Henrik Alexandersson skrev nyss om "INDECT: Storebrors nya verktyg", ett EU-projekt för total övervakning. Jag skulle vilja att folk tar några få minuter och tittar på en video som visades i Stockholm som ett led i Sveriges ordförandeskap i EU. Maud Olofssons (c) statssekreterare inledde och Sten Tolgfors (m) avslutade på konferensen. Bodströmsamhället med turboladdning. Videon marknadsför projektet i maktgemenskapen av EU-politiker, teknikföretag, polis, säkerhetsindustri. Den har legat öppet på YouTube förut men INDECT verkar ha hävdat "upphovsrättsintrång", ett argument som används när man inte vill att allmänheten skall se det man producerar inom maktvärlden. För allmänhetens skattepengar givetvis. Den verkar finnas där nu också men bara om man har inloggningsuppgifter. Jag och en...

Resten på bloggen förstås!

Fick precis in en kommentar skriven av signaturen Fleece som jag tyckte passade som debattinlägg i frågan öppen kod vs. stängd kod. Här följer kommentaren i sin helhet:

”Ändamålet helgar medlen”.. en mycket talande beskrivning av OSS-rörelsen. Så länge man tror att licensformer är en så viktig fråga att man är beredd att ta till alla medel för att vinna, ja då får man nog räkna med att ingen tar en på allvar.

Faktum är att extrema OSS-anhängare skadat öppen källkod många gånger fler än vad tusen ”Get the facts” från Microsoft skulle gjort. OSS-anhängare ser inte klart eller objektiv. Allt handlar istället om att sprida propaganda och bilda opinion. Alla metoder är tillåta. Målet helgar medlen. Som opartisk betraktare av detta bisarra agerande kan jag bara konstatera att OSS tappar alltmer i respekt och akting därute. Det är så viktigt för OSS-anhängare att till varje pris och i varje given situation sprida bilden av att öppen källkod är perfekt och felfritt medan stäng källkod är något ont och skadligt. Suget att driva frågan utifrån dessa förutfattade och stereotypa schablonbilder har blivit så starkt alla normala sociala spärrar satts ur spel. Om man som debattör inte uttrycker sig tillräckligt kritiskt mot sluten källkod och de företag som levererar produkter med dylig licensform får man numera räkna med grova personangrepp, kränkningar, förolämpningar, trakasserier och påhopp. Det har också blivit fullt accepterat att ”trolla”, vilket i korthet innehbär att OSS-anhängare med flit postar inlägg vars syfte är att provocera.

Det här beteendet har spritt sig högt upp inom journalistkoren. IDG har moderatorer vars uppgift är att rensa bort opassande inlägg och kränkningar. Men påfallande ofta, för att inte säga alltid, väljer moderatorerna att låta de kränkande inläggen stå kvar medan inlägg som ifrågasätter angreppen tas bort. Troligen har chefsredaktören givit moderatorerna tydliga instruktioner om vilken slags propaganda som ska spridas. Ett annat intressant journalistiskt fenomen är att IDG anställt en person (Niklas Andersson) som ska bevaka och rapportera om nyheter rörande OSS. 9 av 10 artiklar kan beskrivas som ren OSS-propaganda, där öppen källkod ständigt glorifieras. Varför har inte IDG en journalist som bevakar stängd källkod på samma sätt?

Målet helgar medlen. Ju mer jag tänker på uttrycket desto bättre beskriver det OSS-rörelsens metoder att sprida sitt budskap. Frågan är när OSS-rörelsen inte längre nöjer sig med angrepp, påhopp, trakasserier, FUD, trolling och andra elektroniska övergrepp. Vilka nya medel är då helgade?”

Anmäl

Stefan Pålsson levererar allvarlig kritik mot skolan i en debattartikel här på internetdagarna.se och jag tänkte ta upp några av hans trådar. Pålsson nämner läroboken som ett exempel på föråldrade metoder i skolan. Jag tror till och med att läroboken kan fungera som symbol för vårt förändrade synsätt på lärande. Tänk att vi en gång i tiden trodde att det gick att samla all nödvändig kunskap i en bok! Rätt gulligt om man tänker på det. Gulligt på det där gammeldags, lite opraktiska sättet som hör hemma på museum eller i sommarstugan. Sådant där som man får lite svårt att förklara för framtida barn: ”jo men du förstår att man tänkte sig att läraren kunde allt och bara skulle föra över det till eleverna – lära ut kallade man det. Det var liksom en kanal från den som kunde till den som inte kunde och den överföringsprocessen kallades att lära ut. Det var alltså inte eleven som var aktiv utan läraren.”

Tanken att allt viktigt för niorna avseende samhällskunskap ryms i boken SO 9 är svindlande. Skulle det alltså gå att välja ut en sorts samlad sanning? Vem hade valt ut detta viktiga stoff? Fanns det inte andra sätt att tänka? Kommer det här på provet?

Det är stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat

Men så var det ju också så att man fick ha särskilda moment som handlade om källkritik. En lektion eller två där man plötsligt skulle ta till sig ett kritiskt sätt att tänka om det man läser, trots att allt fram till dess handlat om att okritiskt lita på auktoriteter och lära sig det någon annan pekade på. Som Stefan Pålsson påpekar är det också stor skillnad mellan att stoffet filtrerats och kontrollerats i förväg och att kritiskt granska sådant som redan är publicerat. Den skillnaden är förmodligen avgörande. Det är vårt sätt att ta oss an denna skillnad som kommer att avgöra om vi får en bra och samhällsanpassad skola eller inte. Om vi lyckas förändra skolans arbetssätt så att det avspeglar en modern syn på kunskap som något som ständigt utvecklas. Där lärande är en aktiv process djupt förknippad med sammanhanget i vilket det pågår och där sanning är något man kan betrakta från olika perspektiv. Om vi lyckas med det, då har vi en skola som är anpassad till det tjugoförsta århundradet. Kanske till och med en skola där alla tillåts lyckas med sin utbildning till skillnad från dagens rätt mediokra siffror.

För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet

Det är lätt att förstå att skolan har sett ut så här. Vi hade de gamla resterna från en tid då kunskap sågs som något statiskt, något man en gång för alla kunde enas om och lära sig. Och när vår syn på kunskap, sanning och lärande långsamt förändrades till att bli mer komplex och erkänna olika perspektiv och ständig förändring, då hade vi inga vettiga redskap för att förändra utbildningsväsendet. Jo, om vi verkligen hade lagt manken till hade vi säkert fixat det men det hade krävt en massa arbete. För 15 år sedan kom det perfekta verktyget för den här typen av tänkande – Internet. Och till slut kunde vi inte längre stå emot. Källkritik blev en nödvändig del av kunskapsprocessen eftersom ingen överredaktör kunde välja ut lämpliga kunskapsbitar åt oss. Det diversifierade och flexibla kunskapsbegreppet flödade på nätet och smittade ner våra lektionssalar vare sig vi ville det eller inte.

Idag har vi, delvis tack vare Internet, insett att fler källor är en självklarhet. Klart att man ska ha böcker, men läroböcker? Nej, det verkar bara dumt. Man skulle kunna säga att det akademiska sättet att se på kunskap och lärande har vandrat ner i åldrarna, där man ser kunskapsutveckling som ett gemensamt uppdrag.

Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändigt kraft

Skolan som institution måste lära sig att inte bara förvänta sig förändring utan också välkomna den. Vi måste börja räkna med att förändring sker, inte se det som en olycka eller något tillfälligt som kanske går över om vi sätter in rätt insatser. Skolan borde tänka på förändring som en välkommen och nödvändig kraft.

Nu är det några år sedan jag jobbade som lärare och jag tror inte att lärare behöver tejpa ihop trasiga läroböcker på kompetensutvecklingsdagarna som vi fick göra. Men så här i sluttampen på lärobokens era vore det kanske en bra idé att tejpa ihop några fina exemplar och ställa dem snyggt i en glasmonter för framtida historieskrivning. Sen kan vi skratta tillsammans med våra elever över hur man allt eftersom har ändrat formuleringar som betraktats som politiskt inkorrekta. Och ersatt dem med det som räknas som sanningen för dagen. Fast utan att nämna att man gjort det. Så himla gulligt!

I flera år har man försökt använda hårdhandskarna på illegal fildelning online. Senast förra veckan genomfördes flera polisrazzior mot DC hubbar. Med tanke på att Sverige vill vara en IT nation i framkant är det lite konstigt att jakten på fildelare sker i relativ primitiv teknik som DC hubbar motsvarar. Talesmannen för IFPI menade att DC hubbarnas aktivitet i Sverige var överrepresenterat. En något intressant kommentar eftersom den antyder att det finns en acceptabel nivå av illegal fildelning via DC hubbar.

Men den verkliga anledningen för razzior mot DC hubbar är att det just handlar om enkel teknik. Samma dag som detta skedde twittrade Daniel Westman (@netlawswe)

Svårigheterna att styrka intrång av betydande omfattning via Bittorrent gör att polisen får jaga på “gamla” fildelningsnätverk.

Detta kan anses vara en accepterad sanning. De tekniska och juridiska svårigheterna gör det mer meningsfullt att jaga “low-tech” fildelare. Det som gör detta extra intressant är att jakten på low-tech driver utvecklandet och användandet av bättre teknik. Peter Sunde citeras i Svd ”Polisrazzior driver fler till Pirate Bay” – enkelt och konkret.

Och så har det varit online.

För tusen år sedan fanns Napster (ok, mellan 1999 – 2001) en sajt som synliggjorde och centraliserade fildelningen. Dessutom var detta den ultimata chansen för skivindustrin att fånga upp fildelarna och faktiskt dra nytta av tekniken. För det som är lätt att glömma var hur stor Napster var – redan då hade den på ingen tid alls blivit en de facto standard:

“At its zenith, Napster ruled the internet boasting 60 million users swapping three billion MP3 music files.” New Scientist (13:02 20 July 2001)

Men industrin kände sig hotad och tog till hårdhandskarna och tvingade ut Napster. Men försvann problemet? Självklart inte! Utvecklare, som alltid letade efter tekniskt bättre system, letade nu efter system som skulle hålla dom inom lagens riktlinjer – eller åtminstone i gråzonen.

Det som följde var lösningar som Gnutella, Kazaa och BitTorrent. Genom bittorrent kom sociala aktörer som pirate bay. Rättegången mot Pirate Bay har drivit fram användningen av Magnet Links, ytterligare ett steg i fördunklingen och otydliggörandet av den juridiska argumentationen.

Och där är vi nu. Tekniken har drivit oss fram till en position där rättighetsinnehavare jagar gammal teknik eftersom de har drivit på “motståndarens” utveckling till en nivå där de själva inte hänger med. Det är alltför enkelt att skylla på fildelare som skapare av situationen. De är naturligtvis “kunderna” som skapar en efterfrågan. Men det handlar inte om en efterfrågan för illegal material. Det handlar om en efterfrågan för bra produkter till en bra pris. Det är upphovsrättsindustrins överanvändning av piskan som lett oss till dagens situation. Och det är upphovsrättsindustrin som kommer behöver arbeta länge för att fixa problemet de själva skapat.

Vilka alternativ finns? Naturligtvis kan de fortsätta agera brutalt och tunghänt. Men detta kommer endast driva teknikutvecklingen och industrins kunder i fel riktning. Det är mycket bättre om de använder sig av smidighet och lyhördhet för att fånga upp marknadens behov och anpassa sina rörelser därefter. De ska använda teknikens kraft istället för att försöka bekämpa den.

Aikido by Dr Papillon and Hoedic cc by nc sa

The Dada Weatherman är för tillfället den mest populära gruppen på Jamendo och har legat på topplistan under större delen av 2009. Gruppen är egentligen ett projekt av en 22-åring från Frankrike vid namn Jonathan men all sång är på engelska och han skapar en egenartad sammansmältning av folkmusik, blues, pop och  rock.

Hittills har det blivit tre fullängdsalbum varav jag personligen fastnat för det första - The Green Waltz. Soundet är mycket orginellt och ganska oputsat med inspelningar gjorda i Jonathans hem och en sångröst som mer viskar fram texterna än sjunger.

Lite amatörmässigt, men det är också det som är charmen med The Dada Weatherman, allt känns så äkta, spontant, känslosamt och levande! Uppenbarligen så är det många som älskar Jonathans artistiska, förtrollande musik då projektets popularitet hela tiden har hållit i sig.

Lyssna själv och se om ni tycker om denna musik eller inte genom att klicka på widgeten nedan. Föll det er i smaken så kan ni ladda ner alla deras album. Berätta gärna vad ni tyckte om denna artistiska lite oputsade musik, jag är nyfiken! :)

[intressant?]

Förra inlägget, om Thomas Metzingers neurofilosofiska förnekande av “jaget”, utmynnade i en kontrast mellan två sätt att dra konsekvenserna därav: “optimism” kontra “pessimism”.

Tanken på en symmetri mellan optimism och pessimism är utan tvivel frestande. Ofta är siktet inställd på en gyllene medelväg (en föregiven “realism”), andra gånger på dialektiskt snusförnuft à la Gramsci-citatet om “
">
">
">viljans optimism och förnuftets pessimism“.
Sådana dikotomier måste avvisas. Vi bör inte förutsätta någon som helst symmetri mellan optimism och pessimism. Vi bör inte ens förutsätta att de båda begreppen är varandras motsatser. Åtminstone inte i filosofiska sammanhang, där det inte bara handlar om att göra sannolikhetskalkyler om hur framtiden kommer att bli. “Pessimism” betecknar en viss filosofisk inriktning, med Schopenhauer som central gestalt, medan “optimism” fortfarande bara är vardagsspråk.

Ernst Jünger skrev i essän Över linjen

(1949) att optimismens motsats inte är pessimism, utan defaitism, den fastkörda uppgivenheten. Pessimismen som yttrar sig som “ett äckel inför det man ser i vardande” kan enligt Ernst Jünger förstås som en övergångsfas till nya värden, kanske en ny optimism. Passagen bortom nihilismen framskrider i tre faser: “från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse.”
Utifrån detta fördes här en intressant diskussion om nätpolitik sensommaren 2006. Flera kopplingar finns till innevarande vinters diskussioner om tunnlar och eskalationism.

Om optimismens motsats inte är pessimism utan defatitism, vad är då motsatsen till en pessimistisk filosofi? Kanske en spekulativ filosofi, om vi med detta syftar på den filosofiska axel där Kant och Hegel utgör maskineriets tyngsta nav. Mot dessa har vissa velat ställa en pessimistisk axel, mer marginell och mindre rätlinjig, där vi återfinner såväl Buddha och Schopenhauer som Freud och Cioran, på något vis även Nietzsche, de Sade och Bataille.
Även om filosofihistorien inte ska reduceras till en fotbollsmatch, kan sådana breda linjer ibland vara klargörande. Nick Land uppställer i The Thirst for Annihilation två modeller för befrielse mot varandra:

The speculative model of revolution is one of ‘taking over’, the pessimistic model is one of escape; on the one hand the overthrow of oppression-as-exploitation, and on the other the overthrow of oppression-as-confinement.

Förvisso är Nick Land snabb att påpeka att dessa modeller inte är ömsesidigt uteslutande utan snarare måste betraktas som komplement, om det alls ska vara möjligt att tänka sig en befrielse från förtryckande förhållanden. Men att de är komplement betyder inte att det går att uppnå en kompromiss. Frågan är om de någonsin kan försonas. Mer fruktbart är kanske att hålla spänningen vid liv, som Nick Land gör i sitt sätt att läsa Karl Marx:

Marx’s famous appeal to the working class in the Communist Manifesto that they have ‘nothing to lose but their chains’ is open to both a speculative and a pessimistic interpretation, and it is perhaps the latter that unleashes its most uncompromising force.

Antonio Gramscis försök att skilja mellan vilja och förnuft grundas i det spekulativa tänkandets rädsla för regression. Någon sådan åtskillnad görs inte inom den filosofiska pessimismen, som redan i sin förståelse av världen är en viljefilosofi. En filosofisk pessimism är inte en värdering som läggs på världen av ett så kallat “jag”, utan i pessimismen upplöses åtskillnaden mellan vilja och värld.
Ännu ett kort citat från Nick Land, bara för att komma ihåg att pessimismens filosofi kan leda åt olika håll:

Eternal recurrence— the most nihilistic thought—begins everything again, as history is re-energized through the nihilistic indifferentiation between zero enthusiasm and enthusiasm for zero. Passive nihilism is the zero of religion, whilst active nihilism is the religion of the zero. On the one hand is Schopenhauer’s metaphysical pessimism as “a European Buddhism”, on the other Nietzsche’s Dionysian pessimism as the exultation of dissolution.

Nietzsche attackerar i Tragedins födelse “det optimistiska elementet i dialektikens väsen, där varje slutledning firas med jubel”. Han menar att detta i förlängningen är antimusikaliskt, eftersom musikens anda är dionysisk.

Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. Ty vetenskapens omkrets har en periferi med oändligt många punkter, och det går inte att förstå hur hela omkretsen någonsin skall kunna beskrivas, men varje ädel och begåvad människa möter, innan hon nått mitten av sin bana, oundvikligen sådana gränspunkter på periferin, där hon stirrar in i det oförklarliga. När hon här till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svensan – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.
/…/
först sedan vetenskapens anda drivits till sin gräns, och des anspråk på universell giltighet utplånats genom påvisandet av dessa gränser, kan man hoppas på en återfödelse av tragedin

Frågan är då hur vi ska förstå det neurovetenskapliga upplösandet av jaget – vetenskapens anda driven till sin gräns? Enligt Thomas Metzinger bör vi erkänna att naturvetenskapens världssyn kan få konsekvenser som är skadliga för vårt mentala välmående. Vad krävs för att uthärda en sådan kunskap?

Jag har nu anslutit mig till den mörka sidan. Efter allt jag entusiastiskt har skrivit och sagt om Android och Linux på mobilen så sitter jag nu själv med en iPhone istället.

Men jag är ingen frivillig desertör till den mörka sidan. Visserligen har jag inte tvingats till det men när jag genom jobbet ges en gratis iPhone med fast kostnad på samtal och dataöverföring så är det inte precis läge att tacka nej och själv betala för en Android istället. Därför tänker jag göra det bästa av situationen och ha så mycket nytta och nöje som möjligt av min nya leksak. Leta upp och installera apps och spel, tanka över musik, filmer och böcker m.m.

Det hela lär bli en intressant upplevelse, från att genom Ubuntu vara van vid ett helt öppet system så kommer jag nu även att stifta bekantskap med ett av de mest slutna systemen. Visserligen är iPhone oerhört välputsad och har en otroligt stor flora av applikationer men samtidigt så är den oerhört sluten.

Allt är helt streamlinat för att man ska tvingas in i hela systemet och köpa så mycket saker som möjligt via iTunes store. För att kunna föra över musik eller ens uppgradera firmware så ska man alltså vara tvungen att använda iTunes och för att kunna ladda hem även gratisspel så måste man registrera sig på iTunes store. Dessutom tycks allt vara DRM:at, jag kan t ex inte synca ensgratisapplikationerna som jag har laddat ner mot min stationära eftersom jag då först måste "validera" den datorn.

Trots det stora utbudet av program så tycks det vara förvånansvärt få gratisprogram, troligtvis beroende på att det kostar pengar att lägga upp sina program på iTunes store. Varför ska någon utvecklare behöva betala för att dela med sig gratis? Resultatet är att det finns en uppsjö program som kostar så lite som 7 kr då de flesta utvecklare nog känner att de åtminstonde vill få tillbaks sina direkta kostnader.

Kort sagt, det är med blandade känslor som jag nu har en iPhone i fickan men jag kommer säkert att få en hel del både nytta och nöje med den då det som sagt finns en uppsjö av användbara program för den. Om det är någon som har bra tips på program som en Ubuntu-fantast och C++ utvecklare skulle tycka om så får ni gärna tipsa mig!

[intressant?]

Väldigt spännande med Jan Söderqvists understreckare om den tyske neurofilosofen Thomas Metzinger. Särskilt att den kom just nu, samtidigt som hans namn dyker upp i flera olika tunnlar där Copyriot just nu nosar, vissa av dem förbundna med tidskriften Collapse. Dessutom är det väl synkat med att Isobel Hadley-Kamptz skriver om individens upplösning.

Thomas Metzinger är känd för att, på en gedigen grund av neurovetenskap, förneka att någon människa någonsin skulle ha haft något distinkt “jag”. Vi har kroppar och vi har nervsystem som bearbetar information. Evolutionen har fört den mänskliga arten in på en udda väg – våra system för informationsbearbetning skapar illusionen av att “vara någon”, av att vår interaktion med omvärlden skulle utgå från någon slags individ.
Thomas Metzinger talar om “den fenomenella jagmodellen” som har en genomskinlig karaktär. Vi kan inte förstå hur den fungerar bara genom att känna efter, för vi känner genom den. Jagmodellen är, som Jan Söderqvists skriver, “kroppens perspektiv på omvärlden”.

Evolutionen har skapat oss på det viset. Och det är heller ingenting att sörja särskilt mycket över. Jagmodellen är på många vis en briljant inrättning som gör det möjligt för en organism att föreställa sig själv som en helhet och att agera någorlunda rationellt i både en yttre och en inre miljö. Hjärnans uppgift är ju inte och har aldrig varit att uppdaga tillvarons mest komplicerade mysterier

Hjärnan aktiverar mekanismen vid behov och behovet finns där, något förenklat, från att vi vaknar till att vi somnar. Det verkar som att Thomas Metzinger för egen del åtnjuter mycket intensivt levande drömmar, åtminstone fascinerar sådana honom och hans förståelse av det vakna medvetandet kan rentav associeras till ett par kända rader av Edgar Allan Poe:

Is all that we see or seem
but a dream within a dream?

Medvetandet är inte en bild av vår omvärld, utan snarare en “jagtunnel”. Vi rör oss i tunnelns ytterst begränsade urval av alla de intryck från omvärlden som når våra kroppar. Hjärnan lyckas dock ständigt återskapa upplevelsen av att denna process skulle vara ett sammanhängande ting, ett “jag”. Men ingen har någonsin haft ett jag (i analogi med att inneha andra föremål), än mindre varit ett jag (vilket skulle kräva ett något som “är” jag).
“Vad organismen som helhet kan ha är en intern modell av sig själv som en helhet”, skriver Thomas Metzinger själv och fortsätter:

The phenomenal self is not a thing, but a process – and the subjective experience of being someone emerges if a conscious information-processing system operates under a transparent self-model. You are such a system right now, as you read these sentences. Because you cannot recognize your self-model as a model, it is transparent: you look right through it. You don’t see it. But you see with it. In other, more metaphorical, words you constantly confuse yourself with the content of the self-model currently activated by your brain.

Filosofin har sedan länge förlitat sig på detta neurologiska trick för att upprätthålla sin autonomi gentemot neurovetenskapen, vars framsteg provocerat filosoferna till ett allt mer defensivt värnande av sin kära “subjektivitet“. Extremast av alla var måhända Edmund Husserl, som grundade fenomenologin, som utgör Thomas Metzingers främsta måltavla.
Drömmen om en strikt åtskillnad mellan filosofi och neurovetenskap faller tillbaka på den moderna författningens grundsatser, som klarast formulerades av Immanuel Kant, vars relation till Metzinger är komplex.
Neurofilosofiska radarparet Paul och Patricia Churchland har också dristat sig till att jämföra Metzingers Being No One med Kants filosofiska system. Ofta nämns också Metzinger i samma sammanhang som Churchland-parets “eliminativa materialism“. De bildar exempelvis en gemensam utgångspunkt för Ray Brassiers Nihil Unbound (som nämndes här för ett par veckor sedan).

För de specialintresserade kan även tipsas om Andreas Chatzopoulos systematiska jämförelse mellan Thomas Metzingers teori om subjektiviteten och Antti Antti Revonsuos “biologiska realism”. Ingen har väl påstått att Metzinger skulle vara unik i sina teorier – det intressanta är snarare hur de verkar kunna katalysera filosofiska skiljelinjer och blotta djupare avgrunder.

Själv uppskattar jag exempelvis när Graham Harman tar spjärn mot Metzinger (och för Latour) – hans bok Circus Philosophicus som ska komma i sommar verkar bli någonting helt enastående. Träffande konstaterar han att Thomas Metzinger sannolikt tar ett rekord vad gäller nedlåtande retoriska grepp när han säger att även om hans motståndare har fel så finns det evolutionära skäl till deras felande. Den som neuropsykologiserar andras teorier utan att själv vidkänna att man har (neuropsykologiska) motiv till sin egen filosofi bäddar för en bumerangeffekt.
Ännu viktigare är att Graham Harman insisterar på att fråga hur filosofin bör relatera till neurovetenskapen. Att bara upphöja naturvetenskapens sanning är en alltför enkel position, då den alltid lämnar filosofin ett steg bakom, när dess roll lika gärna kunde vara att bana väg för naturvetenskapliga teorier som ännu väntar på att formuleras. Frågan om hur vi ska hantera den där fixa idén om ett “jag” kommer knappast att lösas av vare sig filosofer eller neurologer på egen hand.

Verkligt svindlande är den klyfta som uppstår mellan en “ljus” och en “mörk” läsning. Thomas Metzinger själv avslutar Being No One med en oväntat optimistisk slutfras på sida 634:

There is no one whose illusion the conscious self could be, no one who is confusing herself with anything. As soon as the basic point has been grasped—the point that the phenomenal self as such is not an epistemically justified form of mental content and that the phenomenal characteristic of selfhood involved results from the transparency of the system model – a new dimension opens. At least in principle, one can wake up from one’s bio- logical history. One can grow up, define one’s own goals, and become autonomous. And one can start talking back to Mother Nature, elevating her self-conversation to a new level.

Flera har stört sig på Thomas Metzingers hurtiga slutkläm. En av dem är Slavoj Žižek som i The Parallax View ägnar några sidor åt att delvis ställa relevanta frågor, delvis “besvara” dem på sin sedvanliga lacanianska. Slavoj Žižek sammanfattar med en fråga som kan få gå tillbaka till Jan Söderqvist:

Surprisingly, we thus encounter, at the very high point of a naturalistic reductionism of human subjectivity, a triumphant return of the Enlightenment theme of a mature autonomous … what? Certainly not Self.

Jan Söderqvist verkar läsa Thomas Metzinger just med sikte på “Upplysningen 2.0″, vilket han intressant nog associerar med nätverket Liberati. Han skriver i SvD att vi nu kan se ljuset i slutet på jagets tunnel.

Tunneln är i själva verket ett fängelse, men nu börjar vi ana ljuset i tunnelns slut. Denna frigörelse kommer att förändra vår självbild och vår världsbild mer genomgripande än vad någon av de föregående revolutionerna inom vetenskaperna gjorde. En bred klyfta kommer att uppstå mellan de välinformerade och de nostalgiska själ- och jagkramare som aldrig har hört talas om någon fenomenell jagmodell.
Helt nya frågeställningar framträder när neuroteknologin ofrånkomligen omvandlar sig till en medvetandeteknologi. Nya kunskaper innebär både nya möjligheter och nya risker. I princip finns det ingenting som hindrar att vi själva designar vår egen jagtunnel, och olika former av kognitiva förbättringar hamnar inom räckhåll. Vi kan själva kontrollera vår egen sinnesstämning med hjälp av några smärre neurokemiska justeringar.

En hel del frågetecken kvarstår. Varför ska vi – vilka som nu menas med “vi” – nöja oss med att designa nya jagtunnlar? Om vi ska vara visionära kan vi lika gärna vara konsekventa i överskridandet av jaget – och vi bör då även fråga oss själva i vilken mån som medvetande alls är önskvärt. Thomas Metzinger snuddar själv vid frågan på sida 620, efter några normativa resonemang av en art som Jan Söderqvist undviker i sin entusiastiska presentation:

In the end, a theory of mind has to be rationally integrated with normative considerations. Philosophy of mind must be supplemented by moral and even- tually even by political philosophy. Above, I pointed out that the actual creation of a technical model of a full-blown, perspectivally organized conscious experience seems to be the ultimate technological Utopian dream. It might be a nightmare too. As a philosopher I am strictly against attempting to realize the Big Technological Dream, but on ethical grounds. Why? Put very simply, we might dramatically increase the amount of suffering, misery, and confusion on the planet. And we might do so without at the same time increas- ing the amount of pleasure and joy. An even deeper and more general point is that upon more careful inspection it is not at all clear if the biological form of consciousness, as so far brought about by evolution on our planet, is a desirable form of experience, an actual good in itself, something that one should simply keep on multiplying without further thought.

För att kunna dra visionära slutsatser av medvetandeforskning, är det först nödvändigt att ställa den filosofiska frågan om medvetande är önskvärt. Svaret att mer medvetande alltid är bättre än mindre medvetande kan få ganska absurda konsekvenser.
Tänkandet har intressen som inte överensstämmer med livets intressen, heter det i en ovanligt klar passagen i förordet till Ray Brassiers snåriga Nihil Unbound. Tänkandet kan vändas mot livet – vilket ju enligt Nietzsche var vad filosofin sedan Sokrates hade ägnat sig åt. Nu handlar det ju inte om att välja en av två sidor. Livet kan lika lite som medvetandet förutsättas vara bra i sig. Tvärtom måste filosofin, särskilt mot bakgrunden av ny neurovetenskap, vara öppen för experiment där tänkandets intressen vänds mot livets. Ray Brassier:

Philosophers would do well to desist from issuing any further injunctions about the need to re-establish the meaningfulness of existence, the purposefulness of life, or mend the shattered concord between man and nature. Philosophy should be more than a sop to the pathetic twinge of human self-esteem. Nihilism is not an existential quandary but a speculative opportunity.

Thomas Metzinger har själv hävdat: “Det finns aspekter av den naturvetenskapliga världssynen som kan ha skadlig effekt på vårt mentala välmående”.

James Trafford har tagit fast på denna potentiellt mer pessimistiska underström hos Thomas Metzinger. Han kopplar den, i en artikel i Collapse #5, till skräckförfattaren Thomas Ligotti, som i sin tur har avhandlat Metzinger i sitt ännu ofullbordade filosofiska verk, The conspiracy against the human race. Där snackar vi extrem pessimism! Ligotti hånar Metzingers glättiga slutkläm och menar att neurovetenskapens avslöjande av jaget som en myt är gagnlösa så länge inte forskarna går vidare till att finna en metod för att faktiskt avskaffa jaget – och medvetandet.

Jan Söderqvist vill jaga ljuset i slutet av tunneln (för att bygga nya tunnlar). Thomas Ligotti vill släcka ljuset en gång för alla. Båda drar konsekvenserna av Thomas Metzingers neurofilosofi – men åt helt olika håll. Bara det gör den till en ganska intressant utgångspunkt.

(Thomas Metzingers båda böcker – tegelstenen Being No One

och den mer lättillgängliga The Ego Tunnel – finns fritt tillgängliga som pdf-filer via Aaaarg!).

IDG skriver om en forskningsgrupp som hittat en koppling mellan Internet och depression. Forskaren Catriona Morrison vid University of Leeds:

– Vår forskning visar att överdriven internetanvändaning kan ge depressioner, men vi vet inte vad som kommer först. Blir depressiva personer lockade av internet, eller orsakar internet depressioner?, säger hon.

Dessa typer av undersökningar är underbara! Vad är skillnaden mellan för mycket fotboll, serietidningar eller mat? Att något som är överdrivet kan ge skador är knappast en nyhet. Men ok, det har underhållningsvärde!

Jag skriver en artikel för Newsmill om gromning ("grooming") idag. Frågor som innehåller sex och ungdomar förvandlar hyggliga människor till fradgatuggande lynchmobbar som främst styrs av sina egna äckel- och "Rör inte min dotter"-känslor. Det är intressant och skrämmande. Att använda människors sexualhat och sexualskräck är ett av de säkraste sätten att få dem att ställa upp på nätkontroll och övervakning. Vad gäller sex försöker jag själv alltid se litet längre. Sexualitet är ett av mina stora intressen eftersom den styr det mesta här i världen och nästan inget kan förstås till fullo utan att med denna urkraft i beräkningen. Vad gäller gromning finns en hel del forskning och kunskap och det hela kräver att vi faktiskt tar ungdomars rättmätiga och biologiska sexualdrift med i...

Resten på bloggen förstås!

Trots att Internetanvändningen hela tiden ökar, fler och fler använder och de som använder ägnar mer och mer tid åt Internet, är det långt ifrån alla som använder Internet i Sverige idag. 7 procent av svenskarna i åldern 16-74 år säger att de aldrig använt Internet, enligt SCB:s undersökning ”Privatpersoners användning av datorer och Internet 2009”. Det motsvarar en halv miljon personer. Jämfört med många andra länder ligger dock Sverige bra till, med en låg andel som säger att de aldrig använt Internet.

I jämförelse med de 27 andra länderna i EU placerar sig Sverige bäst, med lägst andel som säger att de aldrig använt Internet. I hela Europa (EU-27) är det 30 procent som aldrig använt Internet. Och i länder som Grekland, Italien, Portugal och Bulgarien ligger motsvarande andel på runt 50 procent av befolkningen. Även jämfört med länder i norra Europa ligger Sverige bra till. I Danmark är andelen som aldrig använt Internet 11 procent. Motsvarande andel i Finland och Storbritannien är 15 procent.

Skillnaderna stora mellan äldre och yngre i Sverige

Trots att Sverige placerar sig bra finns det grupper där Internetanvändningen är låg. T ex är skillnaderna stora mellan äldre och yngre. Bland svenskar i åldern 65-74 år är andelen som aldrig använt Internet hela 38 procent. Bland de yngre är det i princip ingen som säger att de aldrig använt Internet.

45 procent av de mellan 65-74 år säger att de använder Internet regelbundet (minst en gång i veckan), vilket ska jämföras med 86 procent bland samtliga svenskar och hela 98 procent bland ungdomar i åldern 16-24 år.

Men det sker saker. Internetanvändningen ökar bland de äldre. En genomsnittlig dag använder 39 procent av 65-79-åringarna Internet, enligt senaste Mediebarometern från Nordicom. Det är en kraftig ökning från föregående år då räckvidden var 29 procent.

Allt fler äldre använder Internet och den största ökningen sker bland de äldsta. Men sker ökningen tillräckligt snabb?

Vill du läsa mer om den digitala klyftan? Kolla in vad Olle Findahl skriver i rapporten ”Internet 15 år” som finns att ladda ner gratis från .SE (pdf). I rapporten beskrivs utvecklingen av Internet under de 15 första åren och hur svenskarna blev Internetanvändare.

TIPS! Den 24 mars 2010 håller .SE i ”Internet för alla? – en hearing om kunskap för digital delaktighet, läs mer & anmäl dig här

Sara Kjellberg har publicerat Blogs as Interfaces between Several Worlds: A Case Study of the Swedish Academic Blogosphere (den finns även i Svensk översättning Bloggar som gränssnitt mellan flera världar: en fallstudie av den svenska akademiska bloggosfären)

Artikeln undersöker användningen av bloggar som verktyg i vetenskaplig kommunikation och bygger Kjellbergs undersökningar av den svenska akademiska bloggvärlden. Hon har undersökt sextiosju svenska akademiska bloggar med hjälp av innehållsanalys, kompletterad med en webometric studie av samma material.

Hennes resultat visar en enhetlighet bland akademiska bloggares syften, tex att bloggar inte ersätter andra former av vetenskaplig kommunikation, utan fungerar som tydliga gränssnitt mellan fyra arenor: universitetet, forskningsområdet, offentlig liv och privatliv.

Predrag uppmanar i sin blogg att du ska ”rapportera in en terrorist innan dagens slut”.

Problematiskt eftersom ”terrorist” är ett löst kopplat begrepp och som alltid är avhängt din egen personliga övertygelse. Den ena sidans ”terrorist” är den andra sidans ”frihetskämpe”.

Extra pinsamt blir det för egen del när jag tänker på inledningen till mitt förra blogginlägg ”Ändamålet helgar medlen”. En omskrivning för ”Det-här-går-utanför-de-uppsatta-ramarna-men-det-skiter-jag-i-eftersom-det-gäller-en-god-sak”.

Ofta handlar det om när någon tar ”lagen i egna händer”. Exempelvis någon skjuter en misstänkt våldtäktsman, en by lynchar en inbrottstjuv eller en närliggande illegal stat börjar ösa in bomber över ett bostadsområde inte helt olikt det område där du själv, din sambo och dina barn lever och bor.

Ändamålet helgar medlen – eller hur?

Intressanta böcker jag läst inom ämnet och som jag kan rekommendera är bland annat: ”Terrorismens historia”,”Oheliga krig”,”The great war for civilizaion” och ”Förintelseindustrin”.

Så vem är jag? I fleras ögon är jag en öppenkällkods-terrorist, en Microsoft-antagonist, en bråkstake, en jobbig jävel som IDG borde sparkat för länge sedan. I andras ögon en frihetskämpe.

Target: Niklas Andersson, dangerous open source-fundamentalist. Location: Málaga, Spain. Mission: Exterminate

Anmäl

Ändamålet helgar medlen. Fick det här mailet i min inbox och hade jag själv befunnit mig i Stockholmsområdet  – och ägt ett gammalt tält så skulle jag bege mig till Naturkompaniet och dumpa det.

<i>Skänk ditt gamla tält via projektet "Tält till Haiti" - Naturkompaniet stödjer och
agerar uppsamlingsplats

Herman Bynke är företagare och har erfarenhet och engagemang i regionen kring Kuba
och Haiti. Som privatperson ville han göra mer för de drabbade i Haiti. Han
kontaktade generalkonsuln för regionen och frågade vad han kunde göra.
Generalkonsuln meddelade att de är i akut behov av tält och filtar. Med den
förfrågan och vetskapen att konsulatet kan ombesörja hantering och utlämning av
donerade tält och filtar på Haiti så startades Tält till Haiti projektet.
Naturkompaniet tyckte idén var utmärkt och agerar nu insamlingsplats för gamla tält.
Har du inget gammalt tält kan du även skänka ett nytt tält till de krisdrabbade.
Sändningen avgår i slutet av februari och alla tält måste vara Naturkompaniet
tillhanda innan 17:e februari. 

Herman Bynke, iniativtagare till Tält till Haiti;

" Att starta ett nytt projekt för att samla in konkreta föremål som ofta ligger
oanvända i våra hem, men som det är i akut behov av på Haiti, växte fort fram
allteftersom media bevakade Haitis förödelse. Varje tält som ges i bidrag kommer att
ge nytt tak över huvudet till en familj som desperat behöver trygghet någonstans,
som dom kan kalla sitt "hem". Tält till Haiti är en liten insats som gör stor
skillnad. Jag hoppas att vi på femton dagar får in minst 2000. Varje tält numreras
och vi kommer para samman givaren och de familjer som mottager tälten." 

Henrik Hoffman, VD Naturkompaniet; 

"Naturkompaniet har skänkt 4 stora förrådstält och ett 10-tal stora solskyddsdukar
som skickas med samma sändning och vår förhoppning är att vi ska hinna samla in så
många tält som möjligt. Sök igenom vinden och källaren och se till att ditt gamla
tält kommer till nytta." 

Om organisationen "Tält till Haiti" - www.100112.org

Haitis befolkning har ett akut behov av tak över huvudet efter den katastrofala
jordbävningen den 12 januari 2010. Förödelsen är enorm och de behöver all hjälp som
går att få. För att göra något mer konkret utöver att skicka pengar har vi börjat en
insamling av tält och filtar till förmån av de drabbade Haiti invånare som överlevt
jordbävningen. Genom svenska utrikesdepartementet har vi upprättat ett lokalt
nätverk på Haiti som ser till att våra bidrag kommer i rätta händer.

Som ett värdefullt led i vår hjälp kommer vi att sammanföra givare och mottagare för
att på så sätt skapa en kontakt och ett engagemang för framtiden. Målet är att
publicera bild och namn på mottagaren av tälten och knyta samman två familjer på
varsin sida av jordklotet. Denna konkreta kontakt hoppas vi kommer leda till att
fler svenskar vill donera och att utbytet mellan Sverige och Haiti ökar i framtiden.

Hjälp till Haiti
Kontakt: Herman Bynke
Telefon: 0708 352180
Hemsida: www.100112.org</i>

Anmäl

- Do you know the best way to make God laugh?
- No…?
- Tell him your plans.

Efter blott 6 månader på Handelskammaren går jag vidare den 1 mars. Om allt går som planerat ska jag ska bygga upp en liten grupp vid Googles högkvarter i Mountain View som skall syssla med public policy, internationella kontakter och forskning. Det innebär att jag flyttar till Kalifornien, förhoppningsvis senast 1 maj. (Hur länge? Tills vidare). Mellan mars och maj kommer jag alltså att ha fullt upp med en del flytt, föreberedande arbete i Europa och en del andra roliga saker som förmodligen kommer att ligga på min lott. Som Kurt Vonnegut så träffande uttryckte det: “så kan det gå!”

Om jag är litet dålig att svara på mejl den närmaste tiden är det alltså för att jag försöker förstå amerikanska visumansökningar, hitta någonstans att bo, fylla i blanketter om bankkonton, sälja hus och packa. Förutom att jag ska arbeta tre veckor till på Handelskammaren med några kul projekt och sedan kasta mig in i Googles universum igen. Yey!

Det kommer att bli svindlande, fantastiskt, omvälvande.

Jag har valt ett ledmotiv för den närmaste tiden, också, eftersom jag är en skarp anhängare av den gamla Ally McBeal-sanningen att alla behöver ett ledmotiv. Det är Einstürzende Neubautens Alles Wieder Offen. Spotifyanvändare kan lyssna här. Ett underbart stycke som fångar känslan av det nya som öppnar sig och en av få Neubautensånger som inte vrids ned i svärta. Texten är vintage-Blixa.

Alles Wieder Offen

Die Gleichungen
Die Rechnungen
Die Fragen und das Meer
Grenze, Mauer, Lachen, Haus
Feindschaft und Visier
Die Karten liegen offen
Wie die Grube
Wie das Grab
Das Ende und die Feuerstelle
Das Geheimnis und die Quelle
Die Schleuse und der Sarg
Und möglicherweise auch das Magengeschwür

Es ist alles wieder offen

Die Zukunft
Die Folge, Nachfolge
Resultat
Tür, Tor, Wein, Hose, Bluse, Hemd und Haar
Die Fontanelle
Schlucht
Die Zukunft und die Bar
Die Runde
Der Schmerz (Das Spiel)
Die offene Marktwirtschaft
Das Messer
Jacques Offenbach

Es ist alles wieder offen

Vorwärts
Rückwärts
Seitwärts
Raus raus raus
Es ist alles wieder offen
wieder offen
wieder alles

Das System
Die Stelle und der Bahnübergang
Zeit, Platz, Buch, Krieg
Briefe, Schrank und Schuh
Dach, Kanal
Der Sieg und der Kamin
Die Geschäfte bleiben offen
Bleiben offen sowieso
Das Angebot ist offen für alle

Es ist alles wieder offen
wir hoffen
wieder alles

Ich lehne mich kurz zur Seite
und erwarte einen kleinen Schub
Ich weiss nicht ob ich heulen sollte …
Was ist offen?
Die Wunde und das Herz

Das Gesicht
Die Kirche
Die Gesellschaft und der Staat
Das Mikrofon
Der Himmel
Die Partnerschaft
Das Wort
Der offene Vollzug

Es ist alles wieder offen

Frågor på det?

Flera har spått sociala mediernas död och nu senast instämmer Walter Naeslund

Social media is dead. And it’s not dead because Facebook died or Twitter died, but because the term “social media” implies that there is also “un-social media”. But the whole digital realm is now social, unless it’s poorly designed.

Visserligen har jag problem med begreppet social media och dess ännu mer obegripliga sociala nätverk. Varken media eller nätverk kan vara något annat än socialt. Men det går inte att förutspå ett fenomens död på grund av dess illa valda namn. Handlingar är viktigare än begreppsapparaten.

Social media/nätverk kommer leva långt efter Facebook, twitter, laptops, smartphones & iPads har försvunnit.

Dagens diskussion om fusk på högskolan är starkt fixerad på plagiering men det innebär inte att gammal hederlig fusk har försvunnit.

Även här har tekniken påverkat starkt, tidningen The Guardian rapporterar att fusk i salstentor ökar. Vanligast är fusk med hjälp av mobiler, internetuppkopplade prylar, prylar som kan lagra data eller inspelad material.

A leap in the number of pupils trying to cheat in their GCSEs and A-levels by smuggling mobile phones and MP3 players into exams saw penalties issued for malpractice rise by 6% in one year, according to official statistics out today.

Students received more than 4,400 penalties in 2009, and there was a jump of 29% in the number handed out to staff at exam centres.

Penalties to staff were up from 68 to 88, according to exams regulator Ofqual, with those for helping students cheat increasing from 45 to 58.

Nya Pew Internet Project rapporter undersöker tonåringar och vuxna visar på en nedgång i bloggning bland unda och unga vuxna (men en lite uppgång bland över 30 gruppen). Rapporten bekräftar att åldersgruppen 12-17 använder inte Twitter i någon större utsträckning (även om unga kvinnor är enthusiastiska).

Ladda ner rapporten här.

“Drone” som beteckning på viss musik kan översättas på två skilda sätt: bordun och drön.

Bordun betecknar en djup ton som är ständigt närvarande i musiken. Traditionellt sett brukar den komma från en bordunpipa i en säckpipa, en bordunsträng på en vevlira eller liknande konstruktion. Bordunen utesluter inte ackordföljder men begränsar deras svängrum och lägger grunden för en musik som arbetar med repetition och variation, snarare än med dissonansen upplösning i konsonans.
Samtida musik kryllar av borduner. Inte minst gäller det olika inriktningar av house och techno, som i princip kan sakna ackordföljder men däremot jobbar med att modulera övertonserier ovanpå en repetitiv melodi som i praktiken kan få karaktär av en bordun. Ändå klassas dansant musik i stort sett aldrig som “drone”. Snarare brukar just frånvaron av beats anses som definierande för genren.

Artister som Stars of the Lid, Windy & Carl eller i synnerhet The Dead Texan bygger ibland på borduner, men andra gånger handlar det snarare om ackordföljder, om än oändligt nedsaktade och utflytande. Samma sak gäller i högsta grad för Sunn O))), som också räknas som drone utan att i strikt mening vara bordunmusik. Här förefaller det mer passande att översätta till det vackra svenska ordet drön.

En ljudligare betydelse av verbet dröna i äldre svenska och lever kvar i tyskans dröhnen: mullra, dåna, råma. Utdragna dova ljud, men inte nödvändigtvis på bordunens fasta frekvens. Annars är det olika aspekter av långsamhet, gränsande till inaktivitet, som ordet brukar beteckna.

Drön = söl, overksamhet, lättja, dåsande; tröghet, senfärdighet, dåsighet, sömnighet.
Dröna = vara långsam, söla, dröja, icke bli färdig (med ngt); vara overksam, göra ingenting, för­nöta sin tid i overksamhet, lättjas, slå dank, slöa, dåsa.

§ 45
Musik är ett tidsfördriv, det vill säga en offerhandling. Genom att musik tar tid från målinriktade sysslor förs dagen mot sitt slut, kanske rentav in i en ny morgon.

Ur nyttologikens synvinkel är musik alltid en omväg till målet, men musik handlar inte så mycket om vare sig synvinklar eller mål. Dragningskraften i musikalisk närvaro kan inte förklaras genom en balansräkning mellan utgifter och upplevelser, bara genom det universella behovet av att förslösa ett överflöd utan högre syfte.

The Dead Texan @ The Pirate Bay

Christopher Marsdens bok Net Neutrality: Towards a Co-regulatory Solution ser riktigt lovande ut. Dessutom finns den att ladda ner som pdf

Vad är nätneutralitet?

In short, net neutrality is about the rules of the road for Internet users, and about the relationship between the owners of those roads and the users. Government is asked to make a decision as to which users have priority and whether road charging should be introduced, ostensibly to build wider and faster roads in future. That is a profound issue, and that brief summary tells you there is plenty of critical detail within this argument that can shift the balance of advantage towards networks or users, and between different players within those groups.

Vem bör läsa boken?

This is a book about net neutrality. It is intended to be read by the nontechnical as well as the technical reader, by the non-economist as well as the economic, and also most defnitely by non-lawyers.

Boken är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell licens.

Råkade ut för en skum grej när jag loggade in i Wordpress Admin. Det dök upp två stycken rader som det inte gick att klicka på där det stod ”Varning: Detta strider mot IDG”.

Är det jag som varit alldeles för ful i munnen eller är det något i systemet som buggat?

Anmäl

Kedjebrev och namninsamlingar via mail, MSN eller Facebook är verkligen ett otyg. Jag har på fullt allvar vid flera tillfällen brutit kontakten med folk som envisats med att skicka sådant till mig trots att jag upprepade gånger förklarat att det är ljug, påhitt och slöseri med tid. Idag dök så senaste Facebook-spammet upp:

OBS!! VIKTIGT!!!!! Gå till inställningar. Klicka på sekretessinställningar. Klicka på Blockera användare. I rutan Namn skriver du “Automation Labs.Om en lista på ca 20 personer kommer upp. Blockera var och en för sig. Dessa människor har tillgång till ditt Facebook-konto / profil och spionerar på vad du gör!!!

När “viktiga” och “obs viktiga” saker sprids via statusrader på Facebook, gärna understruket med stora bokstäver och många utropstecken kan man utgå från att det är bluff. Men hur vet man hur det egentligen ligger till? Här är några knep som kan vara bra att börja med om man verkligen vill veta om det är sant eller inte.

Först kan man överlag fundera på rimligheten. Tjugo personer ska alltså har tillgång till just min profil. Det är inte helt troligt, och dessutom mer tankeväckande än egentligt upprörande.

Dels kan man ju fråga sig vad man (frivilligt) spridit för information på Facebook som man är så rädd för att andra ska se. Dels har Facebook säkerligen över 9000 miljoner användare (typ!), och det känns som att det vore en riktig lyckträff om det var så att antalet personer som faktiskt hade tillgång till våra profiler var tjugo personer. Det är troligtvis mångdubbelt fler, gissningvis alla Facebookmedarbetare, eventuella konsulter och varför inte inflytelserika staters säkerhetstjänster.

Den mesta informationen är dessutom, om man inte låst sin profil helt, nåbar via många lustiga omvägar. Man kan i perioder exempelvis kunnat komma åt såväl privata bilder genom taggar som gemensamma vänner gjort som låsta loggar genom gemensamma vänners kommentarer. Det mesta går också att googla. Överlag ska man inte utgå från att man kan hålla något alls hemligt. (OBS! VIKTIGT!!!)

Nästa steg är att googla varningen. En snabb googling på “automation labs” ger två tydliga länkar. En till Automation labs, som verkar vara ett företag som gjort spelfusk till Facebooks-spelet Farmville. Andra länken är till en sida som klart och tydligt tar upp det här kedjebrevet och förklarar varför det är en bluff. Läs gärna den!

Att just den här varningen är en bluff är alltså klart. När man söker på personer att blockera så hittar Facebook automagiskt folk som har något gemensamt med det sökord man angett. Det kan testas genom att man anger något helt annat, typ “glasspinne” eller “riksbanken”. Även då dyker det upp folk som Facebook föreslår att man ska blockera, och som definitivt inte finns med på ens vännerlista. Huga…

Man kan även fundera lite på sitt allmänna internet-beteende. För något år sedan skrev jag ner en liten snabbkurs till internet som, även om den var tänkt för användare av kända nedladdningssidor och dessutom bör läsas med glimten i ögat, nog fortfarande är aktuell:

Dyker det upp saker som blinkar, låter eller ber dig klicka, KLICKA INTE.

Att ett meddelande säger att du vunnit pengar innebär inte att det stämmer, KLICKA INTE.

Säger en ruta att du har virus och måste klicka för att ta bort det, KLICKA INTE.

Meddelanden som svarar på saker du inte frågat om är inte där av hjälpsamhet, KLICKA INTE.

Tjejerna i reklamen om “meet these local girls in your area” är verkligen inte de otroligt sympatiska grannflickor de utger sig för att vara, KLICKA INTE.

Om det kring en länk står saker som “fake”, “trojan”, “virus”, KLICKA INTE.

Internet glömmer inte. Är du inte säker på om du kan stå för ett beslut, KLICKA INTE.

Använd bara internet om du har en fungerande frontallob. Svikar den, LÅT BLI INTERNET.

Visdom att leva med…

never underestimate the power of stupid people in large groups

MindNode är en smart app för att rita tankekartor, mindmaps. Dessutom är den gratis. Det uppstod för en tid sedan en diskussion på Jaiku om mindmap-program för OS X. MindNode och MindManager var två program som kom upp. Eftersom MindNode var gratis valde jag att testa det först.

Jag gillar MindNode skarpt. Den är mycket enkel, men gör vad den ska göra på ett snyggt sätt. Och inte så mycket mer. Tips på hur du kan använda tankekartor kan vara t.ex:

• För läxläsning

• När du arbetar på ett projekt, en webbsida eller dylikt

• Planering av julklappar, presenter etc.

Det finns även en Pro-version av MindNode, som man får betala lite för, och en iPhone-app. Du kan importera och exportera dokument mellan alla MindNode-versioner. MindNode Pro innehåller extra funktioner såsom stöd för hyperlänkar, fullskärmsläge, omorganisera ”nodes” och mycket mer. Du hittar alla funktioner på MindNodes webbsida.

Networkworld skriver att Judicial Conference Committee on Court Administration and Case Management har utvecklat en stöd för domare för att hantera mobila enheter och sociala medier:

“to address the increasing incidence of juror use of such devices as cellular telephones or computers to conduct research on the Internet or communicate with others about cases. Such use has resulted in mistrials, exclusion of jurors, and imposition of fines. The suggested instructions specifically inform jurors that they are prohibited from using these technologies in the courtroom, in deliberations, or outside the courthouse to communicate about or research cases on which they currently serve, the group stated.

Specifically, those instruction spell out that jurors should not you should not consult dictionaries or reference materials, search the internet, websites, blogs, or use any other electronic tools to obtain information either before the trial, during deliberations or after until the judge instructs otherwise.

The instructions state jurors must not use cell phones, e-mail, Blackberry, iPhone, text messaging, or on Twitter, or communicate through any blog or website, through any internet chat room, or by way of any other social networking websites, including Facebook, MySpace, LinkedIn, and YouTube.

“The Committee believes that more explicit mention in jury instructions of the various methods and modes of electronic communication and research would help jurors better understand and adhere to the scope of the prohibition against the use of these devices,” the group stated.

The across the board recommendations against electronic devices comes as many have called for an outright ban of such devices in courtrooms.  A number of states have enacted bans on the devices.

Vad ska man göra på möten? En intressant exempel på en kulturkrock mellan traditionell mötesordning och ny teknik (i form av sociala medier) har kommit fram från Uppsala.

Miljöpartisten Maria Gardfell använder Facebook och Twitter på Gatu- och trafiknämndsmöten i Uppsala. Nu har en diskussion uppstått mellan henne och moderaten Liv Hahne. Hahne menar att det är olämpligt att hon twittrar/facebookar. Se inslag. Gardfell menar att det blev en hotful stämning men kommer att fortsätta att informera från möten. Hahne säger att det inte var något hotfullt utan hon sa bara “nu får vi akta oss för vad vi säger för Maria sitter på facebook”.

Det är även intressant att en diskussion har utvecklats om det är överhuvudtaget lagligt att använda sociala medier under sammanträden som inte är öppna för allmänheten. Hahne menar (enligt Nyhetskanalen) att det inte är tillåtet men Uppsalas jurist uttrycker sig mer försiktigt att situationen är oklart.

Det som är intressant är frågan VARFÖR inte allmänheten får vara närvarande på möten. Om anledning är att uppnå en effektiv mötesordning då påverkar inte sociala medier. Om anledning är att bevara sekretess finns naturligtvis anledning till att man inte ska kommunicera allt – fast det kan inte vara anledningen till ett totalt förbud.

För mer om twitters påverkan på öppenhet i möten
Twitter och sanningen bakom leendet & ReTweetens makt

Träning är trist. För att göra det mindre deprimerande hjälper mp3 spelare men jag klarar inte av att lyssna på musik medans jag tränar. Enformig som jag är lyssnar jag gärna på föreläsningar (nerdigt, jag vet). Därför blir jag lycklig av att hitta en hel ny källa till underhållning.

Open Yale har lagt ut mängder med föreläsningar eller vad sägs om dessa exempel:

Professor Steven B. Smith Introduction to Political Philosophy

Professor Shelly Kagan Death

Professor John Merriman European Civilization, 1648-1945

Professor Diana E. E. Kleiner Roman Architecture

Professor Charles Bailyn Frontiers and Controversies in Astrophysics

Det finns fler kurser som finns tillgängliga för nedladdning och är licensierade under Creative Commons by-nc-sa

Nu är det bara ladda ner och dra till gymet!

Openheten online står i stark kontrast till offline världens begränsningar och hinder för lärande…

friendly yale by chickeninthewoods cc by nc sa

Anders Mildner skriver om hur positioneringstjänster för mobiltelefoner ritar om städernas geografi. Tjänster som Lociloci, Gowalla sägs kunna fullborda det skifte som mobiltelefonerna inledde. Vi kommer inte ens behöva ringa våra vänner för att fråga var de är utan kan se deras position från början.
Att ett sådant skifte i någon mån är irreversibelt inser vi varje gång som vi förundrat tänker tillbaka på hur vi egentligen lyckades stämma träff med andra människor innan alla hade mobil.

Din mobiltelefon vet var du är. Hela tiden. Att gå omkring med en telefon i fickan är därför som att gå omkring med en liten hemlig sökare fastklistrad vid sin kropp. Märkligt nog har det dröjt ända tills nu innan vi har börjat förstå att det här är något som vi kan ha användning för.

Märkligt? Låt mig då lansera en konspirationsteori.

Kanske är det snarare så att det är först nu som “vi” accepterar tanken på att bära runt på spårsändare. Först nu, när vi redan är så beroende av mobiltelefonen att vi inte kan tänka bort den. När det rentav anses som ett indicium på kriminell verksamhet om man inte bär runt på en påslagen mobiltelefon. Då är “vi” redo att kapitulera.
När “vi” inte längre känner att vi kan välja bort den statliga spårningen av våra positioner, kan vi lika gärna registrera dem för varandra. Kanske kan vi rentav känna att vi återvinner viss kontroll, när vi åtminstone kan välja vilka av våra vänner som ska få se våra positioner.

Konspiration? Inte i meningen att en liten sammansvärjning skulle ha planerat och samordnat det hela sedan tjugo års tid. Men om “vi” är en mobiloperatör, eller en säkerhetstjänst, är det klart som korvspad att det inte har “dröjt ända tills nu” innan möjligheten uppdagades. Det har funnits taktiska skäl till att inte låta genombrottet för positioneringstjänster inträffa för tio år sedan. Då fanns nämligen en klart större grupp av människor som, vid tanken på ständig spårning, skulle kunna välja bort mobiltelefoni helt och hållet.

Därmed inte sagt att det andra drivkrafter skulle vara frånvarande. Kontroll är inte bara maktens repression gentemot medborgarna. Kontroll innefattar även dividens förankring i rummet, hennes sätt att orientera sig i ett överflöd, en uppsättning tekniker för att vara mer än bara en individ. Kontroll är kul! Och lönsamt. Individualiserad reklam är bara ett av många sätt att tjäna pengar på mobiltelefoners positionsdata. Här ligger en massa business och väntar på att bli moraliskt accepterad, vilket den kanske inte kan bli förrän det blivit en allmänt etablerad vana att aktivt delta i självspårning.

Här förfaller det passande att citera ur ett inlägg jag skrev för tre år sedan:

Kanske går det att föreställa sig en situation där mobiltelefoni – kanske också mobiltelefoner – blir helt gratis för dem som går med på att bli råvara för mer avancerad data mining – precis som Google gör e-post och hårddiskutrymme gratis, mot rätten att skörda de statistiska frukterna. Kanske blir det en vacker dag också Google som tar steget att börja erbjuda svåremotståndlig gratistelefoni, självklart mot att telefonen kopplas till ett Googlekonto, så att platsdatan kan samköras med ens onlinebeteenden. Kanske…

Dagens Nyheter rapporterar att polisen har genomfört tillslag mot två DC-hubbar där flera användare lagt upp mellan 9 000 och 17 000 musikfiler.

Vid razziorna hemma hos de misstänkta tog polisen datorer i beslag. Några av de misstänkta har erkänt brott mot upphovsrätten. En person har anhållits. Mer kan jag inte säga just nu eftersom arbetet pågår, säger åklagare Fredrik Ingblad till TT.

Viktiga påminnelse! Kanske borde hänga upp den någonstans intill datorn?

via Futuramb

Hittade en väldigt kul bloggpost på spanska som jag snott lite utvalda bilder ifrån. Ibland är det nyttigt att sätta saker och ting i lite perspektiv för att se hur snabbt utvecklingen egentligen gått. Det är lätt att bli fartblind.

Wolfenstein 3D

Wolfenstein 2009

The secret of Monkey Island

Tales of Monkey Island

Star Wars – The Empire strikes back

Star Wars

Sonic the hedgehog

Sonic på PS3

Anmäl

I oktober 2009 läste jag en artikel i tidningen Fokus med rubriken Det slutna Myndighetssverige, och jag har inte kunnat släppa den kritik som framfördes, av flera skäl. Till att börja med är beskrivningen av hur lite av det rådata som samlas in av statliga myndigheter som faktiskt delas med andra myndigheter helt korrekt, men tyvärr långt ifrån någon nyhet. Precis så förhåller det sig nu, år 2010. Jag råkar dock vara en gammal centralbyråkrat med ett långt minne.

Upprinnelsen till Toppledarforum var budgetpropositionen 1994

För 15 år sedan, alltså 1995, verkade något som kallades Toppledarforum med verksamhetsutveckling i offentlig förvaltning med stöd av informationsteknik. Det leddes av dåvarande samordningsminister Jan Nygren och bestod i övrigt av ett tiotal verkschefer samt de verkställande direktörerna i kommunförbundet och landstingsförbundet och jag hade förmånen att få vara en av de tjänstemän från Statskontoret som var projektledare för några av de många projekt som drevs.

Upprinnelsen till Toppledarforum var budgetpropositionen 1994 och den i mars tillkallade IT-kommissionen. Statskontoret och Finansdepartementet hade uppdraget att biträda Toppledarforum i det löpande arbetet. Målet med Toppledarforum var att skapa en öppen elektronisk infrastruktur för informationsförsörjning med tyngdpunkt på offentlig förvaltning och Europaarbetet.

Ett av Toppledarforums projekt handlade om just spelregler för samverkan kring elektronisk informationsförsörjning. Projektet publicerade bland annat en rapport som var resultatet av en kartläggning av vilka problemområden som skulle behöva regler eller riktlinjer med hänsyn till dels kraven på effektivitet och resurshushållning i offentlig förvaltning, dels medborgarnas rätt till insyn och information.

Förutom långsiktiga åtgärder föreslogs tre konkreta, mer kortsiktiga åtgärder:

• En särskild utredning om prispolitiken för informationstjänster.

• En studie om spelregler för användning av grunddatabaser, utgående från tre konkreta fall.

• Ett initiativ till att starta debatt om sambruk av elektroniskt lagrad offentlig information.

Ett par utredningar genomfördes också, men lämnade så vitt jag kan bedöma inga spår till eftervärlden. I ljuset av den diskussion som kommit i dagen på nytt (det kollektiva minnet är inte så allomfattande som man skulle önska) så måste jag ställa mig frågan om varför vi är så duktiga på att utreda och lägga fram bra förslag, och så förkrossande dåliga på att genomföra förslagen i praktiken och förvalta resultaten?

Ett av de större problemen är det stuprörstänkande som råder inom offentlig förvaltning där var myndighet är en egen storhet, utan krav på att ta hänsyn till villkoren för ”koncernen” staten. Flera statliga myndigheter får in en hel del från försäljning av data, ta t.ex. Lantmäteriet och SMHI. Om vi tar en närmare titt på SMHI och tar reda på vilka de säljer data till så redovisas det på ett utmärkt sätt på opengov.se

Den största delen av försäljningen går alltså till andra offentliga organisationer. Försäljningen genererar i sig dessutom kringkostnader för ren administration som fakturering och bokföring. 1995 konstaterade Toppledarforum att den totala samhällsnyttan borde vara större om rådata var fritt tillgängligt, och då handlade det ändå bara om offentlig sektor.

Det är inte rimligt att kommuner ska behöva vänta med att utveckla samhällsnyttiga tjänster

Det är bra för samhället att vi får tillväxt och framgång i privata tjänsteföretag. Det bidrar till kampen mot arbetslösheten. Därför ska inte priströskeln till de offentliga informationskällorna utgöra ett hinder för en sådan utveckling. Det är inte rimligt att till exempel kommuner eller tjänsteföretag måste vänta med att utveckla samhällsnyttiga tjänster eftersom de inte har råd att köpa data i årets budget (heller).

Om Axel Oxenstierna levt idag hade han förmodligen varit ansluten till Internet och fattat beslut om lagring och användning av gemensamma informationsresurser. Idag kanske det är e-delegationen som har en möjlighet att sätta ner foten:

Återanvänd befintliga informationskällor bättre.
Förbättra sökbarhet, tillgänglighet och kvalitet.
Förbättra villkoren för åtkomst och flöden.

De största hindren finns i bristen på initiativ för att öka möjligheterna att använda gemensamma resurser och i bristen på villkor för att ta del av data; legala, prismässiga och förfoganderättsliga.

Det visste vi 1995, och det vet vi nu. Hur får vi det att hända?

Precis som väntat var det få som brydde sig när handelsminister Ewa Björling delade ut regeringens musikexportpris i eftermiddags. Prisutdelningen nämndes inte ens på frontsidan hos regeringen.se, även om vissa tidningar pliktskyldigt publicerade TT-notisen.

Ett par röster från Twitter:

• Hybris records: GÄSP och SNARK: “Handelsminister Ewa Björling delade på måndagen ut regeringens musikexportpris för 2009 till Mando Diao.” #Zzzz
  
• Ester Pharasyn: Usch, bli utnämnd till “god förebild” av regeringen – med idel krämartermer i motiveringen. Skamligt.

Krämartermerna i regeringens prismotivering:

Priset ska gå till någon som är en god förebild för Sverige. Mando Diao har med sitt kreativa entreprenörskap, sin arbetsprestation och sina artistiska ambitioner främjat den svenska musikexporten och Sveriges bild utomlands.

Man förstår inte alltid hur viktig musikexporten är för varumärket Sverige, musiken är det första man kommer i kontakt med i ett annat land, säger handelsminister Ewa Björling.

Motiveringarna bekräftar den tes som jag driver i ett kommande avhandlingskapitel: Regeringens hyllningar till “musikexporten” har ändrat karaktär. Som jag skrev i ett papper till svenska ekonomhistorikermötet för ett år sedan:

Från att framställas som en postindustriell galjonsfigur, blev musiken snarare en industriell stödtrupp – en förändring som särskilt märktes under 1999. Ett annat sätt att uttrycka saken är att förståelsen av musikens ekonomiska betydelse gick från det kvantitativa till det kvalitativa.

Numera handlar det bara om “nation branding“. Mando Diao får med andra ord pris för att de har varit en duktig dragåsna åt ett varumärke.
Varumärkesnationalismen granskas även i Maggie Strömbergs utmärkta artikel i senaste numret av Novell. Två historiker som forskar om “nation branding” intervjuas, Brita Lundström och Nikolas Glover.

Brita Lundström ser faror med nation branding och tycker att de länder som använder sig av det inte analyserar konse­ kvenserna tillräckligt. /…/ Hon tar Lettland som exempel.
– Det är en ny nation som för allt i världen vill förknippas med EU och inte med Sovjet. Här finns fortfarande problem med att ryssar behandlas illa. De ryssar som bor i Lettland lär knappast få vara med när man ska prata varumärke och sälja in landet, säger hon.
Forskaren Nikolas Glover går ett steg längre och menar att nation branding är den moderna nationalismen.
– Det säger jag ganska värderingsfritt. Däremot är den inte mindre problematisk än tidigare former, den exkluderar vissa grupper. Den som är kreativ är svensk. Den som jobbar inom vården är inte riktigt lika svensk, säger han.
När länders retorik blir allt mer lik företagens används musiken i reklam på ungefär samma sätt som företagen gör. Artisterna ska vara ambassadörer för landet, menar Svenska institutet. Men vad är det svenska i musikbilden?
– Att använda musik för att lansera ett land är logiskt, samtidigt är det inte traditionell svensk musik som ska visas upp. Det är inte folkmusik, utan anglosaxisk. De sjunger på engelska, de låter som engelska och amerikanska band, säger Nikolas Glover.

Idén om nationen som varumärke är verkligen en ny nationalism, men en typ av nationalism som paradoxalt nog inte särskiljer utan homogeniserar. Alla länder vill i förknippas med i stort sett samma värden, särskilt “kreativitet“. Maggie Strömberg skriver i Novell:

När Sveriges ordförandeskap i EU invigdes fick alla en skiva med svenska hits. SI och Export Music Sweden producerade skivan som kostade 240000 kronor och togs fram i 20000 exemplar. Lykke Li, Hello Saferide och Adam Tensta skulle ge Berlusconi, Merkel, Sarkozy ochg de andra bilden av Sverige som ett kreativt land.

En sådan formulering är givetvis ägnad att få de nämnda artisterna att skämmas en smula, vilket är helt rätt. Fast bara en pytteliten smula, för det måste vara förlåtligt att man ställer upp på trams, särskilt när man får betalt – och som musiker är det faktiskt inte ens jobb att hålla reda på alla muppar som vill ha med en på samlingsskivor. Mando Diao har däremot tappat all respekt, om de nu hade någon. Regeringens exportpris rymmer ju inte ens pengar!

Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid listar på sin blogg några viktiga utspel som ägt rum den senaste tiden och som alla behandlar upphovsrättsproblematik i någon omfattning. Dels finns en politisk skiljelinje som blivit alltmer tydlig sedan Piratpartiet grundades för fyra år sedan. Här skriver Karl Sigfrid:

Det är kul att Carl Bildt som första regeringsföreträdare går på offensiven i arbetet för ett fritt internet. Han gör det med ett utrikespolitiskt perspektiv och fokuserar särskilt på regimerna i Kina och Iran.

Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge svarar att Sverige ska sopa rent på den egna uppfarten innan vi börjar moralisera över andra länder. Smutsfläckarna som han anser måste gnuggas bort för att Sverige ska återfå sin trovärdighet är FRA-lagen, IPRED och Thomas Bodströms datalagringsdirektiv.

Det är intressant att studera hur den politiska agendan vrids i takt med att debatten hårdnar. Det har de senaste valrörelserna tyckts vara en kamp om främst unga väljare som gjort att politiker tvingats ta ställning till frågor rörande upphovsrätt, fildelning och internet. Exempelvis har det också resulterat i tydliga vallöften, som sedermera kanske inte infriats riktigt så som det var tänkt. Det har också blivit het debatt kring de här frågorna på partikongresser, och där är resultatet ännu okänt.

Överlag är dock diskussionsklimatet väldigt polariserat och inte särskilt progressivt. I mer generella nätsammanhang ser det lite annorlunda ut. Liksom nätaktivismen försökt svänga om för att ta sig bort från brandkårstänket och istället sikta framåt har också den mer etablerade politiken börjat röra sig åt samma håll. Det har under det senaste året funnits flera hoppfulla tecken på att det faktiskt är förändringar på gång, vilket förstås känns hoppfullt. Fortfarande saknas dock en god plan för internetleverantörernas roll i förändringsprocessen, oavsett om det gäller upphovsrätt eller allmänt nätansvar. Kanske kan man börja diskutera de stora frågorna istället för att snurra runt i gamla cirklar?

Spara och/eller dela med dig:

Här är en grymt bra hårdrock/metal-grupp som påminner starkt om Metallica. Sekshun 8 heter gruppen som kommer från USA och släppte sitt debutalbum Black Winged Butterfly för ungefär ett halvår sedan.

Albumet är släppt under Creative Commons och kan bl a laddas hem gratis från Jamendo, men även beställas från Amazon.com, e-music, iTunes m.fl. Skivan är kort sagt skitbra och om du tycker om hårdrock i stil med Metallica så kommer den att ha en självklar plats i din samling.

Klicka på widgeten nedan för att lyssna eller besök deras sida på Jamendo för att ladda ner albumet gratis.
[intressant?]

Två samhällen

Det är idag inte längre möjligt att tänka i termer av samhället å ena sidan och Internet å den andra. Att inte ha tillgång till Internet är allt oftare liktydigt med att inte kunna delta i viktiga samhällsaktiviteter. Digital delaktighet är därför inte främst en fråga om teknik eller om nödvändigheten av vissa bestämda verktygskunskaper. Det handlar istället om behovet av att alla uppnår den bildning som ger delaktighet i det nya samhälle som vi till stor del redan lever i.

Senaste upplagan av Svenskarna och Internet, som kom i slutet av november, visar att omkring tjugo procent av de vuxna svenskarna saknar grundläggande datorkunskaper och de använder inte Internet. Vi har i dagsläget på sätt och vis har två samhällen, ett med och ett utan Internet. Det senare är dock utanför bara i ett avseende; de människor som inte har tillgång till nätet är förhindrade att medvetet delta i det som sker tack vare nätet. Men de påverkas ändå av det, i högsta grad, eftersom praktiskt taget alla ekonomiska aktiviteter och en allt större del av samhällsdebatten äger rum på och via nätet. Att tjugo procent av den vuxna befolkningen står utanför nätsamhället är därför allvarligt.

När denna problematik uppmärksammas har det hittills oftast handlat om att på olika sätt göra Internet fysiskt tillgängligt, dvs det behövs datorer och internetuppkopplingar. Det är en självklar förutsättning. Men är man verkligen delaktig i den digitala världen bara för att man kan koppla upp sig? En dansk undersökning delade för ett par år sedan upp medborgarnas IKT-färdigheter i fyra nivåer: ”de som är utan”, ”de svaga”, ”de medelgoda” och ”de bästa”. Det som mättes var ganska ytliga saker, främst praktiska färdigheter vid användning av olika program eller gränssnitt. Det enda som gick utöver detta var ”att kunna värdera kvaliteten på den information” man hittar på Internet, dvs källkritisk förmåga.

Det borde vara uppenbart, att om man enbart tillämpar dessa synsätt — att digital delaktighet handlar om fysisk tillgång jämte vissa främst praktiska färdigheter — så tänker man i alldeles för snäva banor. Digital delaktighet handlar inte enbart om att alla har tillgång till och kan använda IT och nätet som ett verktyg i arbetsliv och vardag. I grund och botten gäller det snarare att uppnå en allmän förståelse av hur samhället förändras – och att få ett grepp om vad detta egentligen innebär.

Inse vidden av förändringarna

Vi kastade ovan fram tanken att vi idag lever i två samhällen. Om man skärskådar saken närmare inser man snart, att skiljelinjen mellan dessa inte går enbart mellan de som är uppkopplade och de som (ännu) inte är det. En väsentligare skiljelinje går mellan de som inser vidden av de samhällsförändringar som Internet och den digitala teknikutvecklingen innebär, och de som tror att det hela bara är ”mer av samma sak”. Verklig digital delaktighet innebär att lära sig att tänka i andra banor än de som vi är vana vid.

Själva samhället förändras av digitaliseringen. Detta skapar både nya krav och nya möjligheter, både ur ett samhällsekonomiskt och ur ett existentiellt perspektiv. Debatten om digital delaktighet får därför inte fastna i kortsiktiga instrumentella resonemang kring en snabbt föränderlig arbetsmarknad, utan måste lyfta blicken och även ta sig an de mer långsiktiga frågorna som rör tillvaron i stort. En öppen diskussion kring ett samtida bildningsperspektiv och vilka kunskaper som behövs är en omistlig del av ett sådant samtal.

Det är även viktigt att utveckla nya insikter och förmågor som utnyttjar teknikens möjligheter, och här handlar det om  att utveckla nya förhållningssätt och perspektiv. Historisk erfarenhet visar dock att sådana mentala förändringar går betydligt långsammare än de tekniska, ekonomiska och sociala förändringarna. De första tecknen brukar dock vara att vissa rådande institutioner och strukturer utmanas på ett påtagligt sätt. Kontroverserna kring integritet, upphovsrätt, politiskt arbete och lärande är några tydliga exempel idag.

Delaktighet i vad?

En annan effekt av Internet, som inte har uppmärksammats lika mycket, är att det lätt medför en fragmentering av samhället, eftersom varje individ, varje grupp och varje annan aktör kan etablera sin egen virtuella närvaro och sitt eget virtuella kontaktnät, utan att – på nätet – behöva bry sig om övriga aktörer och intressen. Om man därför vill diskutera digital delaktighet på en nivå utöver den rent praktiska så måste man fråga sig: delaktighet i vad?

Det är helt enkelt nödvändigt att skilja mellan olika former av delaktighet:

1. Delaktighet i form av direkt tillgång till själva Internet.

2. Delaktighet i allmänna samhällsangelägenheter.

3. Delaktighet i form av kontakter och engagemang som gynnar ens egna intressen.

Den första formen är naturligtvis en nödvändig förutsättning för de två andra, men är också en enkel fråga om faktisk (egen) tillgång till Internet. Utöver detta kan någon form av grundkurs i hur olika basala nätaktiviteter bedrivs och fungerar behövas. De andra formerna har många sidor, av vilka vissa är problematiska. Den som vill främja tillgång till Internet behöver här precisera vad man menar.

Menar man delaktighet i samhället, dvs våra gemensamma angelägenheter? I så fall räcker inte själva den fysiska tillgången, eller behärskandet av olika nätbaserade aktiviteter. Då måste man främja möjligheten att delta i olika samhällsfrågor, trots den nämnda tendensen till fragmentering. Och här inkluderar ”utanförskapet” en del av dem som redan är Internetanvändare.

Menar man delaktighet i form av ekonomisk aktivitet? Då krävs – utöver den fysiska tillgången – vissa baskunskaper om företagsekonomi och skattefrågor, om dessa saknas, men inget annat. Var och en får sedan reda sig själv i den virtuella ekonomin.

Ytterligare preciseringar är tänkbara, såsom delaktighet i någon bildningstradition. En öppen diskussion kring ett samtida bildningsperspektiv och vilka kunskaper som behövs är en värdefull del av ett sådant samtal. Numera behöver alla ta ett större personligt ansvar för sin utveckling och sitt lärande genom hela livet. Det i sin tur kräver att skolans undervisning kan förena både formellt och informellt lärande samt väcka och bevara lusten att lära. För att kunna hantera och förstå dagens verklighet och mediaflöde krävs större förmåga till kritiskt tänkande, samarbete och problemlösning än kanske någonsin tidigare.

Delaktighet angående vad?

Nödvändigheten att precisera frågeställningen när det gäller digital delaktighet leder till en rad följdfrågor av allmänt samhällsfilosofisk karaktär, vilka i förlängningen har stor praktisk betydelse. Den som enbart vill främja fysisk tillgång till Internet behöver knappast befatta sig med detta, men var och en som aktivt vill främja aktiviteter under punkt 2 och 3 ovan behöver reflektera över frågor om syfte och innehåll.

Vilken typ av Internetaktivitet vill man gynna och varför? Här har olika etablerade intressenter   olika uppfattningar och det kan hända att en del av dessa inte överensstämmer med vad den enskilde vill eller önskar sig, när man väl har fått tillgång till nätet. En övergripande meta-fråga i sammanhanget blir därför om det ens är önskvärt, att olika aktörer har en gemensam syn på saken. Och – om det i något avseende anses vara önskvärt – vilket skulle i så fall det gemensamma syftet kunna vara?

Låt oss säga att ett sådant syfte blir att främja delaktighet i allmänna samhällsangelägenheter, dvs delaktighet i samhällsdebatten och möjlighet att sätta sig in i olika frågor. Detta ligger på ett eller annat sätt i allas intresse. Uppgiften blir här verkligt omfattande och mångfasetterad. Olika politiska och andra ”idéaktörer” kommer att ha mycket olika uppfattningar. En gemensam nämnare skulle dock kunna urskiljas, nämligen främjandet av medvetenhet om vikten av att engagera sig i vår tids gemensamma samhällsfrågor, av vilka många på ett djupgående sätt påverkas och formas av själva Internet-möjligheterna.

Per Johansson är medlem av tankesmedjan Infontology; medförfattare till boken Digitalis filosofi, utgiven av .SE.

Stefan Pålsson arbetar med analys och journalistik kring förutsättningarna för livslångt lärande; medlem av tankesmedjan OmBildning.

För närvarande arbetar de tillsammans i det av Internetfonden finansierade projektet Ömsesidig förståelse? Sociala medier, språklig kompetens och teknikförståelse.

Som sagt besökte jag en radiostudio för några dagar sedan, för att prata om nättrollande.

Söndag eftermiddag sändes programmet i P3 Kultur och det kan nu laddas ner i MP3-format från Sveriges Radio (under begränsad tid, backuplänk här).
Där kan ni höra strålande reportage av Märta Myrstener, som börjar sin trolljakt på dagensskiva.com. Inflikat mellan reportagets båda delar finns ett studiosamtal med mig, baserat på trolltygsserien på Copyriot.

Eftersom jag tycker att radio är ett överlägset massmedium, åtminstone för det talade ordet, brukar jag ibland ta mig tid att transkribera vad jag själv säger i radio. Mest för min egen skull. Och för att jag vill göra något annat än det eviga kommenterandet av dagstidningars webbupplagor och televisionens debattprogram, som ibland känns som den enda gemensamma faktorn för den så kallade offentligheten bland bloggar och mikrobloggar. Just frågan om det offentliga samtalet stod i centrum för P3 Kultur denna söndag, vilket fick trollfrågan att glida vidare i en ganska intressant riktning.

Här följer alltså en transkription av vissa delar av det studiosamtal som utspelades mellan mig och programledaren Johanna Koljonen. Andra delar har utelämnats, liksom de redundanta upprepningar som ofta präglar ens talspråk i radio när man ska improvisera fritt.

Johanna Koljonen: Man hör allt oftare röster som säger att internethatet och anonymiteten är ett hot mot allt möjligt, bland annat personlig integritet, kvaliteten på det offentliga samtalet, hela vårt politiska system och så är folk taskiga också. Är det en kris som pågår?

Rasmus Fleischer: I någon mening kan man se ett urspårat trollande som ett symptom på en kris. Men jag tror inte bara att man kan skylla det på trollens dåliga moral utan det är också ett tecken på att samtal förs i en form av nätforum som inbjuder till trollande. … Och det är nog okej, men jag tror att vi också behöver andra nätforum att föra samtal i. För oss som lever på nätet och utför mycket av vårt tänkande och diskuterande på nätet så är det viktigt, efter att ha drabbats av en hatstorm av kommentarer, dra sig tillbaka till ett lite mer slutet forum och prata med sina vänner, där man inte drabbas av troll hela tiden. Man behöver både och.
En öppen blogg kan inte vara immun mot troll, precis som att om man lägger mat i skogen så kommer det flugor på den. Men man behöver också ett skyddande kylskåp.
Vill man upprätthålla idealet om ett gott offentligt samtal så behöver man flera olika slags forum. Det kan inte bara äga rum på bloggar eller för den delen av dagstidningar på nätet.

J: Du har skrivit att internet är ett ekosystem och att trollandet är ett slags bakteriekultur, som kan kännas farlig eftersom den bryter ner samtal, men som ändå fyller en viktig funktion i ekosystemet. Menar du det här bokstavligen eller trollar du lite själv?

R: Jag menar det bokstavligen. Det behövs även nedbrytande faktorer i ett offentligt samtal, någon som kommer in och… När en grupp människor alltför länge har tagit sig själva på alltför stort allvar, så är det positivt att det kommer in någonting som bryter av det och öppnar för något nytt.
Det betyder inte att allt trollande är positivt. Jag ser extremt mycket problem med det trollande som är drivet av hämndkänslor eller kvinnohat, men det finns en mängd olika sätt. Exempelvis så är fejkbloggar är en typ av trollande som inte så mycket ger sig på enskilda personer utan bearbetar olika fenomen. Jag tror att det har en positiv funktion.

J: Men alltså… Det är lite som att vi har en VM-final i fotboll men en tredjedel av publiken antingen skjuter raketer, slåss eller klär av sig nakna. Man tappar ju liksom kontakten med vad den egentliga verksamheten skulle vara. Ska det vara så?

R: De egentliga verksamheterna behöver, precis som innan internet, även lite mer intima sammanhang. Det behövs människor som organiserar sig i föreningar eller partier eller, som det ofta är för min del, slutna chattkanaler – grupperingar med gemensamma målsättningar, där man kastar ut dem som inte är med. Det behövs alla de varianterna och de kan samexistera med öppna bloggar där man låter det spåra ur.

J: Trollen tycker ju att de är Borat och att det är jätteroligt och att publiken kommer att skratta, men om jag för ett troll så är jag ju den där tanten på vars middagsbjudning han kommer med en påse bajs… Det känns som ett övergrepp för priset är alltid att någon blir ett offer. Det känns fel. Vad ska vi göra med det?

R: Vi ska prata om det, vilket är vad vi gör nu. Jag tror det är svårt att diskutera i allmänna termer: “är det rätt eller fel att trolla?” Men varje trollning som sker gör det möjligt att prata om var gränserna går. Det finns ett extremt stort behov av att prata om det i nätsammanhang, för det finns inga färdiga svar på exempelvis var gränsen mellan privat och offentligt går på nätet. Det har ju varit en debatt om det nu senaste veckan, efter att journalister har skrivit om sina Facebook-kompisars statusmeddelanden.

J: Vad tycker du – finns det någon tumregel för var gränsen mellan privat och offentligt går?

R: Nej, det finns inte en tumregel. Just det är det svåra. Tumreglerna får utvecklas i takt med nya nätforum. Facebook, till exempel, började med att ha ganska tydliga tumregler – man var kompis med människor som man kände och hade ett privat rum med dem, sen fanns det ett offentligt rum på det öppna nätet. Men efter hand så muterade Facebook-gemenskaperna efter att människor blev kompisar med fler och fler som de aldrig hade träffat. Det var som att ha en middagbjudning där det börjar storma in folk och så har man plötsligt en jättestor fest med folk man inte känner.

J: Jag skulle säga att det då fortfarande är en privat tillställning.

R: Ja, det är det ju i någon mening. Men det finns inte helt självklara gränslinjer.

J: En sista fråga. Finns det inte en konflikt i att generationen “digitala infödingar” å ena sidan är väldigt mycket för personlig integritet, å andra sidan har väldigt många av oss en bristande förståelse för tanken på privat egendom på nätet. Det finns två olika sorters privat här, privatlivet och den privata egendomen, som man inte har samma respekt för…

R: Hmmm. Hur menar du med privat egendom?

J: Jag menar naturligtvis saker som copyright.

R: Ja, jag tror det hänger ihop. Upphovsrättsskyddat material har alltid varit tillåtet att kopiera inom den privata sfären. Man får kopiera inom sin familj, till sina kompisar, spela in band eller bränna skivor för att ge bort, och så vidare. Om vi då tänker oss att våra 600 kompisar på Facebook fortfarande är vår privata sfär, som du just sa, då borde vi rimligtvis också få privatkopiera inom den sfären.

J: Aha, jag förstår – jag får spela skivor på min fest, även om jag inte känner 400 av mina 600 gäster.

R: Exakt. Även frågan om upphovsrätt har väldigt mycket att göra med den lite lösare distinktionen mellan privat och offentligt.

J: Den distinktionen mellan privat och offentligt, som många av våra makthavare försöker följa och som journalistiska beslut ska göras i enlighet med, den finns inte längre. Tiden har gått den förbi. Paradigmskiftet har redan skett.

R: Ja, i nån mån. Eller jag skulle säga att skiftet har inte gått in i något nytt paradigm. Det finns ännu inget som har ersatt distinktionen mellan privat och offentligt utan den lever fortfarande kvar som en extremt viktig grund för allt vad vi kallar för politik, inom ramarna för en liberal demokrati. Vad vi kallar liberalism bygger ju på att man skiljer jättestrikt mellan privat och offentligt. Men jag tror att den distinktionen är i något slags kris och har varit det under lång tid. Det är en utveckling som tar lång tid.

Uppdatering: Eftersom någon inte förstod så får jag väl förtydliga – vad som återges här är inte någon jävla debatt utan ett studiosamtal. Johanna Koljonens roll, som hon sköter utmärkt, är att föra samtalet framåt på ett sätt som roar och bildar lyssnarna.

Var inne på Aljapacos blogg här på  IDG och nappade på hans ”link bait” som de säger i IRC-kretsar. Blev nyfiken på Microsofts Twitterkarta och följde länken.

När jag väl kom fram var där – stängt – på Microsofts Twitterkarta som skulle vara så bra.

Det hängde en skylt vid ingången att eventuellt var det mitt operativsystem, min webbläsare eller det faktum att jag inte hade Silverlight installerat som var problemet.

Så förbannat svårt kan det väl inte vara att kolla av USER_AGENT-strängen och köra en forward till Novells sida för att hämta hem Silverlights insticksmodul för Firefox? Det är ju inte så att jag direkt smyger med vilket operativsystem jag använder eller vilken min webbläsare är – det står ju i klartext – det vet varje webbutvecklare som gått grundkursen eller läst dummies-boken.

Niklas Andersson åkte på ordentligt med bäng av Bing.

Anmäl

Högskoleministern Tobias Krantz ogillar något som han kallar hobbykurser och har satt igång en process för att få bort dom från universitet och högskolor (Aftonbladet, Metro)

- Akademisk utbildning ska vara akademisk inte bara till namnet utan också till innehållet. De studenter som tar sig tid att läsa en kurs på högskolan ska veta att den håller hög kvalitet, säger högskole- och forskningsminister Tobias Krantz.

Krantz verkar ha svårt att skilja på kvalité och ämne. Även om det finns kurser som kan beskrivas som hobbykurser så kan dessa bedrivas med otroligt hög kvalité.

Nästa fråga är skulle en hobbykurs kunna vara? Ska man mäta hobby som något som inte bidrar till jobb, inkomst eller fast lön? Då bör en hel hög med kurser tas bort… ska vi börja med teologi? Det finns ingen sätt att på förhand bestämma vad som ger utdelning.

Ta till exempel kursen Bloggens teori och praktik (som jag skrivit om tidigare) som har getts som exempel. Bloggande ses som centralt inom ämnen som politik, marknadsföring, kreativt skapande, aktivism och ideell verksamhet. Bloggande har anklagats för att vara orsak till den stora tidningsdöden runt om i världen och har varit medeln till politiska avslöjanden.  Men trots detta så ska det tydligen räknas till “hobby”. Jan Nolin och Margareta Lundberg Rodin skriver en bra svar som visar hur fel det är att se bloggkursen som en hobby i dagens samhälle.

Krantz har en smal syn på kunskap och verkar tro att en centralstyrd utbud utan onödiga kurser är vad som behövs. Detta centralplanering som nonchalerar vad marknaden vill ha borde egentligen komma från en paternalistisk politiker… men nix han är folkpartist.

Marcin de Kaminski skriver

Här handlar det dock inte bara om en taskig syn på internet, utan också en märklig syn på kunskap. Även om bloggande för den som är med i gemet kan tyckas enkelt, och för den som inte bryr sig nämnvärt kan verka trivialt så borde det finnas ett intresse av att vetenskaplifiera alla typer av samhällsfenomen.

Vissa kurser kan kännas mer meningslösa ut mitt perspektiv men detta gör dom inte till hobbykurser. Att försöka styra utbildning genom att ta bort högskolornas och studenterna valfrihet är ett stort misstag eftersom det förutsätter att någon (Krantz kanske tror att han kan?) vet bättre och kan förutspå framtiden…

Vill bara påminna Krantz om ett bra citat från Niels Bohr:

Prediction is extremely difficult. Especially about the future.

Vid Högskolan i Borås ger man en kurs som heter “Bloggens teori och praktik“. Högskoleminister Tobias Krantz (kommer någon utöver mig ihåg hans personvalskampanj “Kryzza Krantz” förresten?) gillar inte det, utan tycker att bloggkurser är att betrakta som”hobbykurser”. Det känns som en tveksam inställning. Ministerns tveksamhet hotar dock kursen som sådan.

Här handlar det dock inte bara om en taskig syn på internet, utan också en märklig syn på kunskap. Även om bloggande för den som är med i gemet kan tyckas enkelt, och för den som inte bryr sig nämnvärt kan verka trivialt så borde det finnas ett intresse av att vetenskaplifiera alla typer av samhällsfenomen.

Precis som de ansvariga för kursen själva skriver så är det viktigt att de som engagerar sig kunskapsproduktion och vetenskap i ett samhälle där mycket kretsar kring internet vet vad det hela handlar om.

– Det handlar om vår kultur, hur vi kommunicerar med varandra. Men att kunna behärska de nya sociala medierna och teknikerna handlar också om inflytande (…)

Tidigare har också Mathias Klang skrivit om kursen.

Regeringen borde lägga ner sitt “musikexportpris”, skrev jag för ett drygt år sedan. Mina antipatier mot detta pris, som instiftades av Leif Pagrotsky under cd-bubblans storhetstid år 1998, är både politiska och estetiska. Politiskt är det osmakligt att regeringen i år efter år har skickat ministrar till Ifpis firmafest, Grammisgalan, som förra året tevesändes för kanske sista gången. Betydligt tyngre väger dock den avsmak jag får mot tanken på att bedöma musik som en exportvara. Jag hade inte brytt mig så mycket om regeringen hade gjort en strikt kommersiell bedömning, men när de samtidigt kvoterar in konstmusik för syns skull blir det direkt äckligt – jag kan inte hjälpa att jag tappar respekt för de artister som låter sig reduceras till reduceras till dragåsnor för trademark Sweden.

Jippon av detta slag känns kort sagt inte 100 % värdiga – inte för någon av de inblandade:

För ett par veckor sedan ställde Ifpi åter till med firmafest, fast denna gång utan tevekameror – och utan ministrar. Regeringen har i det tysta gjort slut med Ifpi, på åtminstone ett litet symboliskt plan. Något musikexportpris delades inte ut på Grammisgalan, men priset finns ändå kvar. På måndag delas det ut av handelsminister Ewa Björling, vid en betydligt mindre ceremoni på Rosenbad.
Utrikesdepartementet meddelar att fyra kandidater är nominerade:

popgruppen Mando Diao, låtskrivaren Max Martin, operasångerskan Nina Stemme samt discjockeytrion Swedish House Mafia.

Som vanligt är Max Martin nominerad. Han har vunnit priset förr och skulle vinna det åtminstone vartannat år om det enda kriteriet var att man drog in mycket stålar. Som vanligt har man dock även kvoterat in en representant för det penningsvaga fältet “klassiskt/jazz” och prisets anseende är beroende av att de också får vinna ibland, så Nina Stemme är inte chanslös.
Om jag själv får gissa vinnare, så tror jag på Swedish House Mafia – varken på grund av musikalisk kvalitet eller monetär kvantitet, utan för att de systematiskt framhåller nationen som varumärke och råkar ha “Made in Sweden” som sin paroll. Sånt vill regeringen uppmuntra!
Musiker bör hålla en nationell profil – så lyder, allt tydligare, exportprisets centrala budskap. Varje uppmaning åt ett håll är en avrådan åt det andra. Regeringen är mindre förtjust i gränsöverskridande artistsamarbeten eller musiker som är ointresserade av att framhålla sin svenskhet.

Fast hur många orkar längre bry sig? Det är talande – kanske rentav ett tecken på konflikt – att vare sig Ifpi-sajten Musikindustrin eller ExMS bemödat sig om en notis angående regeringens nomineringar. Och ingen dagstidning verkar heller ha tagit upp det, med undantag för en lokaltidning, som noterar att traktens stolthet har nominerats “till fint musikexportpris”. Mycket gulligt!
Klicka för större artikel, om du vill läsa hur regeringstjänstemannen Fredrik Wetterqvist resonerar kring kriterierna för priset.

För övrigt kan noteras att nya numret av musikmagasinet Novell gör upp med myten om “den svenska musikexporten”. Jag har ännu inte läst Maggie Strömbergs artikel men utifrån andrahandsbeskrivningarna vågar jag gissa att den till någon del har låtit sig informeras av min pågående forskning. Glädjande! Förresten skrev jag ihop en kort sammanfattning på beställning av Kultursmockan som ges ut av Sveriges musik- och kulturskoleråd.

Om du gillar elgitarrer och instrumentell hårdrock så finns det ett SJUKT stort utbud av fri musik för dig på Jamendo! En av mina favoritartister i denna kategori är den polska gitarristen Robert Pieculewicz som numera går under namnet Steve Allen. Hittills har han släppt fyra kortare skivor på ca 30 minuter var och kvalitén på allt från komposition till framförande och studioteknik är klart i världsklass!

Klicka på widgeten nedan för att lyssna till senaste albumet Blue Metal eller besök hans sida på Jamendo för att lyssna på och tanka hem alla hans album.
[intressant?]

Med anledning av dagens händelser och Fritänkarens inlägg kunde jag inte låta bli att kontra lite. Jag älskar entreprenörsskap, resor, projekt, utmaningar och har snart tuggat mig igenom Richard Bransons senaste bok som jag köpte i julklapp till mig själv när jag var i Sverige i julas. (netbooken klassar jag som arbetsredskap så den räknas inte)

MEN…frågan är om jag ändå inte är lite sådär smygkommunist, eller ”salongs-sosse” som en bekant från holland väljer att kalla det.

Jag älskar drivet inom öppen källkod, det engagemang som lyser, den givmildhet man ser och det gör att man får lust att ge tillbaka och göra livet enklare för de övriga inom communityn.

Håller för tillfället på att utforska hur jag kan bygga egna KDE4-applikationer utan att behöva anstränga mig alltför mycket och utan att behöva lära mig C++. På nätet har jag hittat en mängd guider (Några publicerar jag i mitt twitter-flöde) och i kanalen #plasma på IRC har hjälpsamma själar sparkat mig i rätt riktning och talat om exakt var jag hittar exempelkod för DataEngines för Plasma – i Python.

På IRC använder jag namnet nandersson – för övrigt samma namn som jag har på Twitter. Här blir jag hjälpt av Aaron Seigo – före detta communitymanager på KDE.

Det är omöjligt att inte dras med i den här positiva andan och det är av den anledningen som det känns naturligt att ta sig tiden och bidra med vad man kan – även om det begränsar sig till att skapa lite grafiska guider för hur man kan snabba upp utvecklingen.

Gör det mig till en smygkommunist?

Anmäl

JD Salingers Räddaren i nöden, eller The catcher in the rye som den heter i original, är en av mina favoritböcker, just för den känsla den förmedlar. Det är lätt att ta till sig Holden Caulfields sökande och trevande dagar och relativt vardagliga men existentiella kamp. Och identifieringen av han behöver ett syfte som ligger utanför honom själv. Holden ville vara en räddare i nöden, som en ”catcher in the rye” som den som håller koll på barnen när dom leker på fältet, i närheten av ett stup.

Nu har det hänt framförallt två saker som gjort boken aktuell igen. Författaren, JD Salinger, dog i onsdags, 27 januari, 91 år gammal. Och, vilket knyter an till cybernormerbloggens mer direkta intresse, innan Salinger dog hann han under förra året med att stämma ett derivativt verk på Räddaren i nöden för upphovsrättsintrång, dvs en annan bok som lånat kännetecken från Salingers berättelse för att berätta sin egen story. Salinger tyckte att det nya verket lånat för mycket, medan författaren till det nya verket inte tyckte det (”Man måste kunna få skriva vad man vill och säga vad man vill. Det är ingen diktatur i USA”, som han sa till Borås Tidning. Författaren är därtill med andra ord svensk och heter Fredrik Colting.

Under pseudonymen John David California (J.D.) har Fredrik Colting skrivit och publicerat 60 years later: Coming through the rye där Salingers huvudkaraktär i The Catcher in the rye, Holden Caulfield, här dock under namnet “Mr. C”, blivit 60 år äldre och ger sig ut på ett liknande trevande sökande i New York som han gjorde som gymnasist. Denna gång från ålderdomshemmet.

Det är naturligtvis inte första gången ”fan literature”, som det ibland kallas, görs (även om man kan fråga sig om det är en bra beskrivning av Coltings verk). Man kan exempelvis dra paralleller till både böcker och filmer som utspelar sig i samma universum som George Lucas Stjärnornas krig. Kolla exv in The Official Star Wars Fan Film Awards.

Hur nära ett derivativt verk kan ligga ett original utan att upphovsrätten ger tummen ner är i mycket upp till rättspraxis att utröna. Både lagarna och praxis ser lite olika ut i olika länder (även om en drös av mellanstatliga avtal har likriktat den globala bilden), och i USA verkar det ha gått rätt långt. Självklart är det hela också beroende på hur den som gjorde det första verket reagerar på efterföljande verk. Det finns ju rimligen en hel del negativt med att bråka med sina fans, och en hel del positivt också i marknadsföringstermer med att låta fler verk bygga vidare.

JD Salinger är dock berömd inte bara för att ha skrivit boken Räddaren i nöden, han är också berömd för sin skygghet mot alla typer av offentlighet och sin processvilja gällande att gå till domstol för att hindra folk från att exponera honom eller hans skrifter och personliga detaljer. Flera filmare, bland annat Steven Spielberg, har också försökt köpa rättigheterna till Räddaren i nöden, utan att Salinger släppt dom. 1980 gjorde Salinger ett offentligt uttalande där han sa att

“There’s no more to Holden Caulfield. Read the book again. It’s all there. Holden Caulfield is only a frozen moment in time.” (se domen mot Colting, punkt 39)

Det är med andra ord en extra känslig bok att göra ett derivativt arbete på. Som ett brev på posten stämde Salinger Colting till United States District Court Southern District New York så fort han fick höra om ”the unauthorized sequel”. Domen går i detalj igenom på vilket sätt det senare verket refererar till det förra. Ganska kul läsning. Följden av Salingers stämning blev hursomhelst att utgivningen först stoppades tillfälligt och sedan permanent, i USA. Exemplar som eventuellt redan hade distribuerats skulle samlas in och förstöras.

Det här aktualiserar verkligen gränsdragningsfrågan för hur långt upphovsmän och -kvinnor ska få bestämma över sina verk. Och ju längre rätten tillåter upphovsmänniskans bestämmade sträcka sig, desto svårare blir det för nya verk, som har någon typ av anknytning till tidigare verk. För, skapande verksamhet bygger mycket på tidigare verksamhet, idéer är kontextberoende. Det behöver man inte lyssna på Håkan Hellström för att förstå. I den svenska rättsliga doktrinen (för att ta en torr referens) kallar Karnell det för lex continui.* Kontinuitetsprincipen. Jämför med författarna till den svenska upphovsrättslag som trädde ikraft 1960. Den s k Auktorrättskommittén konstaterade att ”även upphovsmannen bygger vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som hans föregångare ha gjort, och arbetar i de flesta fall längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden”.** Man kan ju även ställa sig frågan i vilken utsträckning Salingers bok hämtade inspiration från andra verk. Som en kommentator skriver: ”The humor of the novel places it in the tradition of Mark Twain’s classical works, The Adventures of Huckleberry Finn and The Adventures of Tom Sawyer, but its world-view is more disillusioned.”

Var den gränsen skall gå, mellan gamla verk och nya verk, som bygger på gamla verk, låter vi rätten dra, i sina detaljer genom rättspraxis. Så ser det ut nu. Man kan dock konstatera, i det att den rättsliga överbyggnaden utsträcker skyddet för upphovsrätten, vilket är en både lagstiftande och domstolspraktiserande trend, kommer man någonstans under färden att låta rättssystemet ta ställning för det gamla skapade framför det kommande skapandet. Rättsystemet blir en konservator snarare än en stimulator. Det är dilemmat. Vilket går på tvärs mot ett av den upphovsrättsliga regleringens syften, att stimulera skapande verksamhet.

Och när det gäller Coltings drömmar om den amerikanska marknaden gällande sitt verk har jag ett råd. Se tiden an. Eftersom Salinger precis dog, är det ju bara att vänta till 2080 för att helt fritt ge ut boken i USA igen.

Inför hearing i domstol, Borås tidning
Om JD Salinger i NY Times Boston Herald NY Times blog
Om domen, i DN
Recension i DN av Coltings 60 years later: Coming through the rye.
Sydsvenskan Sydsvenskan GP VK Expressen Borås Tidning Expressen dn svd svd

* Karnell, Gunnar (1970), Rätten till programinnehållet i TV, s 70.
** SOU 1956:25 s 66 f.
Kommentar gällande det “fotografi” som används i texten ovan: Nu vet inte jag om jag får använda fotografiet här. Dels vet jag inte om någon har upphovsrätten och sedan vet jag inte deras inställning till att jag använder fotografiet. Och det är inte helt lätt att veta. Enligt wikipedia är fotot från 1951 och taget av Lotte Jacobi, som i sin tur dog 1990. Fotografiet skänktes senare till New Hampshires universitet.
Och för upphovsrätten för fotografier som tagits mellan 1 januari 1950 och 31 december 1963 gäller, i USA, att dom aktivt förnyades under den perioden. Och ”those copyrights were renewed in time, they received a second term of 67 years, instead of 28, adding up to a full 95 years of protection. If those copyrights were not renewed in time, they expired at the end of their 28th calendar year, and protection was lost permanently.” Se här.

Så, om upphovsrätten förnyades så gäller den till 1951 + 28 + 67 dvs år 2046 (Och då kan Colting fritt använda det till sin amerikanska nyutgåva år 2080). Om den inte förnyades så gällde den till 1951 + 28 dvs år 1979. Nu kan man anta, efter som Lotte Jacobi verkar ha varit en aktiv och känd fotograf, att hon även aktivt skötte upphovsrätten till sina fotografiska verk, eftersom de var hennes levebröd. I så fall är det upp till universitetet i New Hampshire att höra av sig till cybernormerbloggen så tar jag gladeligen bort bilden. Eller i vart fall försöker begränsa den till att inte visas i USA. För frågan är om upphovsrätten till fotografiet taget 1951 kan sträcka sig utanför USA. Är det så?

För att göra en metapedagogisk poäng på hela inlägget, och komplicera frågan ytterligare, har jag valt att göra en bearbetning av fotografiet. Och frågan blir då om bearbetningen ligger tillräckligt långt ifrån originalverket för att fortfarande rymmas under originalverkets upphovsrätt? Själv hävdar jag ju naturligtvis att jag bara “byggt vidare på de landvinningar på konstens och litteraturens fält, som mina föregångare ha gjort, och arbetat längs de utvecklingslinjer, som kunna spåras i samtiden…”

Spara och/eller dela med dig:

När Oscar Wilde var i New York fotograferades han av Napoleon Sarony. Sarony sålde kopior på bilder på kändisar och blev upprörd när ett annat företag började sälja kopior på ett av hans bilder på Oscar Wilde (nr 18).

Sarony stämde till domstolen och inledde en spännande diskussion om fotografier skulle kunna ses som konstnärligt skapande eller bara någon mekanisk reproduktion utan skyddsvärde. Läs mer om detta i mitt senaste inlägg i Stjärnkikarna

A photograph is a moral decision taken in one eighth of a second, or one sixteenth, or one one-hundred-and-twenty-eighth. Snap your fingers; a snapshot’s faster. Salman Rushdie

Peter Forsman (Internetsweden) – you and Miss Domain are the brains behind starting a collection of domains to be auctioned off as a benefit for Haiti. How did you come up with this idea?

I got the idea for a domain auction benefiting Haiti (through UNICEF) late one night after thinking about how domain owners and the domain business in general could help the sufferers in Haiti. So many other businesses are collecting money, so ours should be able to participate as well.

I contacted Björn Hansson from missdomain.se, we started tossing my ideas around and he thought it was a good thing that he wanted to help out with, so we started it off as a private initiative by donating some of our own domains and ask everybody and anybody out there with domains to give away to join us.

What has happened since this all began?

A lot! When Björn published the information about the auction I wrote an entry on my blog about the auction and after that we’ve had lots of buzz on Twitter and comments on the blog and in forums. The initiative is very appreciated and a lot of people have come forward with domain donations of their own, so the list of domains being auctioned off is growing every day.

How many domains do you think will be auctioned off?

It is very difficult to guess, and I think it ultimately depends on how many people we can reach with news about the auction. But only a few days after launching the page there are about 100 domains there, with around ten more waiting to be listed, and that’s more than I ever hoped for. There are also a few of the domains that have to be regarded as very good domains. But to give you an estimate, I am hoping for around 250 domains in all. It will be possible to keep donating domains until February 4th, and the auction starts February 5th at noon, CET.

Is there any domain in there that you would to buy yourself?

No, although there are some good domains there, I am currently putting all my time and energy into my work at .SE Registry and my blog internetsweden.se. I don’t want more domains than I can  handle.

Are you aiming for a certain amount of money, or will you just be happy for every cent raised?

My hope is really only that it will make some difference and that we will be noticed, so every donated domain and every bid on these domains are important, of course. To put a monetary goal on this auction feels unecessary, but I think we will all be surprised!

What will UNICEF do with the money?

That part I am not involved with myself, but I know that MissDomain have been in contact with UNICEF, which expressed their gratitude over our initiative. How UNICEF chooses to use the extra money being donated from this auction to help Haiti I’ll leave up to them to decide. I have full confidence in UNICEF and that they know best how to be helpful.

What would you like to say to somebody out there who has one or more domains they feel they don’t really need?

Yes, of course I could just implore everyone to add their domains to the auction, but we are all different. One thing I think is important to think about is how likely it is that I will do something useful with a domain within one or two years. In my case this led to my donating domains to this auction, but this is a choice everyone must make for themselves. I think it is important that it feels right.

If you would like to support this cause, please email haiti@missdomain.com before February 4:th. The auctions will last for 7 days starting from Friday, February 5th 12:00 with a staring bid of at least €20.

The following domains have been donated so far:

Internetsweden:
biljettbokning.nu
bytjobb.nu
flygplan.nu
forsakringar.nu
girls.nu
hyrlokal.nu
kvalitet.nu
prylar.nu
semesterresor.nu
skidor.nu
tippa.nu
uthyres.nu
smartphone.nu

Björn Hansson:
gaspatroner.se
hajpat.se
materiel.se
nyhetsquiz.se
utspel.se
idol.nu
herrstrumpor.nu
festlokaler.nu (website PR4)
Lennart.nu
affärsutvecklare.se (xn--affrsutvecklare-2kb.se)

Fredrik Näs – Domainz:
actually.se
allacitat.se
gothic.nu
datavaruhus.se
nyhetsgrupp.se

Interlan Gefle AB:
brandvägg.nu (xn--brandvgg-5za.nu)
Spam112.se
Try2readme.se

Jobba i Oslo:
vbscript.se
omyndig.se
invalid.se
tumnagel.se

Sportkollen.se:
spotifies.net
relationad.com
streamat.nu
simsbroker.com

Jim Westergren:
billigarestips.se
fisketips.nu
likasinnade.se
likheter.se
mp3spelare.nu
resupplevelser.se
seo112.com
seotipsforum.com
seowebdesign.net
solsemester.info
webarticles.eu
webbartiklar.se

Hobbykompaniet:
pokerset.nu
spelsystem.nu

City Network:
domaingallery.eu
domaingallery.se
boomdisc.com
domainuniverse.se
giganticdrive.com

Securum:
accedo.se
datamoln.se
regedit.se
sidec.se
wom.se

Måns Jonasson:
modesverige.se
tekniksverige.se
prylsverige.se

Mobilabredband.se:
2ahand.se
spdy.se
kryptera.eu
antennen.se
loadimpact.se

Jonny Elofsson:
adhot.se
bakgrundsbild.se
bilreservdelar.nu
blackpatronerbilligt.se
clinteastwood.se
fyndabarnklader.se
gpsmobil.net
husvärdering.se
johnnydepp.se
juristtorget.se
kopbilligt.se
kopprylar.se
matkuponger.se
mobilgps.net
onlinebetalning.se
personbil.nu
prylprinsen.se
quizeasy.com
socialmediastatistik.se

Lasse & Kristina Hansen:
autotest.se
allabilprovningarna.se
allabilprovningarna.com
hittawebadress.se
hittabilprovning.se
hittabilprovning.com
kontrollbesiktningar.se
kontrollbesiktningar.com

Jakob Svensson:
urskog.se (website)

Player.se:
etna.se
girly.se
betalsida.se
betalsidan.se

Crystone:
but.se
domanparkering.se
gamehosting.se
linuxguiden.se
windowstekniker.se
serverhallen.se
serverhotel.se
webhotell.com

Andreas Johansson:
sokmotormarknadsforing.se

For each .se-domain that is voluntary donated for the auction, the Swedish registry .SE, will donate 80 SEK. With a maximum limit of 8000 SEK (~800€) (maximum 100 .se-domains).

Om du fick önska dig en enda proprietär mjukvara som skulle bli öppen kod under 2010 – vilken skulle det då vara? Alternativt en mjukvara du gärna skulle slippa?

För min del är det Adobes Flash.

En hel del pekar faktiskt på att jag kan slippa installera detta proprietära otyg under 2011 i den-hetaste-linuxdistributionen-för-tillfället.

Apple har lobbat hårt för att slippa Flash på Youtube och istället använda h.264 och HTML5 – Google har nu öppnat upp sajten för fler än Safari-surfare. Även om nu kodarna/avkodarna för h.264 utgör en ”bombmatta av patent” så installerar jag faktiskt hellre Google Chrome i min dator än Adobes Flash. Troligtvis blir det möjligt att fixa stödet även från Firefox genom att ladda ner ett batteri med codecs i efterhand – på samma sätt som man fixar DVD-stöd eller lägger till VLC.

I dagarna ser det ut som att Flash-utvecklarna på Adobe börjar bli lite skraja. Phoronix har en rapport på hur en Linux-utvecklare på Adobe felaktigt ondgjort sig över videostödet i Linux – och gett en rad anledningar till varför Flash på Linux inte levererar samma upplevelse som på Windows.

Med Flash helt ute ur bilden är Skype den enda generella, proprietära mjukvaran som jag använder och även där ser det positivt ut. Tydligen arbetar Skype på att plocka fram ett GUI som är öppet och därmed kan levereras i din Linuxdistribution.

Den enda riktigt svarta zonen i Linux idag är videochatt över MSN-protokollet – något som eventuellt Pidgin kommer fixa under 2010 då stödet finns i biblioteket libpurple.

Sedan tidigare har jag bytt ut Googles Picasa mot mer kompetenta och öppna Digikam, jag använder vektorbaserade Inkscape för att skapa underlag för infografer till TechWorld och artiklarna som ska till tryck skriver jag i OpenOffice, enklare bildredigering gör jag i Gimp, utveckling i Eclipse, programmerar helst i Python/JavaScript/PHP, använder MySQL/Postgresql, använder KDEs Marble istället för Google Earth.

Vi får se om 2010 blir året då jag kan städa bort de sista proprietära bitarna.

Håll tummarna.

Anmäl

Tunnlogi, tunnelogi, tunnlologi… äh, jag vet inte. Och något latinskt ord för tunnel hittar jag inte, förutom cavernus som betecknar grottor och håligheter. Cavernologi? Eller så säger vi bara tunnelteori om det som är på väg att växa fram.

För drygt två veckor sedan postades här ett spekulativt inlägg på engelska, snabbt nedkrafsat i blocket under en resa med pendeltåget, om nätpolitik, tunnlar och “eskalationism”.
Uppföljningar kom, åt två olika håll, från Monki och ChrisK. Läs!

Nu bygger Jonas Andersson vidare på sin nya blogg (som saknar förstasida), dit han flyttat vidare från sina tidigare och åter skriver på svenska.
Inlägget om Kina, tunnlar och eskalationism är väldigt läsvärt i sin problematisering. Och det ligger väl i eskalationers natur att ingen part har valt den, till skillnad från den acceleration som utgår från en existerande rörelse och kan intensifieras ensidigt. Min spekulativa idé om eskalationism handlar i lika hög grad om att undvika vissa eskalationer. Jonas översätter från Copyriot-posten:

Medan acceleration kan ses som ett medel att nå ett mål (eller rentav som ett mål i sig) så är eskalationer sällan eftertraktade och brukar betraktas som något vilket avslutas med någon form av ”krig”.
Men eskalationismen kanske inte har upptrappning som syfte, mer än vad krigsmaskinen har kriget som sitt syfte. Den kan till och med ha mer att göra med att förhindra katastrofala eskaleringar. Ett sätt att göra det kan vara att låta upptrappningen urladdas innan den blir katastrofal. Men det ligger i upptrappningens natur att det inte finns någon som kan bedöma rätt tidpunkt, innan det hela har eskalerat till något annat.

Jonas Andersson fortsätter sedan, i nästa del av sitt inlägg, med att konstatera att det inte är realistiskt att motsätta sig all form av reglering av nätet. Så långt håller jag med, men utsagan gör mig ändå en liten aning obekväm – antagligen för att det aldrig definieras vad “reglering” betyder. Antingen kan det betyda att brottsliga handlingar som utförs via nätet ska beivras när så är möjligt, precis som när de utförs med en bil eller på en bank.
Men desto oftare betyder sådana utsagor att nätets själva infrastruktur måste lagregleras på ett helt annat sätt än vad som sker idag. Jag associerar till vad Daniel Westman sade på Internetdagarna, om att vi kan behöva välja mellan avskaffad anonymitet och avskaffad yttrandefrihet. Enligt honom skulle det vara att föredra att stifta nya lagar som i någon mån förbjuder anonym internettillgång, framför att blockera nätadresser. Samtidigt inser han att identifieringen aldrig kan göras total, eftersom en eskalation av anonymiserande tunnlar kommer att ske, som i sin tur kommer att påkalla nya lagar.
Antagligen kan även Daniel Westman räknas som eskalationist. Eskalationismen är inget ideal eller taktik utan det som sammanför alla som tänker längre än till första gradens verkningar och som intresserar sig för vad tunnlarna på sikt gör med ytfenomenen.

En bloggare i Örebro fick valet att sluta eller bli uppsagd efter hon skrivit om sin arbetsgivare på sin blogg. Blogagrens text finns inte rapporterad någonstans och har försvunnit i bruset. Det som följer tillhör det mer ovanliga. Den anställdes driftchef skrev på facebook :

”Precis sagt upp en tjej som bloggade riktigt illa om sin arbetsplats … inte helt smart att hitta på massor bara för att polarna skall få sig ett skratt … men nu småskrattar jag i vilket fall … =0))”

Den här kommentaren har kommit med överallt (Dagens Nyheter, Nerikes Allehanda, Aftonbladet, Rapport). Facket har kommenterat att driftchefens Facebook kommentar (Svenska Dagbladet)

- Det är omdömeslöst. Som arbetsgivare har man en lagstiftning och kollektivavtal att följa. Man förväntas också agera på ett så korrekt sätt som möjligt, säger Malin Ackholts, Hotell- och restaurangfackets tredje ordförande, till tidningen.

Att bloggaren fick sluta är en trist händelse men samtidigt är det en icke-nyhet. Att driftchefen tappar omdömet och skriver en sådan kommentar visar igen faran med riskerna med kommunikation inom sociala medier. Gränserna mellan privat, personlig och offentlig försvagas. Medans bloggarens kommentarer finns ingenstans finns chefens överallt. Driftchefens facebook kommentar skadar arbetsgivaren mycket mer än något som en underordnad någonsin kunnat.

Kränkt.se är på allvar! Statliga Datainspektionen står bakom, med Per Lövgren som ansvarig för texterna. (Oj, nu nämnde jag en personuppgift. Kanske kände någon sig kränkt?)
Under rubriken “Hur gör jag själv för att inte kränka andra” meddelar myndigheten:

Att använda smileys är ett bra sätt att visa att du är glad, ledsen eller att du skojar när du skriver.

Mycket finns att roas åt på Kränkt.se, men om man ser till den enkätundersökning som Datainspektionen samtidigt presenterar är det lättare att hålla sig för skratt. Inte för att undersökningens resultat skulle vara chockerande. Utan för att Datainspektionen systematiskt relativiserar handlingar, varav vissa är triviala, andra allvarliga. Allt dras över en kam – allt “oschysst” är en “kränkning”.

Kränkningar på nätet blir allt vanligare. En undersökning som genomförts på uppdrag av Datainspektionen pekar på att mer än varannan ungdom i Sverige har råkat ut för att någon har skrivit oschyssta saker om dem på nätet. Hälften av ungdomarna har även varit med om att någon ljugit om dem på Internet. En av fem har varit med om att någon annan person har använt deras identitet på nätet. 29 procent av de tjejer som tillfrågades i undersökningen uppger att de har blivit utsatta för sexuella trakasserier på Internet. Undersökningen visar att det finns ett stort motstånd till att andra lägger upp bilder på Internet utan personens tillåtelse, ändå har 30 procent varit med om detta.

– Det är alarmerande och oroande att ungdomar har blivit kränkta på Internet i så stor utsträckning som undersökningen indikerar, säger Datainspektionens generaldirektör Göran Gräslund.

Att någon skriver “oschyssta saker” om en jämställs alltså med sexuella trakasserier. Därmed luckrar Datainspektionen upp en etisk skiljelinje. Som mer eller mindre offentlig person – vilket alla vi är som deltar i offentliga samtal via exempelvis bloggar – måste man acceptera att folk skriver “oschyssta saker”. Däremot är det inte acceptabelt med sexuella trakasserier eller kvinnohat. Datainspektionen klarar inte av den skiljelinjen, utan fluffar på med flumbegreppet “schysst”.

“Schysst är ett så statligt ord”, som Isabelle just sa i en IRC-tunnel. Själv associerar jag till Ifpi-kampanjen Schysstmusik.com som lanserades 2005. (Då noterades det förresten genast att “schysst”, enligt Svenska akademiens ordlista, är en felstavning.)
Verbet “kränka” har för sin del en mängd olika betydelser men kan härledas till “krank” (sjuk). När nu en myndighet bestämt sig för att “nätkränkningar” bör elimineras, väcks frågan om kränkningar i allmänhet bör elimineras – samt, givetvis, vad som i dessa sammanhang menas med “kränkt”. Kanske en diskussion som borde ha tagits först?

Om man surfar in på 24 timmars myndigheten med websidan http://24h.myndigheten.se/ möts man av informationen att 24-timmarsmyndighetens webbplats är stängd för tillfället.

24 timmarsmyndigheten är öppet på vardagar mellan 08-18. Helt underbart.

.

.

En liten förtydligande: Sajten myndigheten.se är inte en myndighetssida. Det är alltså ett skämt.

Karl-Erik Tallmo skriver i SR OBS Kultur och Idédebatt om upphovsrätten ur ett historisk perspektiv. Han ser en tydlig behov av förändring. Back to basics. Upphovsrätten måste göras om för informationssamhället med målet att uppmuntra samhällets lärande. Tre lösryckta citat:

Jag rätt säker på att de mest radikala har fel. Utan upphovsrätt skulle vi ganska snart bli tvungna att uppfinna något snarlikt igen…

Upphovsrättslagen är i sin grund väldigt väl genomtänkt, men tyvärr har de senaste decenniernas tillämpning fått mycket att slå snett…

Jag sällar mig alltså till reformisterna när det gäller upphovsrätten. Den är bra i grunden, men ganska mycket behöver ändras, förtydligas och balanseras när det gäller dagens medier och dagens användare.

Tallmo har en spännade samling dokument på sajten The History of Copyright: A Critical Overview With Source Texts in Five Languages som även skall komma ut som bok.

Vad innebär det att vi går med i stödgrupper på Facebook? Eller att skapa en protestsajt? Eller driva en anti-något blog? Spelar vår politiska aktiviteter online någon roll i verklighet? Läser alla vad grupperna handlar om innan de går med?

Det finns få lyckade berättelser. I 2007 lyckades engelska studentprotester på Facebook åstadkomma en ändring av en banks lånevillkor. Men innebär få berättelser att webben inte har en verklig påverkan?

Ett av problemen med politisk delaktighet online är att det är enkelt. Motståndslös motstånd. Och de som man protesterar emot vet att det som händer online är genomfört av människor som egentligen inte är beredda att driva frågan vidare.

Immanuel Kant som god tysk pliktetiker letade länge efter en norm som han kunde ligga till grund för all rätt handling. Han ville veta när han var tvungen att agera. Inte för att det var lusfylld eller empatiskt utan på grund av att det var tvång. Hans arbete med detta kom att summeras i det kategoriska imperativet som presenteras i Grundläggning av sedernas metafysik (1785):

Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.

Om man tar detta och tolkar det motsatsvis så bör inte handlande online ha någon betydelse – eller?

Men det kan inte vara helt värdelöst med kommunikation, med att upplysa andra om orättvisor och att – även på en låg nivå – visa sitt missnöje. Filosofen Peter Singer beskriver civil olydnad är ett sätt för en minoritet i en demokrati att uppmärksamma en majoritet om en orättvisa. Men i en värld som överflöder av information kan man trycka igenom med “rätt” information?

Vet inte om detta skulle hjälpa någon annan än mig…

Kate Milberry har skrivit och försvarat sin avhandling Geeks and Global Justice: Another (Cyber)World is Possible. Här är sammanfattningen:

This dissertation is an exploration of alternative visions of social organization beyond the horizon of capitalism. As such it is both a critique of the status quo in its current neoliberal capitalist configuration and a proposal for another world, a better world that has humanity—humaneness—as its central concern. The research trajectory parallels the transformation of the author from activist journalist into radical scholar, employing an open source methodology that interweaves the subject matter and infuses core of a new mode of social existence. Thus the dialectic between theory and practice comes alive for both researcher and “researched” even as the dialectical interplay between liberation and domination, as well as between society and technology, form the theoretical assumptions underlying this dissertation.

A critique of post-industrial theories framing Information Society discourse as well as a consideration of the “newness” of information in the digital age provide fertile ground for a discussion of tech activism in contemporary social movements. Using the framework of critical constructivism, I analyze how tech activists consciously design technology that embodies values of equality, freedom and justice. Their creation and appropriation of free software indicates a more general argument for open knowledge production as the basis for a new mode of work, and indeed, a new set of social relations. In reconstructing the internet along a democratic model and through a democratic process, I argue, tech activists are creating a model of social organization that is radically transformative, refusing the reductive limits of the neoliberal world order, and enacting the possibility of a better world now.

Hur kommer det sig att en del nyheter tenderar att komma överallt – samtidigt? Det här är tredje inlägget på två dagar jag skriver som handlar om tryckkänsliga skärmar och dess koppling till Linux.

Har precis publicerat nyheten ”Världens grymmaste, Linuxbaserade elgitarr?”. Här kan ni se den i aktion.

Click here to view the embedded video.

Gillar du att koda för webben? Du kan även följa mig på Twitter: https://twitter.com/nandersson

Anmäl

*harklar mig nu* Ehh…jag är inte mycket av en….Appleentusiast men jag måste erkänna att jag älskar bolaget.

Eller kanske inte riktigt älskar, men åtminstonde är jag väldigt glad över att de finns.

Tack vare ett av världens mest väloljade marknadsföringsmaskinerier, duktiga produktdesigners och duktiga utvecklare lyckas de gång på gång med att trycka ut banbrytande tekniker på en massmarknad och hjälper därmed till att trycka ned priserna – det gagnar alla oss teknikentusiaster.

När de trycker ut miljoner iPhones blir det plötsligt inte så förbannat dyrt med tryckkänsliga skärmar, samma resa kommer vi troligtvis att se med iPad – att större tryckkänsliga skärmar kommer börja sjunka i pris.

Då marknaden växer för den typen av skärmar kommer utvecklare också få incitament att skapa program som använder det här nya sättet att interagera med datorn – eller som när vi refererade till Google i förra veckan – ”Allt handlar om hur många telefoner som säljs – säljs det tillräckligt många telefoner så kommer där finnas utvecklare”.

Den här typen av större, tryckkänsliga skärmar kommer skapa nya möjligheter.

Vad som är trevligt är att stöd för multi touch-tekniken redan finns i din Linuxdistribution. Multi-Pointer X och XInput 2 är redan integrerat. Troligtvis kommer det inte ta lång tid innan vi ser ”knäckta” modeller som kör Linux istället för Mac OS X – som i mitt tidigare inlägg ”Nio bildskärmar, en Mac Mini och Ubuntu 9.10”

Spännande

Anmäl