok vartannat år är det svårt att vidmakthålla sin kompetens som boksättare (Jag arbetar i LyX varje dag…)

 

Scribus

Det finns ett InDesignliknande fritt program, Scribus. Där arbetar man grafiskt på liknande sätt som i InDesign. Det spelar dock i en helt annan division än InDesign och många funktioner som man ser som självklara och nödvändiga för att sätta en bok saknas. Scribus känns ofärdigt och det kommer att ta många år innan programmet är så pass komplett att det går att använda för mer avancerade jobb. Skulle jag sätta några sidor text med mycket bilder skulle jag överväga att använda Scribus. För en bok duger det inte. För mer avancerade trycksaker skulle jag välja InDesign.

Scribus är inget dåligt program, men man ska inte tro att det kan ersätta InDesign eller LyX.

 

LaTeX

LyX är en grafisk framände för LaTeX. Om man är elak är LyX för dem som inte vill eller kan lära sig LaTeX. Om man är snäll är LyX för dem som vill skriva och inte bryr sig om LaTeXkod. I LyX döljs den underliggande LaTeXkoden så att man man kan fokusera på sin text. För den som vill och kan finns koden där att utforska.

Se detta exempel. Jag har skrivit samma text i LyX och LaTeXeditorn Kile.

 

 

I LyX har arbetsytan ett minimum av distraktioner. I Kile förmedlas samma information i märkliga hakparenteser på ett sätt som bara den invigde förstår.

Både LyX och LaTeX bygger på att man håller isär skrivandet, det vill säga textens innehåll, som man gör i texteditorn och dokumentets form, som man får automatiskt i en PDF-fil. Jag tycker att LyX lyckas bäst med att fokusera på innehåll.

Jag använder LaTeX då jag vill göra layouter eller fixa något jag inte gjort tidigare. Då är det ett stort stöd att man ser LaTeXkoden direkt. Då allt ser ut som jag vill kan jag kopiera över koden till Lyx och använda den där. Jag använder LyX för skrivarbetet.

I slutänden spelar det ingen roll om man använder LyX eller LaTeX. Slutresultatet blir detsamma eftersom texten sätts med samma verktyg. Om man föredrar LyX eller en LaTeXeditor är en vanesak och vilken typ av skrivande man arbetar med.

Det ska sägas att LaTeX självklart har fördelar jämfört med LyX. Filformatet är universellt och man kan arbeta med sina filer i vilken editor eller anteckningsprogram som helst. Eftersom man ser LaTeXkoden blir man tvungen att lära sig den. Därför blir man skickligare på att använda den i en LaTeXeditor än i LyX. Genom det blir man bättre på att fixa till saker och reda ut de problem som kan uppstå. Även om jag föredrar LyX är LaTex absolut inte något dåligt alternativ!

 

Sluta använd fula ord!

Varför använder så många ordbehandlingsprogram som producerar dokument svåra att läsa och fula att se? Detta missbruk har förstört vår känsla för textens estetik och skönheten hos typsnitt då alla förutsätter att få en slafsig Wordfil i 12pt Times New Roman, utan ligaturer och kerning, dåligt avstavad med änkor och horungar. Innehållet kan vara hur bra som helst, men budskapet förfulas och förflackas genom undermålig sättning.

De veckor det tar att lära sig LyX är väl spenderad tid. De dokument som därefter lämnar ens dator är vackra, strukturerade och satta på högsta möjliga nivå. Skriver man mer än några sidor då och då ska man LyXa till det!

 

Under söndagen var vi en grupp på sex personer som träffades och tog lite bilder på Medelhavsmuseets fantastiska samlingar. Detta lilla evenemang skedde som en del av fototävlingen Wiki Loves Public Art.

Museet är inte speciellt stort och deras Egyptiska samlingar var tyvärr inte öppna då de håller på att bygga om men museet rymmer ändock ett stort antal statyer. Ett stort antal av dem var inte i glasmontrar vilket var utmärkt och möjliggjorde bättre bilder! Även det faktum att museet är mycket ljusare än Östasiatiska museet hjälpte. Trots det är det alltid många bilder som får kasseras då det blir olyckliga reflektioner etc. Därtill gör det stora antalet objekt att vi med största sannolikhet missade att fotografera flera av dem. Då Medelhavsmuseet har gratis inträdde hela månaden så jag rekommenderar dig att fara dit och ta några bilder. Även om det skulle finnas en bild är det väldigt värdefullt att ta närbilder på olika objekt eller från andra vinklar.

Om du vill se vad som redan finns uppladdat kan du ta en titt i bildkategorin på Wikimedia Commons.

Mvh,

John Andersson, internationell koordinator för Wiki Loves Public Arts

If you've been in the market for a portable computer, you may very well have considered buying a Chromebook. And, if you favor a particular Linux distro, perhaps Ubuntu or Mint, you may be interested in buying a $200 or $250 Chromebook only to put your favorite flavor of Linux on your new system. (The Acer system shown here sells for $199.) As we've reported, many OStatic readers have expressed interest in buying a Chromebook to run Linux. Now, there are very simple instructions for doing so online and a growing body of evidence that people are having good experiences with their Linux Chromebooks.

Fem miljarder kommer Stockholms stads IT-satsning kosta under de år som avtalet löper. DN.se skriver idag om en rapport som Stockholms stads utbildningsförvaltning gjort där man intervjuar lärare runtom i områdets skolor.

Kritiken är inte nådig och bland kommentarerna hittar man att stora delar av lektionen hinner förflyta innan alla elever loggat in. Det kan ta så mycket som 10-15 minuter. Datorerna som eleverna fått är så tunga att en del elever lämnar kvar dem i skåpet. Gamla versioner av programvaran försvårar arbete och uppdateringar av programvaran tar ibland längre tid än den tid som datorerna används, vilket innebär att uppdateringarna inte hinner slutföras. Användningen av IT i undervisningen har dalat dramatiskt sedan avtalet skrevs.

Sammanlagt betalar skolorna dessutom runt 5 miljoner i månaden för att få tillgång till Microsofts gratis live@edu-tjänst till en kostnad av 50,57 kronor per elev och månad.

IDG.se har citerat rapporten:

”Den upplevda låga graden av tillgänglighet och de tidsförluster som uppkommer vid användningen av delade elevdatorer har haft en avhållande effekt på lärare och elever. På somliga skolor uppger man att IT-användningen i undervisningen minskat avsevärt. Osäkerheten och oron kring tillgängligheten framförs även som en arbetsmiljöfråga av flera intervjuade.”

Pedagoger vid Årstaskolan i Stockholm har gjort en egen jämförelse mellan en Samsung Chromebook och en laptop som Volvo IT har försett skolan med. Uppgiften innebär att starta datorn, logga in, öppna ett ordbehandlingsdokument, skriva en text, infoga en bild, spara och stänga av. Som tur är kör dom inte Office 365. Döm själva:

Den borgerliga majoriteten kommer på måndag sannolikt att rösta igenom en förlängning av avtalet till 2016. Här är rapporten i sin helhet.

Relaterade artiklar:

CrunchBang 11 has been released so it’s time for a review. I last looked at CrunchBang back in 2009. Wow! Has it been that long? I’m pleased to report that CrunchBang 11 didn’t disappoint in any way.

If you aren’t familiar with it, Crunchbang 11 is a distro based on Debian. It uses the Openbox window manager. Openbox is very fast and minimalistic. You won’t find tons of useless eye candy or stupid interface glitz in CrunchBang 11. It’s not bloated and slow, nor does it try to “wow” you with things you don’t need or want.

Frankly, it’s one of the most functional and efficient distros available today. You can run it on top of

[Nedanstående är ett gästinlägg på Wikimedia Sveriges blogg. Författaren heter Albin Olsson och är en av Wikipedias många frivilliga som skriver och fotograferar. På Wikipedia och wikimediaprojekten heter han Abbedabb.]

26 maj 2012 sändes finalen av Eurovision Song Contest från Baku i Azerbajdzjan, och i slutet av sändningen korades Sveriges bidrag ”Euphoria” med Loreen till vinnare. Det tog inte lång tid innan jag fick en idé. Att Eurovision Song Contest 2013 skulle sändas i mitt hemland innebar många möjligheter. Jag återkommer till idén strax.

Eurovision Song Contest är väldigt väldokumenterat på Wikipedia. På Svenskspråkiga Wikipedia finns det en artikel om varje års tävling sedan starten 1956, och eftersom tävlingen engagerar människor över hela välden finns det  i skrivande stund artiklar om tävlingen på 91 språkversioner. Många språkversioner har också också artiklar om enskilda artister och bidrag, med information,  listor, statistik, placeringar, regler och poäng. Det är dock lite si och så med bilder. Jag ser stor potential i databasen Wikimedia Commons, men även om jag nog aldrig träffat någon som inte hört talas om Wikipedia, så är det väldigt ovanligt att jag träffar någon som har hört talas om Commons.

Det finns bilder på tidigare års Eurovision Song Contest, men i mycket varierande kvalité och de är oftast inte speciellt många. Ibland har någon lyckats ta en bild med en mobiltelefon ifrån en publikläktare, men i vissa fall finns det några bra bilder tagna med en bra kamera.

Nu till min idé: Att tävlingen hålls i Sverige innebär att jag själv skulle kunna ta riktigt bra bilder till Wikimedia Commons. Bilder på Commons måste ha ”fria licenser”, och jag använder mig av standardlicensen CC-BY-SA-3.0. Det där med licenser kan vara en djungel, och jag vet inte själv vilken benämning på den här licensen som är korrekt, men licensen innebär iallafall att vemsomhelst har rätt att kopiera, distribuera och bearbeta mina bilder helt gratis under vissa enkla villkor. Upphovsmannen (jag) måste anges, och om bilderna kopieras eller sprids vidare måste detta göras med samma (eller liknande) licens.

Detta innebär att om jag tar bilder under Eurovision Song Contest 2013, så kommer de att kunna användas av vemsomhelst. Tidningar, webbsidor och andra medier måste inte köpa bilder från någon bildbyrå eller skicka en egen fotograf till Malmö. De kan använda mina bilder helt gratis. Den vanligaste användningen av bilder på Commons är Wikipediaartiklar, och bilder gör väldigt mycket för artiklarna. Mitt mål var att på Wikipedia kunna ha riktigt bra, proffsiga bilder om varenda tävlande artist i Eurovision 2013.

Jag gick igenom ansökningsprocessen om fotoackreditering och efter många om och men godkändes min ansökan, vilket innebar att jag hade samma förmåner som de andra 1700 fotografer och journalister som skulle bevaka tävlingen. Till en början fick jag avslag, eftersom de som beslutade om ackreditering såg mig som ett oseriöst fan, men efter att både jag och några i föreningen Wikimedia Sverige lyckats förklara vad det var jag ville göra så gick ansökan igenom.

Nu har Danmarks Emmelie de Forest och låten Only Teardrops korats till vinnare och jag har kommit hem från Malmö. Om jag ska summera veckan så har det varit ett väldigt lyckat projekt. Jag har tagit tusentals foton, varav jag hittills har laddat upp över 500 till Wikimedia Commons. Bilderna har kategoriserats både efter artist, land, repetition och/eller presskonferenser, och alla bilderna hamnade också i kategorin med den mycket tydliga titeln Photos taken by Albin Olsson during the Eurovision Song Contest 2013.

Det har blivit riktigt bra bilder. Närbilder på nästan alla artister, bilder på artisterna på scen, framförandes sina bidrag, och även filmklipp. Man får inte ladda upp upphovsrättsskyddat material på Commons, så låtar, eller filmklipp med låtarna är helt uteslutet, men jag lyckades få en hel del filmklipp precis som jag ville. I min ursprungsidé om att åka till Malmö ingick, förutom fotograferingen, att få filmklipp där artisterna presenterar sig själva. ”Hej allihopa! Robin Stjernberg heter jag, och jag representerar Sverige i Eurovision Song Contest 2013 med min låt som heter ‘You’.” till exempel. Det gick faktiskt riktigt bra, även om det var svårt att få trettio sekunder att prata med artisterna, och att förklara vad det var jag ville att de skulle säga. Det var många, många andra reportrar som ville ha artisternas dyrbara tid, och ställa frågor om hur det känns och vad de tror om andra länders bidrag och vad de äter till frukost. Att då få dem att säga sitt namn och låtens titel var faktiskt ganska annorlunda. Men det gick för det mesta väldigt bra.

Det känns riktigt lyxigt att i Wikipediaartiklarna inte bara ha en snygg bild i högerkantens infobox, utan ett litet klipp där artisten presenterar sig själv. Och, nu kommer en annan lyxig detalj: På så många språk som möjligt. Jag fick Robin Stjernberg att säga samma sak på engelska, vilket innebär att även engelskspråkiga Wikipedia kan ha ett filmklipp i artikeln om honom, vilket är användbart för några extra hundra miljoner människor. I kategorin Videos from Eurovision Song Contest 2013 finns just nu 32 videoklipp (det kan eventuellt tillkomma några fler) där tolv artister presenterar sig själva. Alla på engelska, men elva av dem på minst ett annat språk. Bland de jag är mest stolt över kan nämnas att jag fick den ryska sångerskan Dina Garipova att presenterar sig, inte bara på engelska och ryska, utan även på tatariska. Så nu har även artikeln om henne på Tatariska Wikipedia ett filmklipp, och det tycker jag är riktigt lyxigt. Den rumänske operasångaren Cezar innehar rekordet i antal språk bland mina klipp. Han presenterar sig på engelska, rumänska, italienska och franska. Varje extra språk som artisterna presenterar sig på gör att ännu fler människor kan ha nytta av materialet. Själv tycker jag att både stora och små språk är bra. Klipp på stora språk gör nytta för fler, men mindre språk känns lite exklusiva. Att bara ha klipp på engelska kan göra att det känns som att andra språkversioner blir lite bortglömda. Så jag tycker att det är extra kul med Garipovas tatariska klipp, och Eyþór Ingis presentation på isländska, ett språk som bara talas av drygt 340 000 människor.

Mitt lilla projekt blev väldigt lyckat. Jag känner verkligen att jag har bidragit till att förbättra många Wikipediaartiklar på väldigt många språk. I några fall har jag själv lagt in filmklipp i artiklar på olika språk, men i de allra flesta fall har jag hittat mina bilder i artiklar på massor av olika språk. Wikipediaanvändare världen över har hittat mina bilder och lagt in dem här och var, helt utan min påverkan. Det känns jättekul! På Twitter har olika Wikipedianer ”gjort reklam” för mina bilder och jag fick tips om att man på en sajt kan se detaljerad information och statistik om hur mina bilder används, och när jag på olika sätt upptäcker hur mina bilder används blir jag riktigt stolt. Som bilden nedan, till exempel.

Förutom användningen på Wikipedia hoppas jag att bilderna används på andra ställen också. Om de gör det blir jag glad om jag får veta det, även om inte det är ett krav på något sätt. Jag hoppas också att det här inspirerar andra att ta bra bilder till Wikimedia Commons och Wikipedia. Att jag har visat vad man kan göra. Om fler vet vad Wikimedia Commons är kommer fler att lägga upp bilder, och fler händelser kommer att dokumenteras med bra bilder. Invigningar, festivaler, byggnader, platser och människor.

Jag har tänkt på att det är väldigt, väldigt många fotografer på de här tävlingarna, och att man med fria bilder inte alls behöver så många. Om få fotografer tar många bra och fria bilder, så hade man löst många problem.

Jag har också tänkt på att det hade varit mycket lättare om man hade informerat om att Wikimedia Commons var på plats. Dels för att mindre tidningar och webbsidor då hade vetat om att de enkelt hade kunnat få tag på bilder, men också för att artisternas ”head of press” hade vetat att här finns chansen att få bra bilder till artistens Wikipediaartiklar. Jag märkte på en del pressansvariga att de gärna prioriterade att jag skulle få mitt lilla filmklipp, eftersom de vet att väldigt, väldigt många söker och hittar information om artisterna på Wikipedia. Tysklands head of press verkade dock helt ointresserad och sa att ”bara de största medierna” fick intervjua Cascada. Wikipedia, världens femte största webbsajt, verkade inte räknas.

Annars har jag fått mycket stöd från Wikimedia Sverige. Det var inte de som skickade iväg mig, utan det var min egen idé och mitt eget initiativ, men jag har fått otroligt bra stöd och hjälp från dem. Kamera, objektiv, stativ och mikrofon har jag fått låna av deras teknikpool. Resultatet hade omöjligt blivit lika bra utan den hjälpen. De journalister jag pratat med i Malmö har blivit väldigt imponerade och hjälpsamma när de förstått att jag fotograferar för Wikipedia. ”Behöver du något så säg bara till” har jag fått höra många gånger av trevliga fotografer och journalister från många olika länder. Om frilansfotografen Stefan Crämer inte hade hjälpt mig stänga av autofokuslampan på min kamera under den första repetitionen hade jag mycket väl kunnat bli utslängd ur arenan, och jag hade aldrig fått så bra bilder från repetitionen av finalen om det inte var för att jag fick låna Helsingborgs Dagblads Sven-Erik Svenssons lilla pall att stå på. Sen måste jag tacka några av mina vänner, som så snällt översatt den informationsmall som ligger på alla mina bilder från Eurovision Song Contest. Mallen förklarar kortfattat hur bilderna får användas, och jag skrev mallen på svenska och engelska. Tack vare Sara finns samma information översatt till italienska, Mia har översatt till tyska, Salla till finska, och Stefán till isländska. Stort tack till er alla! Nu kan ännu fler läsa om hur enkelt bilderna kan användas.

Slutligen.

Nu har jag har visat vad som faktiskt är möjligt. Jag hoppas att andra intresserade i andra länder förstår att de kan göra samma sak, och att har jag har dragit igång något som kommer att pågå i många, många år framöver. Att inte bara tävlingen vandrar vidare till vinnarlandet, utan även stafettpinnen för att fotografera för Wikimedia Commons. Eurovision Song Contest 2014 kommer alltså hållas i Danmark. Vi får se hur det blir. Danmark ligger inte speciellt långt bort, och det här gör jag gärna om.

-Albin Olsson, användare abbedabb

 

[Vill du skriva en gästblogg här? Kontakta info@wikimedia.se]

Vi ska försöka att tydliggöra de två motlinjerna till Arbetslinjen. Efter anteckningarna om Fritidslinjen följer här några anteckningar om Avvecklingslinjen. Begreppet myntades av Krigsmaskinen för en dryg månad sedan.

Avvecklingslinjen är alltså inriktad på att målmedvetet avveckla lönearbetet, varuproduktionen och bruket av pengar. Alltså en avveckling av ekonomin i sig, vilket även innebär en avveckling av staten. Krigsmaskinen poängterar att detta är en process som måste passera vissa “trösklar”. Avvecklingslinjen nöjer sig därför inte med Fritidslinjens inriktning på “mindre av det dåliga och mer av det bra”, utan vill ta upp frågan om makt.
“Medborgarlön är inte lösningen. Inte ens medborgarlön + allmänningar räcker som svar”, skriver Krigsmaskinen. Avvecklingslinjen menar att det krävs någon form av plan för hur sådant som energi- och matförsörjning ska lösas i ett samhälle som överger arbetslinjen. Eller åtminstone att det krävs en vilja att uppfinna nya former av planering, bortom stat och ekonomi.

David Graeber utkom nyligen med boken The democracy project. Ett utdrag därifrån har publicerats i Occupy-bladet The Baffler: “A practical utopian’s guide to the coming collapse“. Texten rymmer en rad resonemang som jag vill att ifrågasätta, men där förs också ett försök att formulera Avvecklingslinjen såsom ett konstruktivt projekt, fött ur arbetsvägran:

Submitting oneself to labor discipline /…/ does not make one a better person. Yet it’s only wgen we reject the idea that such labor is virtuous in itself that we can start to ask what is virtuous about labor. To which the answer is obvious. Labor is virtuous if it helps others. A renegotiated definition of productivity should make it easier to reimagine the very nature of what work is, /…/
At the moment, probably the most pressing need is simply to slow down the engines of productivity. /…/
Why not a planetary debt cancellation, as broad as practically possible, followed by a mass reduction in working hours: a four-hour day, perhaps, or a guaranteed five-month vacation.

Arbetstidsförkortningen är ju något som Fritidslinjen kan ställa upp på. När det däremot kommer till Avvecklingslinjens nästa steg – att utarbeta nya former för att främja “riktigt arbete” – är Graeber ganska vag, åtminstone i det aktuella utdraget.

Aaron Peters

har en idé om att Arbetslinjen kan vändas mot sig självt – till Avvecklingslinjen. “Weaponising workfare” heter en intressant text som utgår från de senaste årens brittiska protester mot nedskärningar, som har förblivit defensiva. Någon återgång till trygga anställningar eller ordentlig a-kassa är helt enkelt inte möjlig, konstaterar han, för att sedan citera två välbekanta paroller: “Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen” (Gilles Deleuze); “Varje redskap är ett vapen om man håller det på rätt sätt” (Ani DiFranco).
Följaktligen menar Aaron Peters att arbetslinjen, i all sin ondska, inte enbart är ond utan även rymmer ett element av sanning – något som går att överta, för att använda strategiskt av arbetskritiker.

within workfare programs there is a kernel of truth which is neglected within the analysis of social democrats and those on the centre-left /…/
we must also understand it as a policy response to changed conditions of production (which themselves are a response to the as yet unsolved and merely deferred crisis of the mid-1970s) which will not disappear and will only continue to intensify.

I följande passage antyder Aaron Peters hur Avvecklingslinjen kan ta avstamp i de institutioner som inrättats av Arbetslinjen:

A start might even be that ‘workfare’ placements should pay the median income (£26,000 per annum) for a 21 hour working week and that in fact this is a plausible outcome for anyone who is currently unemployed and underemployed. Furthermore placements could be chosen by those undertaking them and might include, as Robert Schiller has touched upon; social care, teaching, coaching, presently unremunerated journalism and cultural production. Indeed it would naturally include much of the presently unpaid work that is inherent to Network Culture.

Aaron Peters citerar även tysken Johano Strasser, som menat att en reduktion av arbetstiden kan frigöra tid till “fria aktiviteter” av icke-professionellt slag “såsom arbete för en själv, ömsesidig hjälp mellan grannar, verksamhet i självhjälpsgrupper och välgörenhetsprojekt etc.” Men denna tilltro till att envar ska hitta sin plats känns mer som Fritidslinjen.

Avvecklingslinjen handlar om att avveckla den standard för produktivitet som råder i kapitalismen – till förmån för nya sätt för att fördela angelägna sysslor. “Kanske borde vi tala om ‘samhällsnyttiga arbeten’ eller liknande”, skriver Krigsmaskinen.
Detta kräver nya sätt att avgöra vilka sysslor som vi gemensamt väljer att klassa som angelägna eller samhällsnyttiga. Det kräver uppfinnandet av organisationsformer som befinner sig bortom både lönearbete och entreprenörskap, ja bortom “ekonomin” som sådan, alltså bortom det abstrakta likställandet av arbetstid och av varors värde.
Organisationsformerna som antyds ska inte bara ligga bortom ekonomin, utan även bortom politiken och bortom familjen. Att även fundera på det sistnämnda är av yttersta vikt! Tyvärr görs det inte i de texter som jag försöker att summera här.

Såväl Graeber som Peters ser alltså ett behov av att på allvar börja skilja mellan sådana sysslor som är socialt angelägna och sådana som inte är det. Graeber menar att det är angeläget att “hjälpa andra” – vilket kanske inte är ett tillräckligt tydligt kriterium när det kommer till att organisera framtidens matförsörjning och infrastruktur.
Aaron Peters lyckas trassla in sig i resonemang om “människans artväsende” när han åberopar Karl Marx anno 1844, samt surfar på engelskans ordskillnad mellan labour och work. Inte så lyckat. Saken blir skenbart förenklad, men till priset av inte minst ett osynliggörande av den familjära omsorg som är kvinnligt konnoterad.

Tomasz Konicz är en tysk ekonomiskribent som brukar skriva krisanalyser i Telepolis, men som även medverkar i de värdekritiska teoritidskrifterna Krisis och Streifzüge, men även i Exit – han verkar alltså inte ta ställning i konflikten mellan de två falangerna. Krisis-gruppen kan sägas flörta med Fritidslinjen: “Diese Gesellschaft ist zu reich für den Kapitalismus!” För detta (med mycket mera) har de kritiserats av Robert Kurz och gruppen kring Exit, vilka snarare lutar åt Avvecklingslinjen.

Nu har Konicz skrivit en kort “Plädoyer für eine realistische Utopie” som kan läsas som en inlaga för Avvecklingslinjen. Han förkastar paroller som “allt åt alla” som tar sikte på ett generellt överflödssamhälle. Dels för att sådant överflöd bara kan tänkas som en extrapolering av samtidens konsumtionssamhälle, alltså som ett överflöd av (gratis) varor. Men framför allt för att ett postkapitalistiskt samhälle fortfarande kommer att dras med allvarliga miljöproblem och ett skenande klimatkaos. Även om kapitalismens fossilparty har orsakat dessa problem, så blir de inte lösta bara för att kapitalismens avskaffas.

Den kommande samhällsformationen kommer alltså att präglas av behovet av att ta itu med den kapitalistiska systemkrisens katastrofala ödeläggelser – såväl av ekologisk och social som av psykologisk art.

Värdekritiker som Tomasz Konicz förkastar den unge Marx’ idéer om människans artväsende. Det finns ingen mänsklig essens som gör att vissa slags sysslor är mer angelägna än andra. När den mogne Marx ska tala om livsnödvändiga aktiviteter i överhistorisk mening, så talar han i stället om människans “ämnesomsättning med naturen”. Denna fras återkommer ofta hos Robert Kurz och även hos Tomasz Konicz.
Avvecklingslinjen i hans version syftar till “samhällsmedlemmarnas medvetna reglerande och planerande av den samhälleliga ämnesomsättningen”. Realiserandet av detta måste tänkas som en komplex process. Det räcker alltså inte att avskaffa kapitalismen för att befria de bruksvärden som redan finns.

Värde och bruksvärde hänger samman, de betingar varandra och kan inte särskiljas i “gott” bruksvärde och “ont” värde. Ett exempel på detta utgörs av de hundratusentals tomma bostadshusen i Spanien, bland vilka det mestadels handlar om rad- och enfamiljshus som är byggda för att separera de boende från varandra. Dessa hus framstår snarare som den raka motsatsen till en postkapitalistisk stadsstruktur.

Efter dessa långdragna referat av Graeber, Peters och Konicz kommer vi nu åter till Krigsmaskinen. Därifrån kommer tre texter som försöker ringa in Avvecklingslinjen:

• Tillägg till kritiken av arbetskritiken
  
• 8 problem med #avvecklingslinjen
  
• Strategisk hypotes

Ett nyckelbegrepp är “trösklar”. Fritidslinjen är inriktad på att utvidga någonting positivt som redan existerar på marginalen och är därför ovillig att erkänna det motstånd som kräver skapandet av helt nya institutioner. Dessa måste klara av att fatta historiskt avgörande beslut.

Som personlig eller småskalig kostnadsreduktion finns alltid möjligheter, men ett samhälles samlade behov för grundläggande reproduktion låter sig inte gradvis övergå från varuekonomin till allmänningar. Det rör sig inte bara om skalan; när övergår vi från individuell kostnadsreduktion med solceller på taket och den lokala grönsaksodlingen till kraftläggningen som försörjer stadens infrastruktur med energi och åkrarna som livnär befolkningen? Det ställer också frågor om produktionens och reproduktionens innehåll och riktning

Hur ska sådant avgöras?

Det är inte självklart att dessa problem kan avgöras inom de strukturer vi har idag. Det kanske behövs nya beslutsorgan, kanske rörliga och kanske inte alltid permanenta. Mer lokaldemokrati, medborgarråd och deltagarbudgetar? Visst, men allt blir inte bättre genom decentralisering. Vissa saker kräver antagligen tvärtom mer centralisering.

“Strategisk hypotes” avslutas med en skiss som påminner om den avslutande skissen hos Aaron Peters. Arbetslinjens åtgärdsprogram “skulle kunna omriktas för att avveckla stat och varuekonomi”, skriver Krigsmaskinen. Steg ett är att inskränka åtgärdsprogrammen till s.k. välfärdsjobb i offentlig sektor, där arbetets resultat kan göras fritt tillgängligt. Detta utan att glömma det faktum att den offentliga sektorn är beroende av ett överskott från varuproduktionen. Poängen är att “lösgöra välfärd från varuekonomin” och att strypa kapitalets tillväxt.

När kostnaden för denna typ av arbeten skulle bli för hög sätts tak på arbetstiden motsvarande lönen (som alltså blir en villkorad basinkomst). De omedelbara effekterna skulle förmodligen bli små då varken kostnaden (det offentligas utgifter), nyttan eller den samhälleliga arbetstiden kommer påverkas mycket. Poängen är friheten till garanterad försörjning som gör det attraktivt att arbeta mindre, eller med andra ord; om man inte orkar eller vill stå ut med det allt mer stressiga arbetet på kapitalets villkor väljer man fritt ett garanterat välfärdsjobb med minimal arbetstid. Med en sådan möjlighet skulle det räcka med ”de passiva massornas tyngd” snarare än arbetarklassens aktiva kamp för att sätta igång en accelererande och utvidgande process där ökad kostnad kompenseras med utökad välfärd, som i sin tur gradvis kan lösgöras från det offentliga eftersom både tid och arbetskraft fråntagits varuekonomin. Vad som tidigare ”avknoppades” till privata aktörer när stat och kommuner behövde spara, avknoppas istället till det gemensamma, blir allmänningar.

Krigsmaskinen är tydlig med att den skisserade processen skulle stöta på stora problem. För att hantera arbetsfanatismen kan det bli det nödvändigt att finna nytt innehåll för “begrepp som samhällsnytta, rationalitet, hållbarhet”, liksom för begreppet “frihet”.
Vidare går det med enkelhet att tänka sig en eskalerande inflation och statsskuld. Just där gäller det enligt Krigsmaskinen att ha en idé om överskridandet av en tröskel, en väg ut från själva penningekonomin.

Vad händer om det blir en accelererande process? Det skulle kunna leda till att marknadskrafter trängs undan, i alla fall på vissa områden, att färre och färre producerar tillväxtnyttiga prylar, och att penningfrihetens handlingsutrymme inskränks. Inför detta krävs ödmjuk öppenhet: ja, vi vill ha ett annat samhälle, vi sörjer inte kapitalismens död. Vi vet att visioner är farliga, men vi tror det är en nödvändighet.

Diskussionen fortsätter närmast i Umeå.

Today and tomorrow developers from the technical community gather in Stockholm in order to work on projects related to Internet freedom. Some twentyfive developers from different parts of the world – about 70/30 from the Global North/South – are trying to collectively define, discuss and solve technical and policy related problems.

(Caption: Part of the participatory driven agenda board of the SDS.)

The Developers Summit is supported by the Swedish Ministry of Foreign Affairs, The Swedish Development Cooperation Agency (Sida) and the Internet Infrastructure Foundation (.SE), and organized by James Losey from the Open Technology Institute along with yours truly.

The Swedish Minstry of Foreign Affairs run a blog dedicated to freedom on the Internet, where my organizing partner James was interviewed about the Summit:

What will the Developer Summit lead to?
The summit will contribute to building a global developer community supporting human rights online by bringing together developers with diverse expertise and experience, and common overarching goals. Thirty or so developers are coming to Stockholm with concrete ideas that they are looking forward to exploring with each other, projects the summit will create space to work on, and key issues they would like input on. The summit is a place where all this can happen.

Has anything like this been organised before?
This is the first time that a diplomatic engagement on internet freedom between governments has been joined to the developer community, and this is a critical factor for future engagements. The political organisation around internet freedom must be linked to practical tool-building and education in support of safe and secure communications online.

This is truly an interesting project, from two perspectives.

First of all; it is amazing to see technical expertise of top notch standard gather to solve common problems. Some people know each other from before and have priorly been working on joint projects, but most of the people are in town to make new acquaintances. Suddenly, when the rights people are put in the same room, things just happen. It’s a kind of magic.

Secondly; by having such a solid official support for this event this is clearly one of the first (maybe _the_ first) time where such a Developers Summit really steps into the world of formal diplomacy and policy making, exploring the political aspects of technical security and Internet freedom related open data.

Since a lot of my (and our) work is a part of a larger process of translating knowledge and learnings from the technical community to useful societal tools and/or policy interventions this is a huge step. I firmly believe that understanding technology is totally necessary in order to either do change things to the better, or at least not screw to many political processes up. Developers Summits as the one going on right now is one step in the right direction.

Spara och/eller dela med dig:

The third official release of, the popular Mandriva fork, Mageia is now available. After months of delays and a mountain of challenges, Patricia Fraser said, "We still can't believe how much fun it is to make Mageia together, and we've been doing it for two and a half years."

Like every new release, Mageia 3 comes chocked full 'o upgrades. Some of these include Linux 3.8.13, Xorg X Server 1.13.4, GCC 4.7.2, KDE 4.10.2, GNOME 3.6, LibreOffice 4.0.2, GIMP 2.8.2, and Firefox 17.05. But a few new surprises await as well.

Then I read the three little words

Den 18 januari 2013 formulerades titeln för ett helt nytt jobb när världens första Wikipedian in Academy anställdes på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Egentligen var det så självklart, allt fanns där. En tradition från Wikimediavärlden att bygga partnerskap med museer och andra kulturinstitutioner och en vilja (och i Sverige lagstiftad skyldighet) från universitetens sida att fullgöra den tredje uppgiften. Wikipedian in residence har redan blivit ett begrepp inom den internationella kulturvärlden och institutioner som British museum, Château de Versailles och Riksantikvarieämbetet i Sverige har haft Wikipedian in residence. Tanken är att Wikipedianen ska fungera som en länk mellan institutionen och Wikipedia samt Wikipedias systerprojekt. Nu flyttar vi och Sveriges Lantbruksuniversitet konceptet till universitetsvärlden. Under våren och sommaren 2013 är Arild Vågen anställd som Wikipedian in Academy på SLU och leder ett stort Wikipediaprojekt. I arbetsuppgifterna ingår att lära, organisera och stödja forskare och doktorander som ska bidra till Wikipedia som en del av den tredje uppgiften. Workshops och andra aktiviteter arrangeras runt om på SLU:s många campus och ett långsiktigt program med Wikipediaambassadörer kommer att byggas upp för att skapa en kontinuerlig struktur för ett fortsatt Wikipediaarbete på SLU.

Projektet har tagits fram i nära samarbete mellan Wikimedia Sverige och SLU. Från Wikimedia Sverige har utbildningsansvariga Sophie Östberg tillsammans med Arild Vågen bidragit, och från SLU Olle Terenius och Tina Zethraeus. Från Wikimedia Sveriges sida tycker vi att det är väldigt roligt att ett svenskt universitet blir pionjärer. Tidigare projekt utomlands har siktat in sig på att få studenter att bidra, här bidrar för första gången professorer, docenter, forskare och doktorander i organiserad form till Wikipedia. Sveriges lantbruksuniversitet utför alltså tredje uppgiften genom att stödja sina doktorander och forskare att skriva på Wikipedia, till en potentiell miljonpublik. På svenska Wikipedia fanns under mars 2013 ungefär en fjärdedel av Sveriges befolkning. Det borde således vara en tämligen god och tacksamt etablerad plattform för att nå ut med den kunskap vilka forskare och doktorander besitter på detta universitet. Men det stannar ju inte här. Wikimedia Sverige etablerar nu kontakter med andra universitet runt om i Sverige som är nyfikna på konceptet och hur de också kan nyttja Wikipedia i utbildning. Utöver att utföra tredje uppgiften så handlar det också om att sprida kunskapen om fria licenser och vikten av detta inom högre utbildning.

 

- Sophie Östberg, Utbildningsansvarig Wikimedia Sverige, och Arild Vågen, Wikipedian in Academy på SLU

Nu har Jolla släppt sin första telefon, som heter… Jolla.

Telefonen har utbytbara batterier, stöd för 4G, en skärm på 4,5 tum, en kamera på 8 megapixel och 16 Gbyte minne som kan utökas med ett microSD-kort. Processorn är en dual-core-historia som inte specificerats närmare.

En rolig feature i sann Nokia-anda är det utbytbara bakstycket som enligt uppgift även påverkar telefonens tema när det byts ut. 399 Euro kommer den att kosta, men då får man en värdecheck på 100 Euro inbakat i priset. SailfishOS är såklart standard.

Relaterade artiklar:

Imorgon drar Open Source GIS Sweden igång i Stockholm. Konferensen äger rum vid Telefonplan i Hägersten och kommer att avhandla alltifrån hur man samarbetar i öppen källkodsvärlden till hur man bäst nyttjar öppen källkodsverktyg som QGIS i sin verksamhet. Konferensen vänder sig till såväl användare och utvecklare som till beställare.

Konferensen håller på i två heldagar med seminarier och workshops och avslutas med en diskussion om vidare arbete inom Open Source GIS Sweden. Program och anmälan hittar du här.

Relaterade artiklar:

Det här må vara den minsta milstolpe som någonsin hamrats ner i marken med en slägga, men giganten inom hårdvarutillbehör Logitech har ”officiellt” börjat stödja Linux. I USA då. Svårt att veta exakt var man ska sätta citattecknen till denna småhumoristiska nyhet. Märk väl att det står ”Linux compatible” och inte bara ”Linux”. Det bringar en fläkt  av det ljuva 80-talet med IBM-kompatibla datorer och människor i för stora glasögon.

På den svenska sidan kan man hitta en imponerande uppsättning möss och andra tillbehör om man söker på ”linux”. Nåja. 20 stycken möss, ett par tangentbord och någon enstaka gamer-mus. Men det är ju bättre än inget.

Vem vet, innan seklet är slut så kanske man kan använda logitechs grejer direkt ur boxen på Linux? Ett litet steg för en människa, ett stort steg för mänskligheten?

Relaterade artiklar:

Bildredigeringsprogrammet GIMP kritiseras ibland för att det finns få få penslar, effekter och filter. Detta är kanske sant om man bara ser till vad som följer med vid en installation av programmet. Eftersom GIMP har öppen källkod finns det gott om fristående verktyg gratis att ladda ner och använda. Sådana samlingar är ett självklart komplement till GIMP.

Jag har tidigare tipsat om effektsamlingen FX Foundry med mer än hundra effekter.

G’MIC är en liknande samling. G’Mic står för Greyc’s Magic Image Computing. Man kan köra verktygen fristående, från en kommandorad. Därmed liknar det program som ImageMagick. Jag inbillar mig dock att de flesta som arbetar med bilder vill se sitt arbete i ett program och installerar G’MIC tillsammans med GIMP.

Då man installerat G’MIC hittar man filtersamlingen längst ner under Filter -> G’MIC.

 

 

Jag har inte hittat någon uppgift om hur många filter samlingen innehåller, men det är säkert ett par hundra och eftersom varje filter kan varieras har man oerhört mycket att leka med!

Då man startar G’MIC öppnas ett extrafönster där man kan välja mellan effekter.

 

 

Man kan förhandsgranska vad man ställer till med i ett litet fönster.

 

 

Genomgående håller filtren hög professionell nivå och man kan göra riktigt avancerade saker väldigt enkelt.

 

 

Filtren är mycket olika och passar givetvis olika bra för olika typer av jobb.

 

 

Man kan arbeta med allt från färger, konturer, texturer, mönster, 2D och 3D-effekter.

 

 

Den stora bredden gör att man hittar givna favoriter.

 

 

Man laddar ner installationsfiler för G’MIC här.

Om man sitter i Linux går det sannolikt att installera G’MIC från pakethanteraren. I *Buntu installerar man paketet gimp-gmic om man vill köra effekterna i GIMP och gmic om man vill bildbehandla i terminalen.

Gänget bakom G’MIC har även lagt ut effekterna på Nätet så att man kan testa och arbeta med egna bilder utan att installera effekterna på sin dator. En riktigt skojig tjänst! Den sparar tid om man snabbt vill åstadkomma en effekt på en bild.

 

 

Inför seminariet i Umeå har jag försökt att tydliggöra skillnaden mellan olika varianter av arbetskritik, så som de formulerats på sistone. Här anas två huvudlinjer: Fritidslinjen och Avvecklingslinjen.

Detta handlar inte om reform kontra revolution. Jag tänker mig alltså inte att den ena linjen nödvändigtvis är radikalare än den andra. Mitt syfte är heller inte att plädera för den ena eller andra linjen. Snarare är jag ute efter att öppna en vidare diskussion genom att tydliggöra en kvalitativ skillnad mellan de två linjerna.

Fritidslinjen framstår som en “flyktlinje”, medan Avvecklingslinjen snarare kan tänkas som en “tvärlinje”. Här följer ett försök att ringa in den förstnämnda.

Fritidslinjen – ordet har på sistone använts av bland andra Basinkomst-nätverket, Allt åt alla, Ung Pirat Jönköping och Fredrik Virtanen. Utan att dra likhetstecken mellan vad dessa vill uppnå, anas ändå en gemensam tendens.

Uppenbarligen har Fritidslinjen som målsättning att maximera fritiden, vilket är detsamma som att minimera arbetstiden. Såtillvida utgår man från en konventionell uppdelning mellan arbetstid och fritid, vilket kan leda till ett osynliggörande av de obetalda omsorgssysslor som i huvudsak utförs av kvinnor. Omsorgen är ju varken arbete eller fritid!

Erik Persson bloggade i december 2012:

Jag drömmer om fritidslinjen. Där vi delar på de arbetsuppgifter som behöver utföras, och helt avskaffar de som saknar funktion – de verkliga skitjobben. Där vi skapar nya sociala relationer och bryter den totala isolering som våra bostadsområden idag utgör där jag inte ens vet namnet på grannen bakom väggen till vänster om mig. Tänk vad mycket vi kunde göra för varandra, hur bra vi kunde ha det, med större fritid. Hur kan det inte vara detta vi begär i en tid då möjligheterna borde vara oändliga? Jag drömmer om en garanterad basinkomst där den överflödiga tiden används till något progressivt, istället för repressiv magasinering. Jag drömmer om skapandet av allmänningarna – det gemensamma bortom stat och kapital.

Fredrik Virtanen skrev i en ledarkolumn i februari 2013:

Kan vi börja tala mer om ­fritidslinjen? Fritidslinjen! Där finns embryot till vår befrielse. Lyssna till den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss (1881–1977):

“Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Word, Ernst! Tid och möjlighet att leva och umgås. Fritidslinjen.

Allt åt alla Umeå frågade retoriskt inför 1 maj 2013:

Nolltaxa i kollektivtrafiken, hyrestak, arbetstidsförkortning eller till och med en garanterad basinkomst (”medborgarlön”)? Allmänningar och en ny gemensam välfärd bortom staten och kapitalets logik och kontroll? Vilka krav kan vi resa för arbetets avskaffande och fritidens förverkligande?

Nu över till mitt preliminära försök att ringa in Fritidslinjen.

Fritidslinjen hyllar fritiden, i syfte att utmana arbetsmoralen. Hyllandet av fritid kopplas inte sällan till en uppvärdering av amatörkultur och kan även associeras till en viss estetik: färgglad, spretig och avslappnad. Att softa i en solstol kan bli ett politiskt ställningstagande.

Fritidslinjen tror på växande allmänningar som ett centralt led i en strategi. Ofta finns en tanke om hur sfären av gratis saker ska vidgas steg för steg: från fri mjukvara och bibliotek, via avgiftsfri kollektivtrafik, med siktet inställt på att “allt” ska bli gratis. I manifestet “Att skapa allmänningar” hävdas att “produktionen vill vara fri” och en liknande tankegång återfinns ofta i anslutning till Fritidslinjen. Tanken är att mer fritid kan ge upphov till en positiv spiral, där allmänningar föder fler allmänningar.
Relaterat till detta är en allmän teknikoptimism, inte minst i fråga om 3D-skrivare. Ökad produktivitet innebär ju ett större utrymme för fritid – även om detta i dagsläget kommer till uttryck i teknologisk arbetslöshet. (Ännu en gång: Fritidslinjens resonemang utgår från en given tudelning av livet i arbete och fritid, där många omsorgsbetonade sysslor inte får plats.)

Fritidslinjen förordar basinkomst i en eller annan form. Basinkomst (medborgarlön) innebär att människor får pengar för sin försörjning utan att avkrävas arbete – en idé som sedan 1970-talets kris drivits av såväl liberaler som socialister. Många som driver Fritidslinjen ser basinkomst som blott ett första steg i en större samhällsomvandling, men icke desto mindre tillmäts kravet på basinkomst en central strategisk betydelse.

Fritidslinjen ställer krav. Efter att ha formulerat en uppsättning politiska åtgärder för mer fritid, ställs krav gentemot politikerna om att genomföra dessa. Det betyder inte att Fritidslinjens förespråkare förlitar sig på politikerna (eller vill bli politiker). Att ställa krav kan även uppfattas som en pedagogisk metod som ska avslöja politikens oförmåga.

Observera att dessa fyra teser om Fritidslinjen är extremt preliminära, samt att avsikten inte är att tillskriva någon en uppfattning som hen inte har, utan att bjuda in till diskussion. Härnäst kommer ett inlägg som tar sig an Avvecklingslinjen på liknande vis. Sedan ska det hela diskuteras i Umeå, varpå det mesta kanske kommer att revideras.

Vi måste fråga oss varför det är nästintill helt tyst om den stora nätpolitiska konflikt som just seglat upp i Sverige: statens försök att konfiskera domännamnet thepiratebay.se. En konflikt som tar sig den juridiska formen av att staten stämmer staten i Stockholms tingsrätt.

Åklagarmyndigheten (genom dess särskilda immaterialrättsåklagare) har lämnat in en yrkan om förverkande, riktad mot den statliga Stiftelsen för Internetinfrastruktur (som administrerar toppdomänen .se).

Stämningsansökan rapporterades som en nyhet den 30 april (se t.ex. Ekot, SVT, Metro). Två veckor meddelade stiftelsen att man inte böjer sig frivilligt, utan ser det som en principsak att inte stänga domännamn. Även detta blev en nyhet i tidningarna (tack vare Sten Gustafsson på TT som i många år bevakat konflikter kring fildelning).

Spridda nyhetsartiklar alltså, men ingen uppföljning, ingen medial dramaturgi och ingen debatt. Raka motsatsen till hur det var 2005–2009, då varje litet utspel i fildelningsfrågan blev dramatiserad i nyhetsmedierna. Gång på gång utmålades då bilden av en slutstrid, där fildelningens fortbestånd skulle avgöras. År 2013 är det inte längre bara fildelningen, utan själva internets infrastruktur som står på spel – och det är tyst som i graven.

Särskilt tydligt är hur debattindustrin har tappat intresset för nätpolitik. Fildelning är så ute! Att staten vill konfiskera ett domännamn är därför inget som triggar debattredaktörerna på Expressen, Newsmill och SVT. Om detta varit för några år sedan, hade dessa redaktörer inte tvekat att snabbt beställa artiklar som kritiserar åklagarmyndighetens angrepp på The Pirate Bay. De hade låtit andra artiklar vänta. Troligtvis hade domännamnskriget även blivit föremål för direktsänd tv-debatt.

År 2013 vet ingen vem som driver The Pirate Bay, så de kan inte uttala sig i massmedia. Det finns heller ingen Piratbyrå som piskar fram uppmärksamhet kring fall som detta. Förvisso finns det en rad aktörer – inklusive Juliagruppen – som är redo att ställa upp i debatt vid förfrågan. Men nyhetsmedierna och debattindustrin visar inte längre något större intresse. Kanske måste nätaktivister fundera mer på vad den nya situationen innebär.

Nu har vi Torrentfreak, som skriver på engelska men ofta är välinformerade om förhållanden i Sverige. Men det är typ allt. Jag hittar bara en enda svensk blogg som tillför något nytt i domännamnskriget: Upphovsträtan.

Och Piratpartiet? Deras webbsida publiceras frekvent med nyheter, men jag hittar ingenting om det stora domännamnskriget! Inte heller återfinns några kommentarer hos ledande partiföreträdare som Troberg, Engström och Andersson. Detta är anmärkningsvärt!

Tidigare missade Piratpartiet aldrig ett tillfälle att träda fram som försvarare av The Pirate Bay. Under knappt tre år levererade de bandbredd dit – men när saken sattes på sin spets så vek sig Piratpartiet. Möjligen har detta nederlag bidragit till att partiet inte längre är så intresserat av att associera sig med The Pirate Bay. Eller så har förklaringen att göra med att Piratpartiet har stängt sitt forum samtidigt som den interna debatten inriktats på “breddning“, alltså bort från fildelningsrelaterade frågor.

Finns det då ingenstans där statens attack mot domännamnssystemet har uppmärksammats? Jodå: på Flashback.se har det publicerats en nyhetsartikel, som troligtvis fått ett stort antal läsare, då den även exponerats tydligt på forumet. Men det kan noteras att fallet knappt alls har diskuterats på Flashbacks forum. Det kan också noteras att liknande nyhetsartiklar – vinklade till förmån för The Pirate Bay men utan ytterligare analys – har publicerats av nazistiska Realisten och högerradikala Fria Tider. Det är rätt sorgligt att just dessa verkar vara de enda politiska medier med stor läsekrets som alls tar upp fallet.

Google är känt för att använda öppen källkod och öppna standarder i sina produkter, vilket ställer dem på god fot med många av oss som gillar öppen källkod och öppenhet generellt. Detta kan vara på väg att ändra sig rätt rejält och har varit på gång en längre tid om man ser till hur saker och ting utvecklar sig.

Senast att få stryka på foten är chatformatet XMPP i nyaste versionen av Google Hangout, men det är långt ifrån ensamt.

• Det sociala nätverket Google+ har ingen öppen RSS-output, alltså inget PuSH-stöd, inget skriv-API. Faktum är att det inte har någonting öppet.
• Google Reader skrotas 1 juli, tillsammans med RSS-stödet i Chrome
• WebDav för Google Calendar skrotas till förmån för deras proprietära API
• och alltså XMPP som för bara 3 år sen var en av kärnorna i Google Wave

Problemet för Google med öppna standarder är att de inte genererar någon vinst om vi använder dem i tredjepartsapplikationer. Google Talk kunde användas via Jabber, Google Calendar kan köras via vilken iCal-kapabel kalenderapplikation som helst. Google Reader kunde läsas via LifeRea eller andra program. Det gör att Googles annonser, och också huvuddelen av deras intäkter, inte visas.

De här nedstängningarna av öppna APIer och slopandet av stöd för öppna standarder är inget konstigt i sig, det är affärsmässigt sunda beslut för Google självt. Problemet är Googles inställning till öppenheten. Man började spela på öppenhetsflöjten och lurade in användare med löften om fria, öppna alternativ. Tjänster som Reader och Calendar blev så populära just för att man kunde använda dem med tredjepartstjänster. Men efter ett tag började Google spela flöjt för sin egen skull och stänga ner eller begränsa tjänster och tvingar nu sina följare tillbaka in i stängda ekosystem, vilket användarna var på flykt från till att börja med då de flesta kommer ifrån Windowsvärlden.

Tjänster som Skype och iMessage är inte längre skilda från Hangouts. Alla är proprietära och kräver en specifik applikation för att funka. Vare sig Skype eller iMessage har hävdat öppenhet i sin tjänst så inga förhoppningar har funnits om att de skulle fungera med andra applikationer. Det har däremot varit fallet för Hangouts med sitt inledande stöd för XMPP. Och det är det hyckleriet som gör hela skillnaden.

Relaterade artiklar:

Joshua Kiepert vid Boise State University i Idaho, USA, har byggt ett 32-nodskluster som visserligen är mindre än 64-nodersklustret som byggdes i Lego förra året, men som nog tilltalar moddercommunityn mer.

Kiepert började arbetet med hallonpajklustret den här våren på grund av hans forskning inom datadelning för trådlösa sensornätverk. Han var övertygad om att bästa sättet att forska på nya sätt att dela data var att simulera det i ett Beowulf-kluster. Eftersom skolans eget kluster ibland togs ned av olika anledningar och Kiepert tyckte sig behöva det hela tiden och administratören dessutom behövde godkänna programinstallationer på klustret, byggde han sitt eget med hjälp av Raspberry Pi för att det helt enkelt skulle bli enklare och snabbare att modifiera det.

Han har till och med släppt en 17-sidors PDF där han i detalj går in på hur och varför han byggde den, komplett med en lista över alla delar han använt. Kostnaden för klustret blev enligt dokumentationen 1967 dollar och 21 cent. Klustret kör Arch Linux för ARM eftersom det är betydligt mer lättviktigt än Raspbian och har färre tjänster startade i standardinstallationen.

Kanske lite för omfattande för ett helgprojekt, men kanske något för er som är händiga och har sådär 20 000 kronor över.

Relaterade artiklar:

Ubuntu 13.04 Raring Ringtail was released a few days ago. It comes with many pre-installed applications for several purposes. However, these applications won’t be enough for some users to be able to effectively use Ubuntu 13.04 Raring Ringtail. So, here’s a list of recommended applications for Ubuntu 13.04.


Läs hela artikeln.

På tisdag nästa vecka åker jag till Umeå för att medverka i två seminarier, båda lokaliserade till stadens universitet. På eftermiddagen snackar vi om motlinjer till arbetslinjen och på kvällen snackar vi kritik och teknik. Här följer inbjudningarna från respektive arrangör.

I slutet av denna månad ska riksdagen ta beslut kring ett nytt lagförslag från den borgerliga regeringen. Förslaget, som är en utvidgning av den så kallade Landskronamodellen, innebär att socialbidragstagare tvingas till motprestationer för att få ta del av sitt understöd. Det är också del i en större tendens som brukar beskrivas som en övergång från welfare till workfare.

Samtidigt lever vi under en tid av tidigare ej skådad produktivitetsökning där den teknologiska utvecklingen gör arbetet mer och mer överflödigt. Men denna utveckling är tvetydig. För samtidigt som den befriar oss från arbetet skapar den samtidigt en ny industriell reservarmé som kapitalet kan utnyttja för att hålla arbetarnas krav nere.

Frågan handlar i grund och botten om vad arbete är: en självutvecklande och tillväxtskapande verksamhet eller helt enkelt en politisk disciplineringsmetod?

Och hur ser motståndet ut? Mot arbetslinjen har det inom en icke partianknuten vänster börjat växa fram ett krav på en fritidslinje, där alla medborgares elementära behov garanteras genom en så kallad medborgarlön som är frikopplad från arbetet. Om detta är en reformistisk linje som reser frågor om vem som ska få ta del i medborgarskapet och på vilka villkor, är det också möjligt att urskilja en alternativ linje som fokuserar mer på det lokala som platsen för att utvidga den sfär som inte är knuten till lönearbetet och där organisera våra grundläggande behov.

För att diskutera dessa frågor har vi bjudit in Rasmus Fleischer, samtidshistoriker som intresserat sig för dessa frågor med särskilt fokus på innevarande ekonomiska kris. Tillfället har karaktären av diskussionsseminarium och vi kommer att utgå ifrån följande två texter:

• Aaron Peters: “Weaponising Workfare”
  
• “Strategisk hypotes” från arbetaren och skribenten bakom krigsmaskinen.tumblr.com.

Plats: Sociologiska institutionens sammanträdesrum, C304, Beteendevetarhuset, Umeå universitet.
Tid: Klockan 15.00–17.00, tisdagen den 21 maj 2013.

Vad händer med det kritiska samtalet då kulturjournalistiken får ett allt mer begränsat utrymme? När kulturredaktionerna skär ner på kulturbevakning och allt mer kulturjournalistiskt material produceras och konsumeras i endast digital form finns all anledning att samtala kring kritikens förutsättningar och villkor. Utgör de nya plattformarna som finns på Internet, exempelvis bloggar, nätgemenskaper eller nättidskrifter, ett hot eller en möjlighet för det offentliga kritiska samtalet? Hur kan kritiken fungera i en digital tid?

Samtalsledare: Julia Pennlert, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Medverkande:
Johanna Ögren, som bloggar för sajten bokhora, Kiruna
Rasmus Fleischer, samtidshistoriker, Stockholm
Lina Samuelsson, doktorand i litteraturvetenskap, Karlstad
Johannes Björk, doktorand i litteraturvetenskap, Umeå

Plats: HUMlab X, Konstnärligt Campus, Umeå universitet (Östra strandgatan 30B).
Tid: 19.00–20.30, tisdagen den 21 maj 2013.

Next week the Swedish Ministry of Foreign Affairs, together with the Swedish International Development Cooperation (Sida) and the Internet Infrastructure Foundation (.SE), are hosting the second annual Stockholm Internet Forum (SIF13). Just as last year, the Cybernorms RG and Lund University Internet Institute will be present.

As a food-of-thought the organizers have asked some of the participants to present some inspiring and educating papers on different related topics. Please check them out, they all are worth reading. But one is of special interest, at least for me, since me and Jacob Dexe (both connected to the LUii) were involved in feeding the paper with some input; Cyber Security, Cyber Surveillance and Online Human Rights.

The paper is written by Anja Kovacs from the Internet Democracy Project and Dixie Hawtin from Global Partners and Associates and tries to clarfiy how the term cybersecurity is used, how it should be understood and it’s societal implications.

“…cyber security strategies must be designed and implemented in a way which is consistent with international human rights law too often this is not the case, as seen in (…) surveillance regimes…”

What me and Jacob provided for the paper is what could be seen as food-of-thought for the food-of-thought, a exemplification of some Swedish cyber security related events and processes. Here is a part of the input, which seems to have inspired some of the themes discussed in the paper:

In the report “Samhällets informationssäkerhet – Nationell handlingsplan 2012” (Information security for the society – National action plan 2012) from the Swedish Civil Contingencies Agency (MSB) we can see that out of the six aims of the national information security strategy 2010-2015, improving “freedoms, rights and personal integrity” is the foremost goal, going in line with a public discourse that has been fairly visible the last half decade or so. Whether everyone agrees on the outcome of the discussion or measures taken to secure it is another debate, but personal integrity and freedoms and rights for citizens are paramount in the spoken discourse.

Furthermore, the Swedish Defense Research Agency (FOI) are appointed to be the competence coordinators of the MSB focusing on national safeguards against cybersecurity threats. FOI has a special focus on SCADA strengthening, by researching the security of industrial systems. This has been done by coordinating and participating in international security trainings and scenarios.

However, some national cybersecurity threats have been discussed widely in the public debate. A number of public web-services have been targeted during the last couple of years. Notably the Swedish blog platform Bloggtoppen had a major information leak due to a hacker attack in late 2011, where at least 90.000 entries (some claim up to 250.000 entries) of personal data were spread around the Internet, including passwords and other details concerning a large number of journalists on major Swedish newspaper along with parliamentarians. This was discussed as a showcase for how the security measures need to be taken seriously on all levels. Also, the Swedish tax agency had a similar leak, when their – said to be trusted and secure – data host Logica had a breach discovered in early 2012. While it seems as there have been unauthorized access to the systems for at least two years, this got known when over 9.000 classified personal numbers (high risk social security numbers) were published openly on the Internet.

Also, a long range of Swedish agencies and official institutions – including the Police, the National Prosecutors Office, several news agencies and banks – have been targeted by international groups using DDOS attacks and similar techniques to demonstrate their support for Wikileaks and/or Julian Assange. This has had the effect that different governmental bodies have discussed different strategies to maintain an adequate national IT structure. For instance, the attacks against Swedish targets in October 2012 was followed by statements from the Swedish Police’ IT-section promoting pro-active measures towards “hacktivist” groups, the Swedish Minister of Justice demanded harsher punishment levels for “hacking” in quite broad terms, while the Swedish Minister of IT and Infrastructure rather focused on building robust digital infrastructure as the only way to cope with such attacks.

A lot of this isn’t really news to the observant reader of the Cybernorms blog, of course. But a reminder is never a bad thing. Please do read the paper, and keep the discussion going!

Spara och/eller dela med dig:

Gáspár Miklós Tamás presenterades på Copyriot för några år sedan. Sedan dess har han även figurerat i Magnus Lintons De hatade såsom en av ytterst få intellektuella i Ungern som tar till orda mot den auktoritära nationalism som tagit över landet.

Som filosof har han liknats vid Slavoj Žižek. Detta är missvisande, bland annat för att Tamás står helt utanför den penningstinna, anglosaxiska teorimarknad där Žižek bygger sitt varumärke. Tamás företräder en radikal variant av kritisk teori som influerats av bland andra Moishe Postone och Robert Kurz, men även av Antonio Negris tidigaste skrifter. Samtidigt är hans tänkande djupt präglat av regionala och historiska erfarenheter av ett liv i Centraleuropa. New Left Review har nyligen publicerat en längre intervju med Gáspár Miklós Tamás, som varmt kan rekommenderas.

Adjektiv som används när Gáspár Miklós Tamás berättar om sin familj och om sin uppväxt i 1950-talets Transsylvanien: talmudisk, kvasi-gnostisk, kalvinistisk, viktoriansk, positivistisk.

Föräldrarna träffades i mellankrigstidens kommunistiska rörelse. Bini Adamczak har i sin lysande bok Gestern Morgen

återupplivat denna rörelses livsåskådning: en kult av Historien som ställde enorma krav på offer och underkastelse. Modern kom från en judisk familj av talmudlärda, mormodern mördad i Auschwitz. Fadern var skräddare och författare. De tillhörde den ungerska minoriteten i det som efter 1945 åter blev Rumänien.

They could not have met anywhere else, only in the movement. The movement—they never spoke of the Party—meant mostly suffering and persecution: arrest, prison, beatings. The suffering was self-explanatory: punishment by an evil society proved the goodness of the Cause. It was a quasi-Gnostic world-view: on the one side there was exploitation, oppression, Hitler and death; on the other, the movement.

Later, when my father was thoroughly disenchanted with the system, I asked him why he still called himself a Communist. He showed me a little plastic—well, I suppose, bakelite—cube, with six little photos glued on its sides: the portraits of some of the best friends of his youth, tortured to death by the royal Hungarian and Romanian secret services, or by the Gestapo in that awful year, 1944. ‘Because I cannot explain it to them’, he said. It was the perfect Christian idea: bearing witness, martyrdom as the theological guarantee of truth. They were justified by heroic death, and so was the cause. He could not escape it. Keeping faith in the teeth of adverse political experience, the rotting away of the movement, was the only course. Anything else would have been treason. Duplex veritas also: he never denied that ‘state socialism’ was a failure.

Under 1960- och 1970-talet blev Rumäniens regim allt mer nationalistisk. Partiet började utesluta ungerska, judiska och framför allt ungersk-judiska aktivister. För familjen Tamás var det bara en fråga om tid. När den svarta bilen stannade utanför deras hus i februari 1974 var den väntad sedan länge.
Familjen hade alltid sett sig som goda internationalister, men inne i internationalismen fanns ett element av nationalism: nationalismerna var de andra – rumänerna.

Cluj/Kolozsvár var sedan länge en kluven stad, inte bara språkligt. Där fanns två universitet och två fotbollslag: ett som var ungerskt och med lång vänstertradition, ett som var rumänskt och med högernationalistisk tradition.

År 1974 när Securitate kom till familjen Tamás var också året då Nicolae Ceauşescu blev president i Rumänien. Gáspár Miklós Tamás var 26 år och filosofistudent – att han läste Kritik av det rena förnuftet redan som fjortonåring säger något om den superbildade socialistkultur som hans föräldrar representerade.
Efter att ha utgivit en studie om Descartes emigrerade han som trettioåring till Ungern, med planer på att engagera sig i oppositionen. Undervisade några år på ett universitet i Budapest innan han svartlistades för att ha publicerat en pamflett till stöd för arbetarrörelsen i Polen.
Fram till 1989 var han arbetslös och förbjuden att publicera sig i Ungern. Däremot kunde han skriva för ungerskspråkiga tidskrifter i Jugoslavien, som ju stod utanför Sovjets maktsfär. Där fanns en viss öppenhet för den “nya vänstern” (t.ex. kunde Herbert Marcuse bjudas in till Dubrovnik).
Annars var just den nya vänsterns idéer särskilt hårt undertryckta av myndigheterna i Öst – hårdare än annan politisk litteratur från Väst. Ungerns säkerhetspolis hade ända fram till 1991(!) en särskilt enhet för att bekämpa sådant som regimen kallade för “trotskism”.

Gáspár Miklós Tamás påpekar i förbifarten: statskapitalismen i Öst var ett försök att realisera just det som Marx i abstraherad form beskrev i Kapitalet, nämligen ett totalt system, ett automatiskt subjekt.

Längre fram i samma intervju uttrycks en idé om medborgarskapet som leder tankarna till just kapitalet som tillväxtprocess. Medborgarskapet är bara meningsfullt, säger Tamás, så länge som det utvidgas, så länge som det befinner sig i rörelse mot att bli universellt. Så skedde de facto i det statskapitalistiska Ungern. Här påpekas också att Ungern och Östtyskland var de enda öststaterna som stod mot den nya vågen av nationalism i östblocket och som fortsatte att bannlysa antisemitismen.

As a system still based on commodity production, wage labour, money and the separation of the producers from the means of production, class differences and inequality persisted. In this, the Party represented a kind of collective tribunus plebis, always adjusting consumption levels, life quality and cultural participation towards equality and maintaining—in a largely, but not exclusively, symbolic fashion—the primacy of the working class. Social mobility was swift and advantages were offered to working-class kids in access to higher education and cadre promotion. Statistics show that even in the 1980s, a crushing majority of leading officials and managers came from proletarian families.

Även om både Ungern och Rumänien präglades av åsiktsförtryck, skilde sig det politiska klimatet enormt. Rumänien under Ceauşescu blev en nationalistisk stat som genomsyrades av antikommunistisk och antirysk propaganda. Ceauşescu allierade sig glatt med allehanda fiender till Sovjet: de Gaulle i Frankrike och Begin i Israel, till Nixon i USA och shahen av Iran, samt ej att förglömma: Pol Pot.

Rumänien var det enda land i Öst där 1989 innebar en genuin revolution, enligt Tamás. Men det var i Polen som händelsekedjan tog sin början. Tamás påpekar att Solidarnosc endast på ytan var en fackförening. Organisationen var i själva verket en blåkopia av det kommunistiska partiet så som det fungerat i Centraleuropa under dess historiska höjdpunkt, 1917–23, med celler på arbetsplatserna under central ledning av intellektuella.

Själv var Gáspár Miklós Tamás under 1980-talet verksam i gruppen av intellektuella dissidenter i Ungern. Efter 1989 tog han del i en kollektiv omsvängning mot en liberal position och satt rentav i ungerska parlamentet för Fridemokraterna mellan 1989 och 1994 – en episod som han numera beklagar.
Besviken på utvecklingen fördjupade han sina studier i kritisk teori. Efter 2000 bröt han med flertalet av sina gamla dissidentvänner och började identifiera sig som marxist. Numera stämplas han allmänt som som nationsfiende i den ungerska offentlighet som genomsyras av aggressiv antiziganism, antisemitism och antifeminism.

How could we install a system of universal citizenship? The price to be paid is to dismantle the contemporary version of pseudo-liberal capitalism; no multiculturalism can do justice to this problem. But the white majorities are increasingly desperate. Before 1989, I was afraid only of the secret police. But today I may face the wrath of my own people as I am seen to be on the side of the Roma, of the immigrants, of the gays and so on—so, unlike at any other time in history, equality is perceived to be inimical to the interests of the majority. People are not interested in our opposition to the Wall Street regime, as soon as we defend the darkies. Both are foreign. The left is, again, seen as a Jewish cabal, representing the Other. Under the pretext of equality, the left is felt to attack, again, the local, the traditional, the intimate, the home-grown. Like global capitalism, communism is seen as insensitive to the Home. Yes, it is, as it is concerned about the homeless.

Ett antal längre essäer av Gáspár Miklós Tamás finns redan på engelska, tillgängliga här och var på nätet. Det vore hög tid att något förlag samlade dem i en bokvolym. Intresserade rekommenderas i vart fall att läsa hela intervjun – här har bara små delar refererats.

Idag släpptes Mint 15 RC för de som vill testa, en hel del nyheter och förbättringar!
The team is proud to announce the release of Linux Mint 15 “Olivia” RC.
Linux Mint 15 is the most ambitious release since the start of the project. MATE 1.6 is greatly improved and Cinnamon 1.8 offers a ton of new features, including a screensaver and a unified control center.

Svenska Linuxföreningen vill passa på att tacka GleSYS som nu sponsrar oss med co-location för våra servrar. Stort tack för platsen i Er serverhall samt för Er vänlighet och hjälpsamhet!

Nu skall hemsidan fungera igen.

Ubuntu Speech Recognition app is shaping up nicely. During the first video preview of the Ubuntu Speech Recognition software, author did promise open sourcing of the app. He has kept his promise. Ubuntu Speech Recognition is now open source and is licensed under GNU General Public License Version 3 aka GPLV3. See github page for more information. Installation instructions for Ubuntu Speech Recognition app can be found below.

Se below for English translation

Under söndagen den 12:e hade vi vårt första lilla sidoevent under fototävlingen Wiki Loves Public Art. Vi var en grupp på åtta vuxna samt Ture, 3 år, som träffades för att fotografera Östasiatiska museets fantastiska konstsamlingar.

För att täcka in så mycket som möjligt och undvika att flera personer tog bilder på samma objekt delade vi upp oss i två grupper. Ena gruppen fokuserade på museets japanska konstsamling, där många av de cirka 400 objekten i samlingarna fotograferades. Nu finns bland annat bilder av en fantastisk samling livfulla miniatyrskulpturer (så kalade netsuke) samt konstporslin tillgängliga på Wikimedia Commons.

Den andra gruppen fokuserade på en betydligt större samling av kinesisk konst som innehöll objekt från 1600-talet f.kr. ända fram till 1900-talet e.kr. Vi kunde alltså ta bilder på objekt från de olika kejserliga dynastierna med allt från jade- och elfenbensstatyeter till konstverk av lera och porslin.

Under de dryga två timmar då vi gick runt och njöt av konsten och fotograferade, blev hundratals bilder tagna och deltagarna håller nu på sortera ut sina bästa bilder och ladda upp dem. Redan finns ett 40-tal bilder uppladdade på Wikimedia Commons, och det blir helt säkert fler. Vi avslutade det hela med att ta en fika på museets café och lärde känna varandra lite bättre. Vi pratade bland annat om fotografering, om andra evenemang anordnade av Wikimedia Sverige som deltagarna varit intresserade av och deltagit i och om Tures leksaksbilar.

På kommande söndag, den 19:e maj, bär det av till Medelhavsmuseet för att fotografera till exempel terrakottastatyerna från Cypern, marmorporträtt från Rom och Grekland samt konst av guld från olika andra länder runt medelhavet. Häng gärna med och gå runt där tillsammans med oss (först till kvarn gäller!), eller besök museet på egen hand någon annan dag under veckan! Det är gratis!

• Se till att du tar en bild på informationsskylten för objektet så att du lätt kan beskriva vad det är för något du tagit bild på. Det ökar chansen att bildenkommer att användas senare! Se framförallt till att få med konstverkets ID-nummer (alltså det nummer som museet gett objektet för att själva kunna hitta information om det i sina databaser). ID-nummer kan se ut exempelvis så här: “OM-1974-1029 eller “BS-2096”.

• Undvik reflektioner i glaset. Om du flyttar runt lite kan du ofta undvika allt för mycket reflektioner.

• Titta på dina bilder när du tagit dem (zooma in så att du ser om de är skakiga eller inte). Ofta är museerna inte upplysta på lämpligt sätt för att det ska vara enkelt att ta bra bilder och det kan krävas några försök även om man är stadig på handen.

• Ta flera bilder av samma objekt från olika vinklar och närbilder samt med olika mycket ljusinsläpp. Det är bara bra att vi har lite olika versioner att välja mellan och du kan förstås också ladda upp olika bilder av samma objekt!
  

  Ett skulpterat kvnnohuvud från Songdynastin, Kina. Foto: LMarianne. Licens: CC-BY-SA.

Hoppas att ni hänger med och tar lite bilder, antingen på lördag hos Göteborgs konstmuseum eller på söndag hos Medelhavsmuseet i Stockholm!

Mvh,

John Andersson

English Translation

On Sunday the 12th we had our first side events during the photo contest Wiki Loves Public Art in Sweden. A group of eight adults and Ture, 3 years, came together to photograph the Museum of Far Eastern Antiquities’s fabulous art collections.

In order to cover as much as possible and avoid several people taking pictures of the same object we decided to split into two groups. One group focused on the museum’s Japanese art collection, where many of the 400 objects in the collections were photographed. Now we have several pictures available on Wikimedia Commons of e.g. a stunning collection of miniature sculptures (so kalade netsuke) and of beautiful art porcelain.

The second group focused on a much larger collection of Chinese art, which included items from the 1600s BC until the 1900s AD. We took pictures of items from the various imperial dynasties, made out of both jade and ivory, clay and porcelain.

Already, there are over 40 photos uploaded to Wikimedia Commons from the event, and more will certainly be added. We ended the event with a coffee at the museum café and got to know each other a little better. We talked about photography, other events organized by Wikimedia Sweden as participants were interested of and/or had participated in and about Ture’s toy cars.

On the next Sunday, May 19, we will go to the Museum of Mediterranean and Near Eastern Antiquities to photograph items such as terracotta statues from Cyprus, marble portraits from Rome and Greece and art made out of gold from various other countries around the Mediterranean. Do join us and visit the museum together with us (first come first served!), or visit the museum on your own any other day of the week! The entrance is free of charge!

We discussed a number of ways to improve photos taken in a museum for the contest:

• Make sure you also take a picture of the artwork’s information sign so that you easily can describe what you have photographed. More information about the picture will increase the chance that the image will be used later! Be sure to take a photo, or write up, the artwork’s ID number (i.e. the number that the museum gave the item to find information about the object in their databases). An ID number may look something like this: ”IF-1974-1029” or like this ”BS-2096″.

• Avoid reflections in the glass. If you move around a bit, you can often avoid too much reflection.

• Take a good look at your pictures directly after you have taken them (zoom in on your camera so you can see if they are blurry or not). Often museums are not lit up properly which makes it hard to take great pictures, even with a steady hand.

• Take several pictures of the same object from different angles and close-ups. It’s very good if we have some different versions to choose from of the same object!

I hope that you will come along and take some pictures, either on Saturday at the Gothenburg Museum of Art, or on Sunday at the Museum of Mediterranean and Near Eastern Antiquities in Stockholm!

Sincerely,

John Andersson

I ett tidigare inlägg – ”Manlig och kvinnligt i arbetstidsdebatten” – har jag beskrivit hur Yahoos VD Marissa Mayer mottogs i den offentliga debatten, efter beslutet att införa en arbetstidspolicy som starkt begränsade de anställdas möjligheter att arbeta hemifrån. Meyers arbetstidspolicy (som motiverades utifrån ett behov av att öka graden av samarbete och bygga en stark kultur) erhöll omfattande kritik från flera håll och framförallt från de som såg den som ett slag mot småbarnsföräldrars möjlighet att kombinera arbete och familjeliv. Det intressanta med debatten var kanske inte att människor ställde sig frågande till ett beslut (som inte känns helt tidsenligt) utan hur Mayer behandlades i debatten – där hennes brister och förtjänster som mor hamnade i förgrunden. När dimman och röken nu lagt sig lite kring debatten kan det vara intressant att fråga sig – vad hände sedan?

Meyers själv verkar vara förvånad över den heta debatten och menar istället att hon fått positiv respons från anställda som tidigare upplevde arbetsgruppers arbeten som splittrade. Hon lyfter även fram ett antal nya produkter som kommit från Yahoo! under senare tid, som ett direkt resultat av att anställda arbetar närmare varandra i Yahoos lokaler (däribland den nya väderappen Yahoo Weather). I en intressant kommentar säger hon att medarbetare måhända är mer produktiva när de sitter själva på sina kammare och arbetar men att hon trodde att de var mer innovativa när de arbetade tillsammans i Yahoos lokaler. Den kända Harvardprofessorn Rosabeth Moss Kanter kommenterar Mayers policy i ett email till tidskriften Wired Magazine där hon ställer sig där frågande till Mayers resonemang:

“Requiring everyone to be in fixed places at fixed times can promote rigidity and still not guarantee that teams work well together or produce high levels of innovation,”

Debatten lär väl fortgå om hur och på vilket sätt arbete bäst organiseras för att främja såväl innovation som produktivitet. Och väl är väl det. I takt som samhälle och arbetsliv förändras krävs en ständigt pågående diskussion kring hur, när och var vi arbetar… och bör arbeta. Utifrån detta perspektiv kan Meyers policy ses som något positivt då den skapat en bred och engagerad diskussion i frågan.

En annan (och mer konkret och direkt konsekvens) är att Yahoo! gjort andra eftergifter till småbarnsföräldrar, för att de ska få livspusslet att gå ihop. Två månader efter den utskällda arbetstidspolicyn lanserar nu Yahoo! ett paket med förmåner till småbarnsföräldrar, däribland förbättrade möjligheter till betald föräldraledighet. I en artikel i New York times Yahoo Adds Perks for Parents beskrivs hur föräldraledigheten förlängts från i runda slängar åtta till sexton veckor. Förbättringarna beskrivs i nämnda artikel inte enbart som en eftergift i relation till den infekterade debatten utan även som en proaktiv åtgärd för att kunna attrahera och behålla kvinnor vilka som grupp fortfarande utgör en minoritet inom branschen.

 

//Calle

Spara och/eller dela med dig:

Interview We speak to the creator of Mighty Mint, Clem Lefebvre

What makes Linux Mint so awesome? That, in itself, is quite a question. After all, why do we use Linux? It's one of those questions that can only be answered from the point of view of an individual's personal approach to their experiences with the operating system itself.
For many, Linux Mint is the last bastion of non-commercialised Linux; an environment whereby they can still enjoy the pleasures of the desktop, without having to follow the trend of living in a tabletised world.

For others, Mint has become the very best example of what a Linux desktop should be: fast, easy, pleasing to the eye, useful and productive. Others,

Idag drar Eurovision Song Contest igång i Malmö med första semifinalen och på lördag genomförs finalen.

Det är inte varje år detta evenemang arrangeras i Sverige och det är därför med glädje jag konstaterar att en av Wikimedia Sveriges medlemmar, Albin Olsson, har beviljats ackreditering och är där hela veckan för att fotografera artisterna. För detta ändamål kommer föreningens teknikpool med bra kamerautrustning till god användning.

Ackrediteringen till Eurovision Song Contest visar att de stora organisationerna och arrangörerna förstått hur Wikimedia fungerar och betraktar oss som en seriös kulturspridare. Bilderna laddas upp på Wikimedia Commons, bilddatabasen med närmare 17 miljoner mediafiler, fritt tillgängliga i hela världen. Albins bilder kan ni se här.

Tidigare har ackrediteringar beviljats till bland annat kronprinsessan Victorias och prins Daniels bröllop, prinsessan Estelles dop, presskonferenser för Nobelpriset, intervjuer med nobelpristagare, Astrid Lindgren Memorial Award, Stockholm Jazz Festival och Bokmässan.

AIDE finns fritt tillgänglig på Google Play och är en Android IDE som kan köras på Android-plattformen. Genom detta är det möjligt att utveckla för den mobila plattformen medan du är ute och rör på dig.

Med version 2.0 av AIDE kan man numera skriva C/C++ eller använda utvecklingsmiljöns nya designgränssnitt. Det finns också en professionell version som har förbättrat integrationen med versionshanteringssystemet Git. AIDE kan köras på Android-telefon och -plattor och erbjuder vanliga IDE-funktioner som kodkomplettering, automatisk markering av fel, refaktorering och kodnavigering.

Stödet för C/C++ har åstadkommits genom att integrera Android Native Development Kit. Applikationer som utvecklats med NDK och Eclipse kan utan vidare bli importerade i AIDE på samma sätt som Java-applikationer sedan tidigare importeras. Den professionella versionen låter användaren sätta upp ett nytt Git-repo när hen skapar en ny app. Det finns också nyligen implementerat stöd för branching, merging och branch deletion inifrån IDE-miljön.

AIDE 2.0 finns tillgänglig från Google Play gratis, men versionen hanterar bara färre än fem filer i projekten. Den professionella versionen kräver en premium-nyckel som kostar runt hundralappen, men stödjer då större projekt, APK-publicering och Git.

Relaterade artiklar:

Att hantera olika ICC-färgprofiler för hårdvara har varit önskvärt från professionella grafikers perspektiv en längre tid. Möjligheten har funnits ett bra tag i Linux, men på måndagsmorgonen nåddes en milstolpe i utvecklingen. Då tillkännagjordes version 1.0.0 av Colord, en tjänst/daemon som gör det enkelt och rättframt att hantera, installera och skapa färgprofiler för att kalibrera färger på skärmar, scanners etc.

”We did it at last!” löd inledningen till upphovsmannen Richard Hughes release-meddelande. Colord är en del av freedesktop-projektet och det finns såväl kommandoradsbaserade (såklart) inställningsmöjligheter såväl som Gnome (ovan) och KDE GUIn för att ställa in färgprofiler.

Några av nyheterna är att colord 1.0.0 kan hantera monitorer med identiska EDID-värden och att man lagt till enkla BGRA32- och CMYK32-pixelformat.

Relaterade artiklar:

Takeaway: The Chromebook has taken off. It’s a Linux-based device that has one key thing in its favor. jack Wallen explains what he thinks it is.

Unlike my usual fare, I’m going to cut to the chase and answer this question up front. The Chromebook (and it’s Linux-based Chromium OS) succeeds because it’s easy to use and it works. Simple. End of story.

Oh, but wait — it’s not really all that simple. There’s one additional point of interest, one that I’ve been harping on Linux distributions about for years. The Chromebook does one thing all other distributions do not…

Market.

Yes,

Brian Holmes skriver kort om sitt kristeoretiska projekt. Det har nog vissa likheter med det projekt som lyser igenom på Copyriot. Även han utgår i huvudsak från kritiska teorier, om än av delvis annat slag.

Själva inramningen tycks vara likartad. “Krisen” inskränks här inte till att betyda “den ekonomiska krisen”. Särskilt intressant är betoningen av hur varje ny generation måste utarbeta ett historiemedvetande där kriser som genomlevts av tidigare generationer får mening i en större berättelse. Relationen mellan 1930-talets kris, 1970-talets kris och samtidens kris är ju i kronologiska termer en relation mellan tre generationer.

Brian Holmes skriver:

This work takes time. The biggest difficulty is, first, realizing the extent to which the social-democratic projects of the mid-twentieth century have shaped all of us – expectations, personalities, habits, drives – even into the present. And second, realizing that those social-democratic projects, far from representing a desirable “golden age,” actually culminated in the trap where we find ourselves today.

Detta projekt tycks lägga rätt stor vikt vid förståelsen av finansiella derivat – om än i relation till industriproduktionens omlokalisering sedan 1970-talet. Detta vore intressant att sätta i samband både med Lohoff/Trenkle och med Joseph Vogl (den senare hör till de böcker som ännu väntar på att tas upp här).

in my reading derivatives function as a form of commodity money, replacing the stability of gold with an algorithmical flux that tries to stabilize values by capturing every form of movement so that all of them can be played off against each other. I believe derivatives act as meta-commodities /…/
What the metacommodity veils is the privatization of government.

I kommentarsfältet ges även respons från någon vid bloggen Permanent Crisis. Denne uttrycker viss skepsis mot Brian Holmes tonvikt på finansväsendet; i stället föreslås en mer tillspetsad fetischkritik.

Brian Holmes ger också en kort kommentar om hur krisprojektet är en del i en teoretisk omvärdering:

After working in the autonomist vein for many years (with the Multitudes journal in France) I thought the crisis had proven some of our ideas to be wrong, and others to be overstated. It appeared necessary to rework many things.

Ja, jävlar. Jag minns den autonomistiska kristeori som florerade kring sekelskiftet 2000, eftersom jag själv attraherades av den. Det var en teori som ville lyfta fram subjektet. Kort sagt gick teorin ut på att kapitalismens kriser alltid, på något vänster, var ett resultat av framgångsrikt motstånd.
När IT-bubblan kraschade (2000–2001) kunde alltså vi autonomister förklara detta med arbetarklassen hade varit synnerligen framgångsrik i sin kamp mot lönearbetet. Extra bra eftersom arbetarklassen i detta fall representerades av s.k. immateriella arbetare – kollektivet av kodare och designers på IT-företagen. Vi hade ju sett på nära håll hur dessa ägnat merparten av sin arbetstid åt annat än arbete. Alltså hade de lyckats skapa en kris, tänkte vi.

Det kan emellertid noteras att motsvarande kristeorier har lyst med sin frånvaro efter 2008. Som väl är, eller?

Utvecklare för Linuxdistributionen Ubuntu planerar att införa ett eget pakethanteringssystem framöver. Det är inte tänkt att bli en ersättare för det nuvarande APT/DPKG utan snarare öka valmöjligheten för utvecklare. Ett komplement med andra ord.

Fördelen med det nya systemet sägs vara att varje paket installeras till sin egen katalog och att root-behörighet (högsta möjliga behörighet i systemet) inte nödvändigtvis ska behövas. Vidare att det blir enklare att paketera innehållet för smidigare distribution på exempelvis Ubuntu Touch/Phone som troligtvis är projektets målplattform. En tredje fördel är att inga beroenden mot applikationer skall finnas utan enbart mot bassystemet, vilket kan underlätta för vissa administratörer och användare.

Utkastet av det ny installationssystemet tycks vara skrivet i Python och använder JSON. Källkoden sägs släppas någon gång under nästa vecka för den som är intresserad. Läs mer.

Relaterade artiklar:

Canonical on Wednesday announced its next moves on the way to market with a Linux-powered phone.

By the end of this month Canonical plans to equip its employees with early versions of its widely hyped “Ubuntu phone” for testing and refinement.

“We

Att utvecklingen av Windows kärna är långsammare än utvecklingen av Linux-kärnan är ingen nyhet för de som hänger med i vad som händer med Linux. Det vill säga inte de som provade nån Linux-distribution 2007 och baserar allt sitt tyckande utifrån den gången. Vilket verkar vara rätt många. Här kommer dock ett reportage inifrån Katedralen.

Artikelförfattaren (dvs jag) har valt att översätta hela postningen, som skedde som ett svar på en tråd på Hacker News, utan indrag och den sedvanliga kursiveringen för att öka läsbarheten. Här kommer inlägget:

Jag är en Windows-utvecklare och bidrar till NT-kärnan. (Beviset för det var i originalmeddelandet en SHA1-hash av revision #102 av en fil, övers. anm.) Jag postar detta genom TOR av uppenbara skäl.

Windows är som redan sagts långsammare än andra operativsystem i många scenarion och avståndet förvärras. Orsaken till problemet är social. Det görs nästan inga förbättringar för sin egen skull eller för ärans skull, som man ser i Linux-världen.

För att vara ärlig ser man ibland naiva personer som försöker att göra saker bättre. Dessa personer misslyckas nästan alltid. Vi kan och lyckas också förbättra prestandan för specifika scenarion som folk med förmågan att allokera resurser tror påverkar affärsmålen, men detta är ett sisyfosarbete. Det finns inget formellt eller informellt program för systematisk prestandaförbättring. Vi började bry oss om säkerhet eftersom versioner före Windows XP SP3 var ett existentiellt hot mot affärerna. Vår låga prestanda är inte ett existentiellt hot mot affärerna.

Ni förstår, komponentägare är generellt sett öppet fientliga till patchar utifrån: om du är en utvecklare och accepterar en patch utifrån gör det din huvudutvecklare arg (på grund av tvånget att underhålla patchen och motivera för skeppningsansvarige den oplanerade designändringen), gör testaren arg (eftersom test är med på tråden för att säkerställa att förändringen inte förstör något, och du skapade precis merjobb för dem) och programansvarige är arg (på grund av utvecklingsschemats påverkan till följd av kodförändringar). Det finns helt enkelt inga incitament eller morötter för att acceptera ändringar som kommer från någon utanför ditt eget team. Du kan alltid hitta en anledning att säga ”nej” och du har väldigt få anledningar att säga ”ja”.

Det finns också få incitament till att göra förändringar över huvud taget. I Linux-kärnan, om du förbättrar prestandan på katalogbyten konsekvent med 5%, blir du hyllad och tackad. [I Windows-teamet], om du gör det och du inte är med i objekthanterings-teamet, även om du lyckas få din kod förbi Ob-ägarna och in i kodträdet, bryr sig inte din egen team-ledning. Ja, att göra en massiv förbättring kommer att göra dig uppmärksammad av senior-gänget och skulle kunna bli en skjuts i din karriär, men förbättringen måste vara väldigt stor för att dra åt sig den typen av uppmärksamhet. Inkrementella förbättringar retar bara upp folk och är, i bästa fall, neutrala för din karriär. Om du har otur och du berättar för din huvudutvecklare om hur du förbättrade prestandan för någon annan komponent i systemet, frågar han om du kanske skulle kunna öka hastigheten på buggfixandet i ditt eget projekt.

Är det förvånande att folk slutar att göra oplanerat jobb efter ett tag?

En annan anledning för kvalitetsskillnaden är att vi har haft svårt att hålla kvar talangfulla människor. Google och andra stora företag i Seattle-området fortsätter att ta våra bästa, mest erfarna utvecklare och vi anställer ungdomar direkt ifrån college för att ersätta dem. Man hittar  programvaruutvecklare (Software Development Engineers) av första och andra graden som är ansvariga för väldigt viktiga system. Dessa utvecklare menar förstås väl och är vanligtvis tillräckligt smarta, men de förstår inte varför olika beslut har tagits, har inte en genomgående förståelse för de intrikata detaljerna kring hur systemet fungerar och viktigast av allt, vill inte förändra nånting som redan fungerar.

Dessa juniora utvecklare har också en tendens att göra förbättringar av systemet genom att implementera helt nya funktioner istället för att förbättra de gamla. Se på de senaste Microsoft-releaserna: vi fixar inte gamla features, utan skapar nya. Nya features hjälper mycket mer i recensioner än förbättringar av gamla.

(Det är bokstavligen förklaringen för PowerShell. Många av oss ville förbättra cmd.exe, men kunde inte.)

Fler exempel:

• Vi kan inte röra ”named pipes”. Låt oss lägga till %INTERNAL_NOTIFICATION_SYSTEM istället! Och göra det inkonsistent med så gott som alla andra NT-primitiv.
• Vi kan inte exponera %INTERNAL_NOTIFICATION_SYSTEM% till resten av världen eftersom vi inte vill fylla i en massa pappersarbete och vi förlorar ingen försäljning för vi har bara 1990-erans Win32 API publikt tillgänglig.
• Vi kan inte röra DCOM. Så vi skapar ytterligare en %C#_REMOTING_FLAVOR_OF_THE_WEEK%!
• XNA. Behöver jag säga mer?
• Varför skulle någon behöva ett komprimeringsformat som stödjer filer större än 2GByte?
• Vi ska stödja symboliska länkar, men säkerställ att ingen kan använda den så vi inte anklagas för säkerhetssårbarheter (Toppen! Nu får vi verka förnuftiga och ansvarsfulla!)
• Vi kan inte röra Source Depot, så låt oss hacka ihop SDX!
• Vi kan inte röra SDX, så låt oss låtsas i fyra releaser att vi flyttar till TFS fast vi egentligen inte förändrar nånting!
• Oh, herregud, NTFS-koden är en lila opiumtankad Viktoriansk skräckhistoria som använder globala rekursiva lås och SEH-flödeskontroll. Vi skriver ReFs istället (Och  vi börjar med att kopiera och klistra in NTFS källkod och ta bort hälften av alla funktioner! Sen lägger vi till checksummor, för checksummor är coolt, eller hur, och nu med checksummor så är vi lika bra som ZFS? Eller? Och vem behöver diskquota ändå?)
• Vi har fan ingen motivation att implementera C11-stöd och variadic templates var helt enkelt för svårt att implementera på ett år. (Men OMG, vi gjorde ”^” till en referensräknad pekaroperator. Oh, och vad är en referenscykel?)

Alltså: Microsoft har fortfarande några gammaldags hardcore begåvade utvecklare som kan koda i cirklar kring programmerare nere i Silicon Valley. Dom här människorna uppskattar och förstår komplexiteten i operativsystemsutveckling och har öga för god, ren design. NT-kärnan är fortfarande mycket bättre än Linux i vissa avseenden – you guys be trippin’ with your overcommit-by-default MM nonsense — men våra experter går i pension eller flyttar till andra stora teknikföretag och det är få nya som kommer upp i samma tekniska virtuos-nivå som behövs för att ersätta de som slutar. Vi fyller på med nio-till-fem-med-barn-typer, desperata-att-vara-till-lags-gästarbetare och Google-rejects. Vi får ibland tag på bra folk ändå, som av misstag, men inte nog. Är någon förvånad över att vi halkar efter? Rötan har redan börjat.

—

Och där var inlägget slut. Nu ska vi väl säga att detta är en åsikt från en enda utvecklare inom Microsoft, men det visar på ett systemtänk som är helt skilt från det man ser inom Linux-sfären och är intressant just därför.

Relaterade artiklar:

Mozilla har i ett försök att få fart på sitt Firefox OS lanserat en möjlighet för utvecklare att få en fri telefon med Firefox OS på. På hacks.mozilla.org skriver de:

Vi vet att ni finns där ute, tuggar på bitarna, kodar, testar, läser dokumentation, laddar ner och kör Firefox Simulator. Och ni är redo att ‘Send to device’. Ni behöver bara lägga vantarna på en ‘device’.

På bloggen skriver Mozilla att man måste ansöka med en idé om vilken typ av app som man vill porta eller utveckla. Telefonen som kommer skickas ut är en Geeksphone Keon. De skriver vidare att antalet enheter är begränsat, så det gäller att handla snabbt.

Relaterade artiklar: