July 29, 2015

Ubuntu.se

Open Source Is Going Even More Open—Because It Has To

Google often gives its software away for free. It has long believed in open source software.

But last week, the company took this idea to the next level. It gave away all rights to Kubernetes, a cloud computing system originally designed by Google engineers, asking a non-profit to manage its development. It didn’t just share some software code with the world. It agreed to let an independent party oversee the development of the code.

Dubbed the Cloud Native Computing Foundation, the organization is just the latest in a series of high profile new foundations now stewarding opens source projects created by

July 29, 2015 08:56

July 26, 2015

Ubuntu.se

10 open source storage solutions that might be perfect for your company

Your business can't get by without storing data. Period. End of story. But when you go looking for a solution to cover all your storage needs, the possibilities seem endless, and some of them are likely to sap your precious IT budget. So when you're shopping for data storage tools, you shouldn't overlook open source.

Once you dive into the world of open source, you'll find a huge array of solutions for just about every problem or purpose--including storage. To save you from having to dig around in the muck and mire for the right solution to fit your needs, I've cobbled together a list of 10 launch points that will help you find the perfect storage tool.

1: Samba

July 26, 2015 11:46

July 25, 2015

Ubuntu.se

Plasma Mobile, a Free Mobile Platform

Plasma Mobile offers a Free (as in freedom and beer), user-friendly, privacy-enabling, customizable platform for mobile devices. Plasma Mobile is Free software, and is now developed via an open process. Plasma Mobile is currently under development with a prototype available providing basic functions to run on a smartphone.

Plasma Mobile offers...


  • Freedom. Plasma Mobile is Free and Open Source software. It can be acquired free of charge, with the power and licensed rights to change it in any way, to redistribute it and to understand how it works.
  • User-friendliness.

July 25, 2015 11:59

July 24, 2015

Ubuntu.se

How to install Linux on a PC with Secure Boot enabled

Eradicating Windows and slapping Linux on your computer sure isn’t as easy as it used to be.

Modern Windows PCs produced after Windows 8’s release have UEFI firmware with “Secure Boot” enabled. This helps protect against rootkits and other malware infecting the Windows boot loader, but it can also prevent Linux and other non-Windows operating systems from booting.

Some Linux distributions have had their boot

July 24, 2015 10:08

July 23, 2015

Ubuntu.se

Kodi 15.0 released

Kodi 15.0 codenamed Isengard has been released, a week after the last release candidate. Many new features are implemented, like adaptive seeking and a new chapter selector window.

Kodi is a free and open-source media player software developed by the XBMC Foundation and is available for several platforms like Linux, Android, Windows, Mac OS X and Raspberry Pi.

Läs hela artikeln.

July 23, 2015 09:19

July 19, 2015

Ubuntu.se

How to install closed drivers, media codecs, and other forbidden stuff on Linux PCs

A typical Linux system is largely comprised of unrestricted, open-source software. But some of the most popular software around is either closed-source or open-source, but restricted by patents. Depending on your Linux distribution, this forbidden software may be easy to install--or require jumping through some hoops.

This stuff is roped off for several reasons. Many Linux distributions don't want to distribute closed-source software, so the AMD and Nvidia graphics drivers you'll need to play 3D games with maximum performance aren't easily available, and

July 19, 2015 11:45

July 18, 2015

Copyriot

K209: Allmän kristeori och vänsterborgerlig självförståelse

K-serien har nu pågått här på Copyriot i snart fyra år. Redan på ett tidigt skede användes begreppen vänsterborgerlig och högerborgerlig för att skilja på de två positioner som dominerar i den offentliga debatten om eurokrisen. Poängen med dessa begrepp är att de samtidigt visar på en gemensam grundförståelse av krisen som en avvikelse från ett ekonomiskt normaltillstånd, präglat av tillväxt. Skiljelinjen mellan “vänster” och “höger” i den politisk-ekonomiska debatten är alltså underordnad en mer djupgående åtskillnad mellan tre sätt att begripa ekonomiska krisfenomen; genom hela K-serien har skisserats en åtskillnad mellan borgerlig, tragisk och kritisk kristeori.

Samtiden surrar av kristeorier, av olika prognoser på hastigt eller långsamt förfall i olika samhällsfunktioner. Vissa kristeorier tas för givna i den politiska offentligheten, andra är utmärkande för olika motkulturer eller sekter. Ofta motsäger teorierna varandra diametralt. Alla kan alltså inte stämma.
Tvärtom – om det finns en sak som vi alla kan enas om, är det följande: det stora flertalet av alla tillgängliga kristeorier bygger på överdrifter, hjärnspöken eller lögner.
Mot bakgrund av denna insikt finns det vissa som skapar sig en identitet som krisförnekare. Som helst vill psykologisera allt tal om Krisen, varje ifrågasättande av Framsteget eller tanke på ett stundande sönderfall. Krisförnekarna påminner lite om nyateisterna i sin attityd. Precis som nyateisterna i själva verket gör sin humanism till religion, kan man säga att krisförnekarna har byggt en egen kristeori, där det är själva krismedvetandet som utgör krisen.
Det är inte möjligt att avfärda en kristeori enbart genom att peka på faktiska framsteg, för på något sätt måste man ändå förklara varför ett smygande krismedvetande har brett ut sig, eller de ständiga utbrotten av politisk och ekonomisk panik. En kristeori kan bara vederläggas av en annan kristeori. Så lyder en hypotes som funnits med i bakgrunden till de senaste hundra inläggen i K-serien: ingen kommer undan kristeorin. Alla människor är kristeoretiker.

Jag fann det intressant att studera de positioner som intogs i kommentarerna till ett tidigare inlägg i serien (K196). På den högerborgerliga flanken återfanns signaturen “Anon“, som influeras av Ludwig von Mises. Anon hävdade att länderna i Sydeuropa bara “vill slippa betala för sin kreditkonsumtion och låta Tyskland bära bördan för deras oansvariga beteende”; därtill jämförde hen Grekland med en heroinist, vars liv endast kan räddas genom att tillflödet av drogen stoppas. “På samma sätt kan inte den kreditdopade ekonomin förbättras genom en mer expansiv penning- och finanspolitik.”

Ur helt annat perspektiv kommenterar signaturen Bengt O, som även driver bloggen Euroflarn. Att han skyller eurokrisen på “en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland”, tolkar jag som en rätt typiskt vänsterborgerlig kristeori.
Det intressanta är att Bengt O själv inte verkar anse att det är fråga om kristeori. Han driver linjen att det inte finns någon ekonomisk kris i Europa:

tänk om krisen i allt väsentligt skulle visa sig vara ett hjärnspöke hos marknadskasinots spelare och nationalister som till varje pris vill sabotera ett överstatligt samarbete?
/…/
Vad är det för “kris” vi diskuterar? Aktiekurser går upp och ner beroende på vad marknadskasinots aktörer för tillfället tror att andra tror att de tror skall hända osv. Gissar man rätt kan man göra ordentliga vinster. Men allt det där har ju föga att göra med den verkliga, reala, ekonomin där folk tillverkar saker eller erbjuder tjänster, köper och byter.
/…/
Hela krisdiskussionen rör sig alltså i skenvärld långt avlägsen från den reala ekonomin. Den “kris” vi kan se i Europa exemplifierad t.ex i Sverige med en orimlig “naturlig” arbetslöshetsnivå, negativa räntor och deflation, minskande handelsöverskott och erbarmlig tillväxt är en politisk kris. I land efter land för man en finanspolitik grundad på urmodiga idéer från 1930-talets Tyskland utan större relevans i dagens samhälle.

Ja, tänk om krisen bara skulle vara ett hjärnspöke som brett ut sig i samhället? Intressant tanke! Men frågan kommer genast i retur: vad är orsaken till att en misstro på tillväxten och/eller välfärdsstaten har brett ut sig? Varför har det skett just nu? Bengt O antyder att det är finanskapitalister och nationalistgrupper som avsiktligt, kanske i en hemlig allians, har planterat tanken på en ekonomisk kris i syfte att få driva igenom sina intressen. Analysen glider bort från ekonomikritik, några snäpp i riktning mot konspirationsteorin. Men det är fortfarande fråga om kristeori. Bara det att krisen, enligt Bengt O, inte är “ekonomisk” utan “politisk”.

I ett inlägg raljerar Bengt O över “alla kristeoretiker, panikmakare och paleomarxister”. Även i andra sammanhang har han velat klistra etiketten “paleomarxistisk” på just Copyriot. Det är oklart vad han menar med begreppet. Om han har läst vad som skrivits på Copyriot om ekonomikritik ryms förvisso en hel del hänvisningar till Marx, men med en konsekvent distans till den traditionella marxismen. “Paleomarxism” verkar för Bengt O syfta på alla slags analyser som tar fasta på att kapitalismen rymmer en inneboende motsättning som kommer till uttryck i kriser.

Må vara att Bengt O tänker sig kapitalismen som ett i grunden stabilt tillstånd som kan vara för evigt (förutsatt att tillståndet inte störs av “marknadskasinots spelare och nationalister”). Detta är det synsätt som dominerar både till vänster och till höger. Men även om han vill skylla eurokrisen på politiska sammansvärjningar i stället för på kapitalets inre motsägelse, är analysen för den skull inte mindre kristeoretisk. Allt han gjort är att ta ställning för en kristeori mot en annan.

Nu tar jag semester ett tag, så det kan dröja innan jag läsa eller besvara nya kommentarer. Däremot har jag skrivit ut en hel del gamla inlägg ur K-serien, inklusive spännande kommentarstrådar, som jag ser fram att bearbeta under kommande veckor.

Flattr this!

av rasmus den July 18, 2015 21:49

July 17, 2015

Copyriot

K208: Grexitologi

Härom dagen skrev jag att Greklands regering ställts inför “ett falskt val mellan två slags devalvering: antingen en intern devalvering (austerity). eller en valutadevalvering (grexit)”. Mot detta påstående invända Gustav Ingman:

Men skillnaden är ju högst påtaglig. Det spelar roll om landet är med i EMU eller inte och det är inte obetydligt under vilka former ett utträde skulle ske.

Så låt mig förtydliga. Grekland hade kunnat lämna euron vid en rad tidigare tidpunkter och på olika sätt, mer eller mindre väl förberett, med eller utan att bilda nya allianser med länder utanför EU. När och hur det hade gjorts skulle ha spelat roll. Men det gjordes inte. Av allt att döma gjorde Syriza-regeringen inte ens upp någon “plan B” för utträde ur euron; detta eftersom varje rykte om sådana planer skulle äventyra “plan A”, som var att stanna i euron och förhandla till sig skuldavskrivningar.

Till slut, i juli 2015, när saken förra veckan ställdes på sin spets, återståd det inte längre något verkligt val. Greklands regering hade att välja mellan två lika förnedrande och förödande former av devalvering. Nu valde de att böja sig för trojkan. Det är lätt att säga att alternativet, att lämna euron, skulle ha varit bättre. Men det är lite för lätt att då tänka sig att en sådan åtgärd skulle ha blivit förberedd på ett sätt som faktiskt inte har skett.

Gustav Ingman skriver:

Med en valuta i fritt fall skulle importprodukter bli alt svårare att få tag på. Vi talar här om brist på grundläggande varor som medicin, mat och bränsle. Detta är inte oöverstigliga hinder. Den stora ekonomiska nedgången som Trojkans skuldvillkor har skapat stora outnyttjade arbetskraftsreserver och produktionsmedel vilka snabbt skulle kunna mobiliseras igen. Och till stora delar kommer produktion av mat och medicin gå att skapa med inhemska resurser. Men ransonering skulle antagligen krävas.

Har verkligen Grekland de produktionsmedel som krävs för att, på kort varsel, bli självförsörjande på mat och mediciner? Jag har inte titta närmare på saken, men har mycket svårt att tro det. Och eftersom bränsle måste importeras, lär det bli fruktansvärt hårda bränsleransoneringar om Grekland ska devalvera sin valuta.

Och till råga på allt dyker det nu upp svenska högertomtar som påstår att allt blir bra om bara Grekland övergår till bitcoin, “som bygger på matematiska principer som är eviga”.

Från brittiskt vänsterhåll lanseras slagordet “lexit“, left exit, men det syftar på en allmän inriktning på att efter hand bryta upp valutaunionen – vilket är något helt annat än att rädda ett euroland som står inför en akut skuldkris. Av alla tänkbara EU-utträden skulle nog ett brittiskt vara det minst dramatiska. Just därför är de brittiska debattörerna som diskuterar “brexit” också de minst intressanta i det större sammanhanget, även om de råkar debattera på ett språk som alla förstår.

Parallellt med alltsammans bubblar frågan om Tysklands möjliga utträde ur euron, som är notoriskt svår att bli klok på. För utanför Tyskland hävdar nu en hel del att det skulle vara bra för alla om Tyskland bara kunde lämna skiten, men i Tyskland är detta alternativ kraftigt förknippat med en självgod, aggressiv högernationalism.

Flattr this!

av rasmus den July 17, 2015 22:54

Ubuntu.se

GNOME vs KDE: Usability vs. Options

After a week of using GNOME, Eric Griffith concluded that GNOME was more usable than KDE, arranging features more intelligently and conveniently. Even a quick glance shows that he is right. In fact, considering the number of years that GNOME has focused on usability, the only surprising outcome would be if he were wrong.

However, usability is only half the story. What draws users to KDE is not usability, but the amount of customization

July 17, 2015 11:18

Copyriot

K207: Kriminaliteten som ökar och minskar på samma gång

Kriminaliteten eskalerar! Så lyder en av de mest välkända kristeorierna. Genom hela det moderna samhället, nästan oberoende av ekonomiska konjunkturer, löper varningsropen om att samhället är på väg att upplösas i laglöshet. Känslan av en ökande brottslighet ligger till grund för såväl politiska som litterära succékoncept. Och i dag har snart sagt varje svensk små- eller förort en egen Facebookgrupp för de småborgerliga element som älskar att vältra sig i sina egna fasor över kriminalitetens upplevda frammarsch. Ständigt går ryktet om att ordningsmakten står handfallen inför buset. Här krävs en upprensningsaktion!

Det råder inget tvivel om vilka politiska krafter som är bäst på att spela ut dessa känslokort. Det går nästan att använda som alternativ grundval för en höger-vänster-skala; det är kort sagt högern, särskilt den radikala eller extrema högern, som vill sätta kampen mot kriminaliteten i centrum för all slags politik. (En kamp som i extremfallet innebär att man även bildar stormtrupper som använder kriminella metoder i kampen mot “de kriminella”; fascismen som undantagstillstånd.)
Vänstern, å andra sidan, tenderar att se olika slags brottslighet som symptom på missförhållanden i samhället. Ur ett vänsterperspektiv framstår “brottsbekämpning” alltid som otillräckligt eller missriktat. Det är tveksamt om någon vänsterrörelse någonsin har vunnit någonting på att varna för “den ökande brottsligheten”.

Så visst förstår jag varför vänsterjournalisten Petter Larsson går in för att motbevisa förställningen om en ökad kriminalitet. Tvärtom, menar han, finns det en massa tecken på motsatsen. På att “brottsligheten sjunker över hela västvärlden. Mord, rån och stölder blir färre. Vi har blivit säkrare.” (Vi? Säkrare?)

Politikerna varnade under hela 1990-talet, och ännu i denna dag, för att västvärlden var på väg att sjunka ner i ett träsk av droger och våldsbrott. Från höger drev man på för fler ­poliser och längre straff. Radikal­högern varnade som alltid för de kriminella utlänningarna. Och vänstern luftade sin klassiska tes om hur ­ekonomisk nedgång och ökad fattigdom driver fram brotten.

För ett år sedan kritiserade jag Petter Larsson för “kristeoretisk positivism”. Nu ska jag göra något liknande. Jag vill ifrågasätta grunden för hans tvärsäkra påstående om att “kriminaliteten minskar”. Det betyder inte att jag menar att “kriminaliteten ökar”. Vad jag vill ifrågasätta är själva frågeställningen, själva möjligheten att kvantifiera något som kallas “kriminaliteten”. Kort sagt tror jag att kriminaliteten kan öka och minska på samma gång, beroende på hur man mäter.

Först det triviala påpekandet: att antalet anmälda brott ökar (och har ökat stadigt sedan 1950-talet) betyder givetvis inte att att den faktiska brottsligheten ökar. Det kan även bero på att fler brott blir anmälda. Det kan handla om försäkringsbolag som kräver en anmälan för att betala ut ersättning. Eller om hur skolor numera har infört regler om att polisanmäla varje gång en elev misshandlar en annan elev. Eller om hur väktarbolagen alltid slänger in en motanmälan om “våldsamt motstånd” när någon anmäler våldsamma väktare.

Ändå fortsätter nyhetsjournalister att i vissa lägen tolka anmälningsstatistik som om den var brottsstatistik. Valrörelsen 2014 påstods t.ex. ha varit “våldsammare än någonsin”, men som Gustav Ingman har påpekat grundades detta i att polisen infört en ny taktik byggd på att man delar ut en ”ordningshållande befallning” till en folkmassa som t.ex. buar ut nazister, varpå alla som fortsätter att bua genast kan räknas som brottslingar.

Lagen skapar brottet. Eftersom lagen ständigt ändras, blir vissa handlingar kriminaliserade medan andra blir legaliserade. Detta går inte att bortse ifrån om man vill jämföra brottslighetens utveckling över tid. (Jag har förresten alltid undrat hur kriminologerna ställer sig till att upprätthålla en vetenskaplig disciplin vars början och slut bestäms av lagen och kan ändras när som helst.)

Till detta kommer frågan om hur man ska väga olika brott mot varandra. Både ett snatteri och ett mord räknas som ett brott, men betyder det att de ska väga lika tungt i en brottsstatistik? Den som påstår att brottsligheten ökar, eller att den minskar, måste klargöra vilken viktning som gäller.

Åter till Petter Larsson. Han lutar sig i första hand på två mått. Å ena sidan hur många människor som i enkäter uppger att de har blivit utsatta för brott (vilket missar brott mot juridiska personer, som han själv påpekar). Å andra sidan tittar han på antalet dödsfall till följd av våldsbrott. Det är förvisso möjligt att färre döda även kan bero på en förbättrad sjukvård, men Petter Larsson visar ändå övertygande på att våldsbrotten i Sverige har avtagit:

Förklaringen är förmodligen att vi ­inte längre råsuper på nordiskt vis och dödar varandra på fyllan lika ofta. Och att föräldrar inte längre slår ihjäl sina barn – det dödliga våldet mot barn har halverats, tack var tidigare och bättre sociala insatser.
Andelen personer som misshandlats har i stort sett legat still sedan 1990. Men sjukvårdsdata tyder på att den grova misshandeln, där offren hamnar på sjukhus, har minskat.

Vidare skriver Petter Larsson att egendomsbrotten har minskat under 2000-talet, vilket anses kunna förklaras genom bättre lås, larm och övervakningsutrustning. Men definitionen av “egendomsbrott” är snäv; dit räknas bara stölder och inbrott, inte bedrägerier och ekobrott där det finns en klar ökning i antalet som anser sig utsatta.

Inte heller räknas överträdelser mot upphovsrätten som “egendomsbrott”, trots att det ofta har påståtts att upphovsrätten är en äganderätt. Oavsett vilket, kan det noteras att hela fildelningsfenomenet verkar ha hamnat utanför diskussionen om brottslighetens eventuella ökning eller minskning. Kan man verkligen bortse från att ett antal miljoner medborgare under 2000-talet regelbundet har ägnat sig åt en handling som efter hand klassades som brottslig?
Förvisso kan det ha skett en minskning under 2010-talet, med skiftet från lagringskultur till streamingkultur. Likväl utgör den otillåtna kopieringen på internet, om man ska vara petig, en masskriminalitet som saknade motsvarighet under 1900-talet. Förvisso är det inte sådana förseelser som vi tänker på när vi talar om “brottsligheten”. Men det är nödvändigt att ställa frågan om dess plats eller icke-plats i brottsstatistiken.
Något liknande kan sägas om bruk av narkotika. Här saknas brottsoffer, så det dyker inte upp i statistik över upplevd utsatthet. Och endast en liten bråkdel av allt knarkande blir någonsin polisanmält. Är detta relevant eller irrelevant när man talar om den ökande eller minskande brottsligheten?

Petter Larssons artikel verkar alltså inte handla om “brottsligheten” i allmän mening, utan om vissa typer av brott, främst stölder (av materiella objekt) samt våldsbrott. Om vi bara accepterar denna avgränsning (och bortser från oklarheten i hur brottens grovhet ska viktas), har han rätt övertygande argument för sin tes: den totala omfattningen av dessa brott i Sverige och västvärlden verkar inte alls öka, utan minska.

Varför minskar då dessa brott? Petter Larsson nämner den demogratiska faktorn som en viktig del:

Med en åldrande befolkning och färre tonåringar och unga vuxna, begås alltid färre brott. Det har, det erkänner de flesta, antagligen spelat roll, men kan knappast förklara mer än en del av utvecklingen.
Till de mer populära teserna i USA hör också att massfängslandet av unga ­svarta män har haft effekt. Fångpopulationen i USA har femdubblats sedan 1970-talet. 40 procent av dem som fängslas är svarta – samtidigt som de utgör 13 procent av befolkningen. Var tredje svart man utan collegeutbildning har suttit inne innan han fyllt 35. /…/
Som förklaring låter det kanske ändå rimligt? Med fler poliser och fler bakom lås och bom, sjunker brottsligheten. /…/
Men varför, i så fall, faller brottslig­heten också i länder som Tyskland, Holland och Sverige, där antalet fångar minskat?
/…/
Svårigheten att reda ut orsakerna, i synnerhet om man vidgar perspektivet till flera länder, har fått många forskare att tala om en bred trend av kulturell ­civilisering som den felande faktorn. ­Våra samhällen blir undan för undan fredligare, vi accepterar inte våld och brott, de kulturella normerna har förändrats.
Det låter ju onekligen hoppfullt. Men hur mäter man egentligen sådant? Och hur hänger det ihop med det faktum att brottsligheten steg under hela efterkrigstiden – för att sedan plötsligt falla de ­senaste 20 åren? Varför just nu?

Civiliseringsteorin lanserades år 1939(!) av sociologen Norbert Elias och har förblivit vetenskapligt omstridd. Härom året populariserades teorin på nytt av Steven Pinker. Till stöd för tesen om en allt fredligare mänsklighet anfördes då “den långa freden” efter 1945. Det ska nämnas att boken utgavs precis innan den senaste våldsexplosionen i Mellanöstern, innan konflikten i Ukraina. Den fick kritik för faktafel och för att ha bortsett från våldets centralisering i statsmakten. Steven Pinkers förklaring av massfängslandet av svarta män i USA – att det skulle bero på sönderfallna familjer – kritiserades av John Gray, som påpekade att de sönderfallna familjerna snarare är en konsekvens av att så många svarta män kastas i fängelse, framför allt för narkotikabrott.

Åter till saken.
Det är inte fel att påstå att “brottsligheten minskar”.
Det är heller inte fel att påstå att “brottslighen ökar”.
Båda påståendena kan stämma på samma gång. Allt kokar ner till den godtyckliga innebörden av “brottsligheten”. Det finns mer än ett sätt att kvantifiera denna storhet.

Uppenbarligen finns det ett stort politiskt behov – hos högern i allmänhet och extremhögern i synnerhet, samt hos polisen som vill ha större resurser – att slå fast att “brottsligheten ökar”. När detta påstående ifrågasätts finns alltid en smart utväg, som är att i stället prata om “den grova brottsligheten”, eller “den organiserade brottsligheten”. Läskigheten kan understrykas genom att språket strösslas med adjektiv:

Den grova organiserade brottsligheten består av individer som organiserar sig i hierarkiska strukturer eller föränderliga nätverk. De ägnar sig åt brottslighet såsom narkotikahandel, rån och bedrägerier satta i system, planmässiga grova stölder, utpressning och hänsynslös människohandel.

År 2008 beslutade regeringen om en “en bred mobilisering mot den grova organiserade brottsligheten“. Även här finns det ett stort godtycke i avgräsningen, precis som i snacket om “organiserat tiggeri”. En organisationsforskare skulle nog säga att all brottslighet är “organiserad”, möjligen med undantag för rena impulshandlingar. En fördel med att tala om “organiserad brottslighet” kan vara att begreppet är alltför luddigt för att kunna bli en statistisk kategori i kriminologisk forskning – vilket innebär att polisens egna experter kan behålla en större auktoritet.
Ändå finns det siffror som pekar i tydlig riktning. antalet stora rättegångar ökar kraftigt. Det kan delvis bero på att bevisning som bygger på digital övervakning tar mer tid att granska, men också på att brotten har begåtts av stora organisationer.
Att “den organiserade brottsligheten ökar”, samtidigt som brottsligheten i allmänhet eventuellt minskar, skulle betyda att det som sker är att en amatörmässig verksamhet har blivit mer professionell. Vilket knappast är ägnat att förvåna.

PS.
Jämför gärna med K194: Produktiviteten som ökar och minskar på samma gång!

Uppdatering: På tal om demografin, så rapporteras från Japan att pensionärerna har gått om tonåringarna i brottsstatistiken!

Flattr this!

av rasmus den July 17, 2015 08:57

Ubuntu.se

Canonical Updates Ubuntu Licensing Terms After Two-Year Discussions with FSF

The new licensing term should please developers

Canonical has updated the licensing terms so that it's now fully compliant with GPL (GNU General Public License) after discussions with the Free Software Foundation that took almost two years.

The majority of the Ubuntu users don't even know this issue existed, and for the most part, it's not really a riveting subject unless you're involved in the development process. Canonical is the company that builds Ubuntu, it has trademarks in place and its own licensing terms for the operating system. As it turns out, those licensing terms weren't exactly compliant with the GPL specifications, but that has changed

July 17, 2015 08:15

July 16, 2015

Ubuntu.se

KDE Devs Working to Bring Android Apps on Linux

A complete presentation will be made at KDE Akademy 2015

Developers are working to build a simulated Android environment that would allow users to run any kind of Android apps in a Linux OS. This work is still in its infancy, but it's happening and it will be presented at the KDE Akademy 2015 event.

If you really think about it, Android is using a Linux kernel, so the environment shouldn't be too far away removed from a regular Linux OS. In theory, making Android apps to run on Linux systems should not be an impossible task, but no one has tried to achieve it until now. A project that would solve this issue has been started by KDE developers,

July 16, 2015 18:39